Ja, vad gäller nu inför årets efterlängtade snabba halvmaraton? Å-stadsloppet är den plattaste halvmaran jag sprungit och också det loppet jag gjort mitt bästa resultat. Förra året persade jag med 4 minuter och kom in på 1:16:40, det räckte dock "bara" till en 20:e plats, då Örebro alltid lockar en hel drös med riktigt starka löpare.

Vad kan jag nu prestera i år för något? Om man kollar tillbaka på mina senaste tävlingar så har jag persat rätt bra på alla och jag vet att jag är i en bra form och kan prestera riktigt bra om jag prickar rätt dag.

 

 

Förra året hade jag pers på 35:53 på 10km (3:35/km)

I år har jag gjort 34:18 på 10km (3:26/km)

 

 

Min svaga sida är att jag inte har snabbheten som krävs. Min starka sida är att jag kan ligga och mata på samma höga tempo riktigt långa sträckor. Slutsats? Jo, om jag lyckats sänka mig med 1 minut och 35 sekunder på 10km, vilket är 9 sekunder snabbare per kilometer (från 3:35 -> 3:26 tempo)

Springer jag 8 sekunder snabbare per kilometer på halvmaran (från 3:38 -> 3:30 tempo), då blir min sluttid 1:13:51. Jag vill alltså försöka förbättra mig med 2 minuter och 40 sekunder för att ta mig under 1:14:00. En omöjlighet? Nja, faktiskt inte... Faktum är att mitt självförtroende har stärkts när jag presterat så bra senaste året när jag haft så bra framgångar i bland annat Stadsloppet, Tjurruset x2, Lidingöloppet, Volvo Arvika Halvmaraton och Kraftprovet, alla tävlingar har varit mycket bättre tidsmässigt och placeringsmässigt vilket visar att jag går framåt.

 

Det är ju ingen idé att underskatta sig själv, så jag spänner bågen som vanligt. Klarar jag inte målet, shit happens, då väntar bara mer träning för att klara det nästa år.

Ett pers borde det definitivt bli förutsatt att jag inte får problem längs vägen. Sandra Eriksson kommer även delta på Lördag, hon kom 2:a i årets Lidingölopp och brukar även representera Finland i finnkampen på 3000m hinder och/eller 10.000m. Så där får jag verkligen se upp!

 

Edit: Efter förmiddagspasset idag (Fredag) så kändes benen helt okej, men ändå något som är lite segt. Vet inte riktigt vad det är, tror det kan vara vaderna som är sega i början. Tur att det släpper sen, men det gäller att jag får ordentlig uppvärmning imorgon.

Bra väder, runt 10 grader, sol och vindstilla.

Bra bana, inte många höjdmeter man behöver plocka.

Bra konkurrens, Örebro lockar många duktiga löpare.

Bra form, ja, det talar ju för sig själv.

Alla förutsättningar fanns för att springa riktigt snabbt, men det var endast upp till mig att fullborda det.

 

Uppvärmningen kändes helt okej, men precis som jag nämnde innan loppet (Edit-delen) så kände jag fortfarande av att det var något som inte stod helt rätt med vaderna. Dom var rätt tunga trots att jag enkelt kunde ta ut ett fint löpsteg. Detta var dock inget jag grubblade över länge utan när det är tävling brukar alla känningar och oroligheter försvinna så fort jag går in i min "tävlingsbubbla".

 

Jag pratade lite med Leif, Anders och Fredrik vad deras tidsmässiga mål var med loppet och tänkte om det gick att eventuellt få draghjälp eller liknande. Anders och jag siktade på ungefär samma tid, Anders hade ett pers på strax under 1:14 och satsade självklart på pers. Under 1:14 var ju även mitt mål, så jag tänkte att om det blir upplagt på ett sånt sätt att Anders och jag kommer bredvid varandra så kan jag försöka hänga på honom.

Anders tänkte öppna på 3:25-tempo (3:30 tempo motsvarar under 1:14 på halvmaraton), men jag brukar inte vara så fast vid klockan utan kör mest på känsla första kilometern och när man passerat den som sneglar jag på klockan och kollar vilket tempo jag hamnar på, annars så bromsar man sig ju i starten vilket kan vara klokt i vissa fall men jag vill inte köra helt på klocka, så jag kör alltid på känslan. Springer jag för snabbt första kilometern så brukar jag försöka hitta ett jämnt tempo därpå som inte kostar för mycket energi, springer jag för långsamt så försöker jag öka successivt, inga rusher.

