Racerapport här på bloggen som jag egentligen inte använder längre 😬😂
SMIR, Stockholm Multi Island Run 🥇 20 lag, 8 öar & 75km, 1 natt och ett helsike äventyr. Toppenjobb av @smir_by_challengize
Kortfattat: Man startar vid ena änden av ön med sin lagkamrat, navigera er till andra sidan av ön inom en viss tid, annars åker laget ut ur tävlingen. Några öar hade även checkpoints man var tvungen att passera. Vid utsatt tid går båten mot nästa ö. Missa den inte. Upprepa processen på alla öar och sammanlagd tid på alla öar räknas som slutresultat.
Ö 1: Utö 3.5km Här hade jag och André spanat in en stig vi tänkte ta för att undvika springa vägen runt. Personligen känner jag mig bekvämare på smala tekniska stigar, så detta var ett självklart val för mig. Kom iväg i ledning med, på pappret våra tuffaste konkurrenter Magnus Högfeldt och Tobbe Gyllebring som tog rygg på oss när vi vek av till stigen. Sparade cirka 300m på övriga konkurrenter och gick i mål i delad ledning. (Sidebar: Dessa konkurrenter är inte vilka som helst. Magnus var vinnare på årets WingsForLife samt vann PRT 24h på 220km. Tobbe är sedan tidigare sveriges ultrakung, som även har det svenska rekordet på 24h på 272km).
Ö 2: Ornö 14.5km Vi vet att vi är starka i skogen. Tanken var att köra hårt men kontrollerat. Ta det lugnare på de tekniska bitarna där man sprang ifrån de stora vägarna/stigarna och behövde fokusera mer på att navigera/orientera än att springa snabbt. Ett kanonbra vägval senare och vi var åter ute på större stigar där vi kunde trycka på och hålla tempot uppe. Lyckades skaffa oss en rejäl ledning och var först i mål med dryga 10min.
Ö 3: Nämdö 6.9km Pannlampa på! 🔦 Då vi hade en betryggande ledning tänkte vi köra lite mer kontrollerat och låta dem andra göra grovjobbet. Majoriteten av lagen, inklusive oss, började med felspringning från bryggan och det var småkaos i början. Vi tänkte gena ikapp och kom ut i obanad terräng för att sedan komma ikapp de som var på rätt väg. Sprang sedan ikapp lag efter lag på stigen och tyckte det rullade på ganska bra. Hamnade sedan oplanerat i ledning. Blev sedan ikappsprungna av Magnus och Tobbe och vi tog rygg på dem till checkpointen. Vi kom först därifrån och vidare in på en liten stig. Osäkerhet från både mig och André och ett dumt vägval gjorde att vi hamnade en bra bit efter de starka grabbarna. Lyckades ändå springa ikapp dem till båten och avslutade ön i delad förstaplats. Magen hade börjat krångla med illamående, så efter målgång gjorde jag det jag (tyvärr) blivit otroligt van att göra på långloppen. Lätta trycket genom att köra ner fingrarna i halsen.
Ö 4: Runmarö 11.4km Med samma strategi som tidigare ön hade vi ingen ambition att göra grovjobbet. La oss strategiskt bakom Magnus och Tobbe men efter en stund sneglade jag på André och vi konstaterade att båda kände sig pigga och valde därmed att gå förbi och flyta på i vårat eget tempo. Fick en tuff väg upp för Telegrafberget som var öns checkpoint. Missade stigen upp och fick klättra obanat till toppen, fick en lätt snedtramp och gjorde en snabb kontroll att det inte var en kraftig stukning. Resten av ön gick helt enligt plan. Stigarna var breda och det gick hålla hög fart till mål, bortsett från passager genlm grindar till inhägnader för djuren. Drygade ut ledningen med ca 3min.
Ö 5: Möja 8.4km Började med att köra fingrarna i halsen för att lätta trycket och kunna springa. Denna ön var absolut den tuffare ön för mig. Började med att missa vår planerade genväg, då alla sprang fel och hamnade snett ut från bryggan och för långt bort på vägen. Sedan cirka 2km efter lätt grusvägslöpning fick jag från ingenstans en rejäl svacka, där jag upplevde att jag blev bländad av ljuset som reflekterades på kartan. Har vid några tillfällen tidigare upplevt, vad André även konstaterade endast verkar ske vid löpning nattetid för mig, en konstig formsvacka. Plötslig mental trötthet, yrsel, svårt att fokusera och ser liknande saker som så kallade ”grumlingar”/”floaters” i synfältet (dvs, ser ljusområden som glider förbi i synfältet. Exempel såna som kan uppstå på bilder, när man riktar kameran mot solen). Började svettas något kopiöst och upplevde att det var svårt att ventilera ordentligt och svalka ned kroppen. Fick ta av mig min pannlampa och springa med den i handen efter vi kom fram till checkpointen. André peppade mig och lät mig bestämma tempot. Efter jag tog av pannlampan började hjärnan vakna mer och mer. André fick sköta navigeringen och jag fokuserade på andningen. Återhämtade mig mer och mer och i den tekniska terrängen visste jag att jag har stor fördel då jag kan hålla ett lagom högt tempo i sån miljö. André navigerade oss klockrent igenom ett bra vägval och vi gjorde en bra avslutning där tempot kunde trappas upp något. I mål hade vi drygat ut ledningen med ytterligare ca 7min.