Jag träffade även Anders Grahl, Enhörna, på startlinjen och om han hade en bra dag ville han under 1:10 då han hade 1:10:06 förra året. Jag fick även syn på Anders Kleist som var ganska tippad segrare, honom skulle jag definitivt inte ligga vid. Men visst, jag ska inte lägga all fokus på halvmaraton-löparna utan samtidigt som våran start, så startar även 10km som vi springer tillsammans med i ungefär 7km. Här finns det också löpare att springa tillsammans med men risken är att hela klungan du springer med viker av mot mål och du blir ensam på halvmaraton-banan.

 

Starten gick och jag gick ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Fältet började spricka upp redan vid starten, en mörkhyad löpare från Eskilstuna gick upp i spets och drog ifrån redan efter några meter, strax därefter såg jag Kleist och tänkte direkt att löparen från Eskilstuna sprang 10km. Tätt efter Kleist så såg jag klubbkompisen Anders Eriksson och Enhörnas Anders Grahl tillsammans i en liten klunga. Jag låg en bit bak och hade Leif precis framför mig. Tryckte på lite och gick om Leif för att sedan försöka haka på klungan framför, efter en stund sa min klokare del av hjärnan "nej" och jag valde att slå av på farten lite. Vi passerade första kilometern på runt 3:15 (minns inte riktigt och klickar inte på varv-tider under tävling då jag vill se snitt-tiden under hela loppet som skulle ligga på 3:30 eller lägre). Anders som skulle ligga på 3:25 matade på där framme, men självklart, ligger man i en fin klunga så ska man inte vara bunden till klockan, vilket är en av anledningarna till att jag alltid kör på känsla. Hur som helst, vid 1km-passeringen så låg jag tillsammans med Leif, Johan Hellman från Strömstad och några till. Dom fortsatte köra på i samma höga tempo och jag valde frivilligt att släppa en lucka på ca 5 meter för att inte stressa upp mig och spränga mig redan efter första kilometern. Dom gled sakta men säkert ifrån mig men jag låg på ett högt kontrollerat tempo som sakta sakta ändrade sig från 3:15 i snitt mot mitt 3:30. För att klara detta målet jag satt upp måste jag hitta mitt höga tempo och bara ligga och mata på där utan att gå in i väggen. Strax vid 3km började jag känna av höger vaden som började strama till lite, det var inget löphindrande överhuvudtaget utan mest ett irriterande moment. Efter 6km kom en vätskekontroll där jag faktiskt gjorde en liten piruett eftersom jag tappade första muggen. Vätskan var på vänster sida, jag greppar med min högra hand och när jag tappade första så var jag precis bredvid nästa och fick snurra runt ett varv. Riktigt onödigt men behövande. Det stod mycket publik längs banan som hejade på oss när vi kom springades men roligast var när jag kom till bron strax efter 6km där jag hörde några skrika "Heja Anton", jag hann bara snegla men kände inte igen vilka det var som hejade på mig, men alltid kul när man får bra supporterstöd längs vägen. Vid mål visade det sig att det var Anders tjej och hennes kompisar som garanterat hejade på bäst vid bron.

 

Efter bron kom vi ut på en asfaltsväg där man kunde se relativt långt, jag såg att Leif hade gått ifrån Johan och dom andra som var i vår klunga i början hade gått ifrån både Leif och Johan. Johan har rätt långa ben och sprang med väldigt lätta och långa löpsteg, jag som tog lite kortare löpsteg med högre frekvens kom sakta men säkert ikapp honom rätt exakt vid 7km och gled förbi honom på asfaltsrakan innan vi kom in på en grusväg, då tog jag upp jakten på klubbkamraten Leif. De 3km som vi hade framför oss innan vi kom fram till 10km-skylten är nog de segaste partiet på hela banan. Detta partiet innehåller lite småknixiga 90-graders svängar och några mindre motlut och en träbro som är seg att springa uppför. Under detta partiet var underlaget grus och jag tror jag tjänade några meter på Leif tack vare underlaget. En sista backe och sedan var vi uppe vid 10km-skylten. Min beräknade tid skulle vara 35:00 om jag ville hålla 3:30 tempo. Under dessa 3km hade vaden sakta men säkert börjat samla på sig.. ja, svårt att förklara, men ungefär en sorts tung massa, benet kändes tyngre och inte alls lika fräscht vilket var sjukt jobbigt, fortfarande inte löphindrande men jag fick tyngre på högerbenet och fick en lite slängande teknik i löpningen då jag la mindre tryck på högerbenet.