Extra kommentar: Tvingade mig att trycka i mig rejält med vätska och lite godis. Visste att jag behövde det för kommande öar för att inte få vätskebrist och andra komplikationer.
Ö 6: Yxlan 11.4km Benen kändes pigga och flöt på helt okej. Endast transportlöpning på asfalt över hela ön. Men kroppen började säga ifrån på alla sätt och vis. Vet att jag kan ligga och rulla i 4:30-tempo vanligtvis så länge benen är pigga. Var lätt kuperat och så länge jag fokuserade på andningen och höll resten av kroppen i schack, visste jag att jag ändå skulle göra en helt okej sträcka. Återigen guldvärd peppning från André och vi lyckades dryga ut med ytterligare 3min då även andra lag hade det kämpigt.
Ö 7: Rådmansö 10.5km Handlade mest om att överleva denna sträckan. Hade en ledning på ca 23min och vi hade planerat kortaste rutten över ett hygge. Då checkpointen satt lite för långt västerut i verkligheten än på kartan blev sträckan att springa tillbaka till hygget lite för lång för att vi skulle överväga detta. Valde istället att ta rygg på Tobbe och Magnus som passerade oss vid checkpointen. Efter att sprungit vägen till mitten av ön valde vi att hoppa in på vår initialt planerade rutt och få en terrängstig till mål. Sparade in cirka 400m på andra lag som fortsatte vägen runt. Drygade ut vår ledning med ytterligare 2min.
Ö 8: Arholma 5.1km Sista ön. Enkel navigering och en betryggande ledning med 25min. Vi hade även god marginal till banrekordet. Inga konstigheter på denna ön förrutom kanske lättnaden i mina ögonen när vi såg mållinjen.
Efter ca 69km löpning, en tid på 5h & 19min, en seger, ett banrekord och en massa nya härliga människor i min löpkrets kan jag lätt konstatera att detta var ett toppenäventyr. Oavsett ambitionsnivå utstrålade alla deltagare av glädje och stolthet vid målet i Arholma. Vilket fantastiskt arrangemang och äventyr. Stort tack @smir_by_challengize för att vi fick vara med av er sista upplaga.
Ja, har nyligen börjat komma igång med lite distans igen och börjat hitta trycket i steget. Brukar känna att jag inte har tryck i steget några gånger och behöver ta det lite lugnare för att återhämta mig. Annars tar jag mig bara fram med mitt långa löpsteg men inga spänstiga steg. Blir väldigt energislösande utan spänsten.
Just igår tyckte jag ändå att det kändes bra, fast jag låg på lugnt tempo ca 8km och ökade sista 2km. Jag är verkligen ingen banlöpare och tycker bana är sjukt trist att springa på, speciellt när det är långdistanslöpning.
Min favorit är definitivt terränglöpning med skön omgivning. Asfalt ligger högt uppe för att det går snabbt, men terräng är helt enkelt så underbart att springa i.
Målet med loppet idag blir pers, dvs under 34.18. Vädret är uppenbarligen på min sida eftersom det regnat hela dagen och jag har problem att springa i värme, så detta blir säkert bra. Hoppas formen sitter bra och att jag prickar rätt dagsform. En tid under 34.00 vore underbart, men jag har mina stunder. Antagligen jättebra lopp, eller medelmåttigt, ärligt talat gör jag sällan sjukt dåliga lopp.
Efter loppet:
Jag kan säga att jag varken är nöjd eller missnöjd med loppet, helt okej lopp ändå.
Jag kom ensam direkt från start som jag nästan anade, utifrån tidigare lopp så kan man alltid jämföra sig med sina närmaste konkurrenter, vilket i mitt fall var Leif Sjöström och Fredrik Nordström. Jag vet att Leif alltid öppnar hårdare än mig och att Fredrik alltid öppnar lugnare än mig. När startskottet gick, visade det sig att jag hade rätt, så jag kom direkt ensam då Leif hakade på Anders Eriksson och jag vill inte öppna så snabbt. Jag låg på 3:25 tempo i första kilometern och hade några meter fram till Anders och Leif. Det blåste lite så varje gång vi kom till upploppsrakan så fick vi motvind som kunde variera i styrka. Vissa gånger var det rejäl motvind och andra gånger kanske det inte kändes någon vind alls.
Andra kilometern avverkades på något sämre tid, jag hade då koll på Leifs position i förhållande till min. Han låg ungefär exakt 100m före mig. Några varv passerade och han låg fortfarande ca 100m före mig, sen när vi passerade någonstans runt 4km så hade luckan växt rejält ända till ca 200m, kollade då klockan och nästa kilometerpassage låg jag på 3:35-tempo. Svårt att hålla uppe tempot helt själv, speciellt för min del då jag saknar snabbhet eftersom jag byggt upp min löpning på helt fel sätt.
Skrev aldrig klart detta inlägget men fortfarande kul att läsa min känsla inför loppet och de två första kilometerna, hahah!! Mvh Anton -2018
Trots tveksam form tog jag en sväng upp till Arvika den 20:e september för att springa Dotteviksrundan, har länge vetat av att tävlingen funnits men har alltid haft något annat i vägen och det har aldrig riktigt blivit av så kände att det var väl dags att testa på nu. Loppet är 8.4km och innehåller variation av asfalt, grus och terräng i kombination med utslagsgivande kupering.
Löpvädret vid dotteviksrundan var väldigt skönt och benen kändes ändå helt okej innan starten men jag räknade ändå inte med någon kanontid. När starten gick så var Mona snabbt framme i spets men strax därpå gick Sören om och drog iväg i ett väldans tempo som jag försökte hänga på. Sneglade på klockan efter några hundra meter och snittet låg på 3:05 och jag tänkte att jag kan hänga på i den mån det går (hade dock i åtanke klockan inte går att lita blint på och att det är någon sekund fördröjning på min klocka). Vid 1.5km så hade tempot avtagit något men jag tror fortfarande vi låg under 3:10 så jag släppte medvetet en liten lucka till Sören och L-O som gled iväg någon meter. Vi sprang sedan under en viadukt och tog en skarp vänster för att runda dammen i parken. Längs dammen hade dom ca 10m till godo på mig, men efter att vi passerat parken gick det lätt uppför och luckan minskade. När vi kom in i terrängen vid 3.5km gick L-O om Sören och jag kom ganska snabbt ikapp Sören, jag gick om och försökte lägga mig i ryggen på L-O. När jag väl hade ryggen så dröjde det inte länge innan jag beslöt mig för att även gå om L-O. Vi kom till en backe och jag märkte att jag var starkare än L-O uppför och utnyttjade backen för att få en lucka. Terrängen är min starkaste sida vanligtvis och därför valde jag att släppa en lucka på det lättlöpta för att trycka på i skogen.
När vi kom ut ur terrängpartiet vid 5km så är jag ganska säker på att jag hade någon meter till L-O, osäker på avståndet då jag aldrig tittade bakåt. Kommande kilometer var platt och lättlöpt på asfalt, jag hade inget tryck i steget utan tog mig framåt med mitt långa löpsteg eftersom benen inte svarade alls... det var tomhet... ingen styrka, ingen mjölksyra. Jag hörde hur L-O kom närmare och närmare och jag kunde inte göra någonting utan fortsatte i samma tempo längs hela raksträckan. Vid 6km låg L-O och jag tillsammans och båda hade samma sega känsla. Vi växlade några ord när vi sprang bortåt mot sista backen som var 30 höjdmeter på 350m. Även om jag saknar tryck i steget så kan jag alltid mata på bra uppför i backar och L-O hade tvärtom, att han var seg i backarna, så jag fick den avgörande luckan uppför och behöll som tur är avståndet hela utförslöpningen och hela vägen in i mål.
Lördagen den 13:e september var det dags för årets upplaga av Tjurruset i Karlstad som är favorittävlingen under tävlingssäsongen. Jag har varit deltagare i Tjurruset sedan 2007, har tidigare sprungit Kalvruset några år, och ända sedan 2007 har jag klättrat med en positiv kurva i Tjurruset rent placeringsmässigt.
Platserna lyder: 104, 22, 20, 15, 11, 5 & 4 så i år var jag självklart extra sugen på att följa trenden och hamna bland topp 3 men detta året har inte riktigt gått som jag velat, därav frånvaron på bloggen som jag nämnt tidigare.
Återigen lite bakgrundsfakta. Efter stadsloppet fick jag en mindre muskelbristning, lite problem med hälsenan och tog helvila 1.5 vecka sen började med cykel och crosstrainer, kom strax därpå igång med lättare löpning igen då bristningen var bättre. När jag började komma upp i ordentlig mängd igen så åkte jag på sjukdom istället och fick ta det lugnare, hade rethosta i drygt en vecka vilket började bli sjukt irriterande och motivationen för löpning var inte direkt på topp när man alltid höll på att hosta ihjäl sig efter ett träningspass. Min hälsena spökade fortfarande lite då och då så körde mycket excentriska tåhävningar men vågade aldrig riktigt köra intervaller. 2 veckor innan Tjurruset börjades det med lite obanad terränglöpning för att vänja sig, första obanade passet slutade med att jag lyckades hitta en dold glipa under mossan vi sprang på och foten gled ner mellan glipan och slog i smalbenet i bergskanten, kunde först inte stödja helt på benet så det fick bli en kort paus innan jag kunde springa vidare. Dagen efter kunde jag inte stödja benet alls utan haltade mig runt. Det tog ungefär 2 vilodagar innan jag kom igång med träningen igen. Dagarna började rinna iväg och det återstod en vecka till Tjurruset, så jag kände mig tvungen att få minst ett intervallpass i benen och drog upp till Frykstahöjden i Kil på tisdagen. Intervallpasset var riktigt positivt och jag hade fart i benen vilket kändes betryggande inför lördagen. Onsdag var det distans och sen på torsdag skulle jag och André köra motionsorientering, precis som vi gjorde förra året innan Tjurruset. Hade tyvärr inte lika flytet med mig och missade alltför mycket, inte bara orienteringsmässigt utan reflexmässigt då jag trampade kraftigt snett och slog knät i en sten... fett klumpigt alltså. På fredagen kändes foten lite bättre än kvällen innan och det blev en sjukt lugn dag då jag ville försöka repa mig helt till tävlingen men har man trampat snett nyligen så är foten sjukt känslig mot minsta felaktiga isättning och jag hoppades på att en mirakelkur innan läggdags skulle göra susen.