 

Jag klockade 10km på 35:12, alltså 12 sekunder för långsamt på 10km, en tid jag klart kunde nöja mig med, det är ju trots allt 4:e bästa tiden på 10km och perset förra året på 10km var 35:53 så slog jag det med råge trots att jag skulle springa mer än dubbla distansen. Helt klart nöjd med det beskedet men den känslan varade inte så länge. Jag kände mig mycket sliten och brukar oftast vilja känna mig stark när man kommit hälften av ett lopp, nu var jag trött men fortsatte kämpa på. Strax före 11km gick jag om Leif i ett tempo som var precis lagomt högt för att han inte skulle ta ryggen på mig och så jag slapp stressa upp mig. Vi passerade en bro och sedan in på en mindre grusväg igen, just gruspartierna var extra sköna för min vad som stramade mest när det var asfaltslöpning. Vi kom efter en stund tillbaka till bron där det var bäst publikstöd och det är sjukt mäktig känsla när man springer solo och får all stöd till en själv bara, strax efter bron kom 14km passeringen, nu återstod bara 7.1km men benen var riktigt möra och sega nu, speciellt högervaden som jag hade problem med. Jag tog ut löpsteget och bara flöt på, normalt sett brukar jag ha kontrollerat flås men det hade jag definitivt inte denna gången, fick slita med flåset och tog flera djupa andetag istället för mina kontrollerade. Riktigt jobbigt att vara så trött och sliten när man hade 7 kilometer kvar men det var bara och bita ihop. Publiken var riktigt bra och jag behövde allt stöd jag kunde få, jag låg fortfarande på 3:30-tid som jag ville, men jag fick inte fega och vika ner mig en kort stund för att återhämta mig utan det var verkligen fullt ös hela vägen. Jag sprang fortfarande solo utan några ryggar att gå på eller någon som jagar bakom, detta gjorde det väldigt svårt att pressa sig men jag tycker ändå jag klarade det bra. Tillbaka till bron och nu återstod dryga 3km kvar till mål. Jag var fortfarande helt ensam och låg på 3:30 fart som beräknat. Jag vet att 3:30 ger en fart någon sekund under 1:14, men ligger jag närmare 3:31 än 3:29 så kan det vara riktigt tajt med tiden, så jag ville helst försöka se att klockan slog om till 3:29.

 

Sista 3km, hemlängtan, sega ben, flåset på topp, tid att pressa sig mot helt ensam. Tufft läge men det är ändå "bara" 3km. Några 90-graders svängar sänkte tempot, men annars var det bara långa raksträckor och lite småknixar på slutet. Passerade 19km-skylten och sneglade på klockan.. 3:31-tempo, helvete tänkte jag.

Försökte klämma fram det sista i benen och när jag kom till 20km-markeringen så var jag riktigt tung i benen, nu återstod en lång raksträcka som man såg ända fram till målområdet på, raksträckan avslutades med en litet motlut där jag återigen fick riktigt tunga ben, precis som förra året, trots att det inte ens är värt att kalla backe eftersom höjdskillnaden är max 1 meter. Efter denna "backe" fick man ta ut steget och rulla på ner mot Tybblelundshallen för att sedan ta en 90-graders kurva höger, springa parallellt med hallen och sedan springa in i hallen på bortre kortsida. När man kom in i hallen återstod ungefär 175m och även där inne fick man stöta på en 90-graders sväng innan det 60m långa upploppet. Klockan hade jag gett upp då den stod över 1:14 när jag kom in i hallen. Nu återstod det bara att göra ett bra pers.

 

 Enligt resultatet så står jag som nummer 11 eftersom en löpare tydligen missade starten och fick en snabbare nettotid än mig, men i loppet blev han slagen av mig med 7 sekunder.

 

De goda nyheterna med loppet var:

✯ att 10km på 35:12 är min 4:e bästa tid

✯ att jag fick nytt pers

✯ att jag inte fick tjejdäng ;)

✯ att jag orkade hålla 3:30-tempo så länge

 

 

Videoklipp från loppet hittade jag nyss, 33:00 börjar största "backen", en av träbroarna.