Det blev lördag och klockan 07:00 klev jag upp och gav mig ut på en lätt jogg för att känna hur foten mådde, tanken var att jag skulle springa 1km och trycka på lite för att se om foten pallade tempot, det kändes så pass bra att jag körde 2km i typ 3:30-fart utan att foten värkte alltför mycket, det kändes lite i kurvorna men ingen värre smärta. Jag begav mig till tävlingsområdet några timmar senare för att agera hare på Kalvruset. Hade turen på min sida och klarade uppdraget utan att förvärra stukningen utan kände bara mindre smärtor så självklart skulle det bli en start på Tjurruset för min del, det tar ju emot något enormt att behöva lämna DNS på favorittävlingen, speciellt när det är på "hemmaplan".
Vi hoppar fram till starten! Uppvärmning, känningar i fot, sega ben och bla bla bla!
Klockan slog 14:00 och det var dags för start, försvinner in i min bubbla och väntar på startskottet. PANG!
Rusningen drar igång och jag försöker lägga mig på en bra position långt fram i början av det lättlöpta, hamnar som 4:e man bakom Cimmie, Per och André. Det var en ganska hård öppning för min del men jag ville ligga med bra i starten eftersom det brukar smalna av när man kommer in i skogspartierna. Min fot besvärade mig ganska tidigt då vi gjorde en 180°-sväng och jag hade ganska bra fart igenom kurvan och fick vrida foten för mycket, tappade dock lite placeringar då jag höll jämn fart och låg runt 5-6 plats här.
Vid 2.3km kom vi in på ett svårsprunget parti med ojämn mark där jag självklart lyckas trampa snett tillräckligt mycket för att känna suget av att bryta, farten sänktes dock för löparna runtom mig och jag fortsatte. Vi kom ut på en väg och det var ganska lättlöpt, foten började kännas bättre och ingenting jag tänkte mer på när vi kom fram till hoppa/kryp-hinder som jag var fruktansvärt dålig på, jag brukar ha lätt för såna saker men icke sa nicke.
In i skogen igen och jag hade nu hamnat på en 7:e plats och tappade en liten lucka till framförvarande löpare men löpte snabbt igen den i terrängen där jag är som bäst... men olyckligtvis trampar jag snett på stenhällarna och slant efter igen då jag inte vågade riskera något genom att hålla för hög fart i skogen. Kom sedan ikapp dem igen på ett mossparti där jag inte oroade mig för foten p.g.a det mjuka underlaget. Efter att legat i släp flera kilometer tänkte jag att jag verkligen inte borde ligga här, inte med min kapacitet, så vid nästa lättlöpta parti ska jag trycka på och skaka loss dem. Vid 7 kilometer efter skjutbanan kom vi ut på en äng och jag ökade direkt tempot och de hakade på rätt bra, men 1km senare hade jag en lucka på ca 15-25m och fortsatte trycka på. Vi kom till varvningskorset där vi skulle hoppa upp på höbalar och över en container. Hoppet var ganska högt men med min fina spänst tog jag mig ganska enkelt upp problemet uppstod dock på nervägen då höjdenskillnaden mellan höbalarna var ganska stort, första gick bra, andra gick bra men när jag hoppade ner från sista höbalen ner på grusvägen måste jag vridit foten och fått en konstig landning för foten började återigen kännas av. Jag hade ganska koll på avslutningen av banan och när jag sneglade bakåt insåg jag att de förmodligen inte kommer ikapp mig om jag inte trampar snett igen. Jag tog det väldigt passivt i skogen och hade ingen vilja alls egentligen. Jag låg återigen på 4:e plats, långt framåt och långt bakåt. Hade jag sett skymten av 3:an hade det varit en annan sak och jag hade förmodligen vågat pressa mig lite mer med foten, men som sagt, noll motivation. Kom till några riktigt fina lerhål som vanligt längs med tjärnet och inne på brandstationen hade de hittat ett till lerigt dike, passerar diket rätt enkelt då jag i princip hoppade över hela men fastnade lite i landningen, upp mot upploppet och med god spänst tar mig över en hinderbock, några bildäck och en container innan jag kommer in på raksträckan mot mål.
4:a .... besviken men samtidigt så glad. Foten höll, jag tog mig i mål vilket i princip garanterade en seger i lagtävlingen då vi alla götister som var med i laget är bland de främsta, allt hängde på att ingen skulle bryta.
Jag säger såhär, även om min fot hade varit hel så hade jag inte haft någon chans att komma topp 3 i år. Vinnaren i år blev min vapendragare André som var inblandad i en spurtstrid med tvåan, Per. Trea blev Cimmie som hade tränat på sjukt bra och var riktigt stark i år. André vet jag är snäppet före i vanliga fall, men tjurruset är ändå speciellt för mig som är extra bra i terräng, speciellt extremterräng som Tjurruset är. Per visste jag var i god form. Vad gäller mig? Jag visste att min form inte varit på topp sen skadan och den sorgliga sanningen är att jag helt enkelt var för dåligt tränad för att utmana om topp 3. Bara att bita i det sura äpplet, bryta ihop och komma igen. Det finns fler Tjurrus att springa och jag skulle även köra Tjurruset i Stockholm 3 veckor senare, vilket redan varit nu och som jag kommer skriva om precis här nedanför!
Lördagen den 4 oktober var det dags för Stockholms tjurrus som gick i Almnäs strax utanför Södertälje. Förra året tog jag och André en göta-dubbel då André vann och jag kom tvåa, så i år ville vi självklart försöka behålla götas färger i topp. Vi (jag, André och Andreas) hade planerat in en Stockholmsweekend och anlände till Stockholm, Kungens kurva för att vara mer specifik, på fredagkvällen. Vi checkade in, drog till Heron City, käkade lite mat och spelade några omgångar biljard. Väl tillbaka på hotellet så granskade vi banan eftersom de hade lagt ut en karta på banan som man kunde kika på (tur att jag kan läsa orienteringskartor och få en bättre överblick över backarna och de tungsprungna partierna). Efter en granskning av banan var det dags för sängs.
Klockan 13:40 gick starten så vi stack ut på en lättare joggingrunda på morgonen för att mjuka upp kroppen lite. Eftersom vi övernattade på hotell fick man ju en underbar hotellfrukost som jag tänkte att man äntligen kan njuta av för en gångs skull med tanke på att starten var så sent. Tyvärr tror jag att jag åt lite för mycket då inte maten riktigt hade lagt sig när jag stod på startlinjen, hehe.
Vi tog bilen ut till arenan i god tid för att hinna kolla på området och se när tjejerna sprang i det långa diket vi såg på kartan. Ja, du läste rätt... tjejerna startar nämligen först i Stockholm, så dom trampar upp skogen och lerhålen fint för oss herrar. Så till alla er som klagar på att vi i täten hemma i Karlstad inte får så jobbigt... vi får det ganska jobbigt i Stockholm istället! Det finns ju både för- och nackdelar med att springa efter några tusen löpare, dels så blir den obanade terrängen en finare stig men å andra sidan så blir dikena med lera jobbigare. Innan start så blev André intervjuad av TV4 sport eftersom han vann förra året, han var väl med andra ord förhandsfavorit alltså. Efter intervjun så var det dags att värma upp så vi joggade bortåt lite och märkte att ängsytan man sprang på i början var väldigt ojämn och jag blev direkt oroad för min fot, dock hade jag inte haft några känningar innan men jag vet hur lätt det är att trampa snett om man redan gjort det en gång nära inpå.
Uppvärmningen gick dock bra så jag var inte så oroad för foten då. Det närmade sig start och det var dags för lite stegringslopp, sagt och gjort så körde jag 3 stegringar och sedan joggade mot starten för att dra av mig överdragskläderna. Dumt nog testade jag att trycka på lite på ängsytan och trampade snett, drygt 4 minuter innan start och fick gå lite smått haltandes till startlinjen, perfekt. På startlinjen stod jag och typ snurrade på foten för att hålla den i rörelse och eventuellt mjuka upp lite.
(För er som vill hänga med på banan bit för bit kan följa med på kartan HÄR)
Starten gick och det var en helvild tjurrusning i början, jag fick ligga på ett högt tempo för att inte tappa för mycket positioner i starten innan man kom upp i terrängen 1 km senare. Foten kändes faktiskt helt okej men jag tror jag fegade lite för mycket med tanke på att det var så sjukt ojämn mark. När vi kom in i terrängen efter 1 km låg jag uppskattat på 8-9 plats men hade planer att försöka avancera i terrängen. Plockade två placeringar innan vi kom fram till en vattenpassage som dom skrek var 1.5m djup, vattnet var kallt och man ville bara upp så snabbt som möjligt. Väl uppe ur vattnet ville man få igång benen direkt och man fick några meter på sig att väcka benen innan man skulle uppför en backe. Efter en stunds löpning kom man återigen till en mindre vattenpassage där jag gick om ytterliggare en annan som var mycket långsammare än mig att accelerera upp efter att man varit nere i vattnet, jag brukar ha väldigt lätt för "start-stopp" löpning då jag är snabb på att komma upp i fart efter stoppet, därav tjusningen med tjurruset som innehåller ett par "start-stopp" hinder. Strax efter 3 km passeringen så kom man till en backe där jag verkligen kände att det inte var min dag. Benen kändes blytunga och i backar där jag brukar känna mig stark hade jag ingen ork alls. Han som var närmast bakom mig knappade in på mig men väl uppe på platten lät jag honom inte passera mig, jag ville ligga i spets i min lilla klunga på 5(?) personer. Mellan km 4 och 5 så var det obanad terräng där en sprang förbi mig, men jag passerade honom strax därpå så placeringsmässigt hände ingenting, jag låg vid det här laget 5:a.
Jag och André hade ju kollat på kartan kvällen innan så vi visste att mellan 5.5 km och 7 km var det väldigt lättlöpt där man gärna vill trycka på lite extra. Sagt och gjort så efter att varit i en mindre myr strax innan 5.5 km fick jag en liten lucka till närmaste löpare och tryckte på direkt när jag kom till det lättlöpta och med min vanliga tur senaste året så trampade jag självklart snett ytterligare en gång och blev tvungen att gå en kort stund precis när jag i botten av en kortare och brantare backe. Några sekunder hann gå och sedan blev jag omsprungen av Fredrik Ousbäck, som jag för övrigt slog på Tjurruset 2012 i Karlstad med 13 sekunder. Foten fick försöka läka en kort stund och en till kille gick om mig innan jag bestämde mig för att jag måste börja springa igen. Det blev definitivt inte det tempot jag ville men jag tog mig framåt i alla fall. Sakta men säkert närmade sig folk bakifrån och jag tänkte verkligen inte bli omsprungen av flera så jag tryckte på tillfälligt i den mål som foten höll men vissa steg gjorde ondare än andra. Så småningom kändes foten bättre igen och jag kunde trycka på igen, strax innan ett långt dikt fullt av lera hade killen som sprang om mig senast en lucka på ca 5 meter som jag plockade direkt när vi kom ner i diket då jag tog mig fram i leran rätt bra på kanterna. Jag hamnade i ryggen på honom hela vägen igenom diket eftersom det var sjukt svårt att ta sig förbi i mitten av diket där man kunde bli fastsittandes i leran ett tag innan man tog sig loss. I slutet av diket fick jag luckan och gick om honom, jag var betydligt löpstarkare och fick en lucka på honom direkt när vi nu hade passerat 8 km. Härifrån till mål var det några riktigt fina och jobbiga hinder på vägen.
Bilder på det fina diket:
Direkt efter diket var man tillbaka på nästan samma äng som man startade på och det var sjukt ojämnt, med min fot vågade jag inte riskera något utan var väldigt noga med vart jag satte foten och belastade inte foten så mycket när jag landade utan la över vikten till andra foten. Kom förbi det partiet och in i skogen där det var rätt lättlöpt. Vi gjorde en liten ögla till en publikplats innan vi kom fram till ett till lerigt dike. Detta diket var lättare att springa i än det förra, men vissa gången sjönk man ner med foten och framstupa ner i leran, lite mysigt med lerinpackning. Efter diket var det lättlöpt en bit till innan man kom fram till 9 km passeringen och man fick springa inne i vassen en bra sträcka, jag fick även syn på Fredrik som passerade mig vid snedtrampet. Inne i vassen var det lättast att springa längs med vassen istället för den upptrampade gången som blivit efter damerna. Jag passerade många damer på den sträckan och fick gå ut i mitten några gånger, gick att löpa men rätt vad det var så föll man pladask. Jag kom dock närmare och närmare Fredrik för varje meter som gick men efter vassen kom vi fram till en bäverdam där vattnet gick till brösthöjd på mig. Det var väldigt svårt att plocka meter när båda har ungefär samma fart i vattnet. Jag sökte mig till kanten, mest p.g.a att det var så många damer i mitten, hittade en liten plattå som jag drog mig upp på och tog ett långt avstamp vidare i vattnet bara för att slippa gå i vattnet hela vägen. När jag kom upp ur vattnet på en mindre stig var det en hel drös med tjejer i led framför mig som jag lite fult fick knö mig förbi innan vi gick ner i sista delen av bäverdammen. Jag var ca 10m efter Fredrik när jag tog mig upp ur dammen och han sneglade bakåt. Om ni kikar på kartan så var jag ikapp honom vid tredje hindret vid hinderbanan som är de parallella linjerna vid slutet. Tog mig över hindrena snabbare än honom och låg precis i ryggen på honom när vi gjorde u-svängen, dock fanns det en vägg där med ett rep som man skulle runda, men han förstod inte det och rent impulsivt stannade han och tänkte börja klättra, då sprang jag rätt in i honom, vi båda bad om ursäkt, shit happens liksom, jag hade möjligtvis gjort samma fel om jag inte såg damerna springa runt. Vi startade från noll och sprang mot målet, Fredrik hade dock en växel kvar och fick en lucka direkt men jag kom ikapp honom bra över hindrena och det blev (typ) en spurtduell, tyvärr var upploppsrakan efter sista hindret lite för kort för att jag skulle hinna ikapp. Tiden i mål säger att Fredrik slog mig med 12 sekunder, men kollar man på målvideon som man kan se om man klickar på mitt namn i resultatlistan, så ser man att jag gick i mål strax efter honom.
Hur som helst så slutade jag på en 6:e plats i årets upplaga av Tjur Ruset i Stockholm, något besviken att jag inte kunde försvara min andraplats men med mina förutsättningar i år så gäller det samma som i Karlstad. Jag är helt enkelt inte i bättre form än såhär för tillfället. André kunde inte heller försvara sin seger utan fick nöja sig med en fjärdeplats. Noterbart är att jag körde med terrängdubb som vanligt och hade problem på den ojämna ängslöpningen direkt efter det leriga diket vid 8 km. André som hade lättviktskor med platt sula hade, som ni kanske förstår, betydligt svårare att få fäste vilket gjorde det svårt för honom sista kilometerna. Oavsett reslutat så var vi ändå rätt nöjda, bara att inse att dom andra var bättre än oss i år och vi får ta nya tag nästa gång.
I lördags var jag i Kristinehamn för att göra min maraton debut, tanken var att få ett bra träningspass och även testa hur mycket min hälsena klarade av, eftersom det är en sådan lång sträcka och i terräng så hade jag i baktanke att hälsenan borde klara av en terrängmara så länge farten inte blev alltför hög.
Självklart var jag lite nervös eftersom jag aldrig tävlat en sån lång sträcka tidigare, men jag kunde ändå hålla nerverna i styr eftersom jag vet min egen kapacitet så bra. Uppvärmningen var definitivt inte den klassiska "45 minuter innan start" utan det var snarare 20 minuter innan start då jag räknade in de första 4-5km på asfalt/grus som uppvärmningsdel, det är ju ändå i skogen som jag är som bäst.
Det var första året för IronTrail så man hade inga tider eller liknande att gå på, så det var bara att köra sitt eget race helt enkelt. Loppet var ganska tufft då man startade på lägsta punkten och högsta punkten befann sig 27km inpå banan. Det var bara att hålla huvudet kallt och ha krafter kvar tills utförslöpningen och 30km-skylten kom. När starten gick var det ingenting som kunde stressa upp mig utan jag försökte enbart hitta mitt optimala löpsteg som var så energisnålt som möjligt. Kom in i ett tempo som var lite högre än joggingfart då de första lätta 7km på asfalt/grus avverkades med 4:30 i snitt. Folk som passerade mig på grusvägen för att få bra position innan skogslöpningen började, de passerade jag enkelt när vi kom in i terrängpartierna och jag höll farten helt okej. Det är sjukt att se temposkillnaden mellan mig och de andra när vi gick från grus till terräng då de andra inte kunde hålla samma tryck i skogen, jag verkligen flög fram, en av de bästa känslorna en löpare kan ha.
Vi sprang på små stigar, större grusvägar och i kuperad terräng där bra fotarbete krävdes för att hålla farten uppe, något som passade mig perfekt. När jag kom till 13km fick jag syn på en löpare en bit fram och knappade in steg för steg, passerade honom kort därpå och kom sedan till Älvbron, 14.5km, där banorna 23km och 42km delade på sig. Jag låg tvåa på långa banan och kände mig fortfarande riktigt pigg. Jag visste att vid ~18km kunde jag fylla på den lilla vattenflaskan jag sprang med i handen och valde att tömma ut det mesta över huvudet för att svalka mig lite. Kom till Niklasdamm, 18.5km, fyllde på vattenflaskan, plockade på mig lite dextrosol och fortsatte. Fick reda på att ettan, Hans Brolund, låg ca 7minuter före mig där, vilket definitivt inte stressade upp mig någonting utan jag fortsatte köra på mitt tempo. Uppför en tuff stigning och in på en grusväg som man följde en bit innan det vek av till en mindre stig. Jag hade nu passerat 21.1km (halvmaraton) på en tid som visade 1:38:28 (snitt 4:40), vilket är mer än 22 minuter långsammare än mitt personliga rekord på halvmaraton, så ja, man kan säga att jag tog det väldigt lugnt första halvan för att kunna öka när jag kommit upp till toppen.
Dessvärre går det inte alltid som man tänkt. vid 22km började jag känna av mjällthugg/håll på bröstets högra sida och ju längre jag sprang med det desto värre blev det. Flämtade runt i skogen och gjorde ifrån mig ynkliga "aah"-ljud för mig själv i 4-5minuter innan jag insåg att det inte gick längre utan blev tvungen att stanna. Motivationen sjönk rätt lågt men jag bestämde mig för att springa vidare och kolla om det släpper. Vilja som jag har så släpade jag mig till nästa vätskestation som var Sjöändan, 26km, där jag stannade och pratade med funktionärerna, fick tips om att jag kunde äta lite saltgurka så tog mig en bit och fyllde på med energidryck. Stod stilla ca 3-4 minuter om inte längre innan jag bestämde mig för att försöka ta mig vidare. Debuten såg ut att vara körd ner i skiten med ett misslyckande men jag låg ju faktiskt fortfarande tvåa. Jag tog mig fram genom intervaller, jag sprang på ända tills det värkte så mycket att jag inte kunde springa längre. Gick i några sekunder tills det lagt sig och sedan sprang på igen, så höll jag på resten av loppet kan jag säga. Kollade mig runt om närmsta löpare skulle passera mig någon gång och vid ca 31.5km började det höras ljud bakom. Jag såg löparen och bestämde mig för att försöka få igång tävlingsinstinkten men det funkade självklart inte. Han passerade mig där jag stod stilla på spången för att släppa förbi honom, artig som jag är.
Vid 32km, nästa vätskekontroll, stannade jag återigen i någon minut för att fylla på vätska, lugna ner värken och fundera på om man ska bryta eller inte. Sjukt mycket man hinner tänka på under ett sånt här långt lopp där det går dåligt dessutom... "ska jag bryta? jag har ju inte någon skada så varför ska jag bryta egentligen? jag vill ta mig igenom debuten i alla fall, om jag bryter nu, varför har jag då plågat mig i 10km redan? Aja.. jag får ta det som intervaller eller något". Seg som jag är så valde jag att fortsätta, jag hade ju ändå en 3e plats att försvara och det var ju "bara" 10km kvar. Tog mig iväg och tryckte i mig dextrosol lite då och då som vanligt men ingenting hjälpte liksom. Efter många om och men så tog jag mig till 37km där pappa stod och väntade, självklart insåg han väl direkt att något inte gick som det skulle, haha, funktionärerna hejade på mig och funderade varför jag var så missnöjd med prestationen hittills när jag ändå låg 3:a, men placering är inte allt, självklart vill man ju vara nöjd och få en bra tid. Orientering är ett superbra exempel där man kan vinna men ändå vara missnöjd för att man missat för mycket.
Ja, ni som inte vill läsa om detaljer vid min 3:e fas när det kommer till håll, kan ju hoppa över detta stycket!
5km kvar och jag körde på så gott det gick. Kom fram till 39.7km, alltså 2.5km kvar till mål, men inte längre än så, blev tvungen att stanna för att spy, trodde jag i alla fall. Fick kväljningar och jag kände hur spyan kom upp, men det stannade precis innan och jag fick spotta ut saliv istället, det kändes som att spyan bara lagt sig längre upp i strupen. Jag hatar att spy och det var väl förmodligen därför jag försökte hålla tillbaka det. Allt kanske hade blivit lättare om jag spytt runt 23km där jag började få problemet.
Trycket vid bröstet lättade och jag kunde faktiskt springa på helt okej men det kändes som att spyan kunde komma upp vilken sekund som helst när jag nu var inne på stadens gator. Håll löpstegen hela gatan mot mål och tog mig in på upploppet med ett relativt lätt löpsteg ändå och klockan stannade på 3.53.16. Sista halvan snittade jag 6:30, vilket är ca 2 minuter långsammare/km vilket resulterar i en tidsförlust på ~40 minuter. SJUKT MISSNÖJD, det var ju andra halvan som skulle vara min starka del. Hur som helst, finns inget att göra åt det, är inte kroppen med så är den inte. Jag grattade Hans till segern och även Tommy till andraplatsen, satte mig ner, tog några glas med cola. Jag måste ändå säga att med all rätt så hade jag fräschast ben när vi skulle gå och hämta priserna, bara ett tecken på att jag inte kunnat ta ut mig ordentligt. Blir så sjukt sur och irriterad när man har så mycket mer att ge men det inte går att göra något åt det.
Lämnade i alla fall Kristinehamn med en 3:e plats och mitt första maraton, tur att inte tiden blev så bra, då kan jag med största sannolikhet förbättra den till nästa gång!
Lag-SM kvalet är i Västerås i år och jag kommer återigen springa 3000m hinder, en problematisk sträcka för min del som inte springer så många 3000m lopp under årets gång, för att inte tala om hinderbockarna som är knappa 1m höga som man ska ta sig över.
Förra året gjorde jag en helt okej hinder-premiär, jag har skapligt bra hinderteknik som förmodligen kommer från mina häcklopp under tidigare år som friidrottare och tävlande för Kils AIK. (När jag väl började träna med Kils OK klassade jag mig inte direkt som friidrottare längre, utan mer som enbart löpare). Nu till detta årets hinderlopp har jag skaffat mig ett par egna "spikskor-som-banlöpare-bör-ha" och hunnit träna några fina pass med dom. I år möter jag bra motstånd men hoppas kunna prestera hyggligt ändå då jag inte är någon renodlad hinderlöpare. Har kört två hinderpass som känts bra med tekniken, har enbart problem med att bli bekväm med spikskorna och landningarna som börjat belasta vänstra hälsenan och vaden lite. Har endast känningar vid hopp, så distanspassen rullar på fint och hoppas att hälsena, vad och kropp håller imorgon då jag ska avverka 28 hinder och 7 vattengravar.
Var på besök hos sponsorn Lugnets Massage och fick knåda ur benen lite inför morgondagen som ser ut att bli lite problematiskt med två aktuella löpare på fyra löpsträckor!
Jag har inte riktigt känt att formen varit där än, har haft ett flertal sega pass och där benen inte svarat riktigt som jag vill, möjlig orsak allergi. Ingen toppform alltså och detta är en av anledningarna till att jag valde att köra ett ultrapass på 74km med André förra lördagen. Min tanke med göteborgsvarvet var att få ett fint träningspass och bara försöka slå fiolårets tid på 1:24:46, värt att notera är att förra årets upplaga var sjukt varmt och jag blev mer och mer omotiverad ju längre in på banan jag kom.
I år hade jag som sagt inga förväntningar alls utan ville bara genomföra loppet med en bra känsla och givetvis slå förra årets tid. Precis som förra året så kom vi dit ungefär en timme innan start, vilket blev lite stressigt då jag fick ut nummerlappen 15 minuter senare och ombyte ytterligare 5 minuter. Jag fick ihop snåla 2.5km till uppvärmning resten av tiden fick gå till toalettbesök och stretching. Väl vid startområdet fick jag syn på flera bekanta ansikten, Conny Wass, Elias Björnson, Sara Holmgren, Frida Michold och Marcus Ruus, alltid skönt att prata med någon man känner lite innan start och önska lycka till.
Jag startade i startgrupp 1, vilket är andra ledet eftersom eliten startar en bit framför. När starten gick så var början problematisk för mig som gärna vill få ut mitt löpsteg ordentligt vilket är hopplöst när det är så mycket folk runtom en. Man får sakta in, springa åt sidan, öka farten och försöka hitta luckor. Min plan med årets lopp eftersom jag "inte var i toppform" var att gå ut i ett behagligt tempo och skita i hur mina konkurrenter låg till. Jag såg Marcus en bit fram men valde att ligga kvar i min fart, efter ca 1km dök Per Alsterdal upp bredvid mig, snabbt reagerat låg jag fastklistrad i Pers rygg. Redan efter ungefär 500m släppte jag Pers rygg då jag hellre ville ligga i mitt tempo, (Tips för halvmaraton, det avgörs definitivt inte efter 1.5km). Efter en liten stund kom vi fram till 5km och den första sega bron, nämligen Älvsborgsbron, (här låg jag på 87e plats i Herrklassen).
Om man jämför med förra året så blåste det definitivt mindre i år men ändå tillräckligt för att jag ville söka mig efter ryggar att lägga mig bakom. Bron avklarades utan några större problem och jag gick sedan in i min bubbla igen och försökte hålla god rytm och ett bra löpsteg. Hisingesidan var det inte heller lika blåsigt som förra året utan det gick att hålla god fart. Jag blev omsprungen av några men ingenting jag brydde mig något särskilt om. Det enda jag tänkte på var "Förra året var jag helt slut här och bryt-tankarna började komma. Nu känns det faktiskt bra, men jag har 14km kvar att springa, så fortsätt kontrollerat". Vid 10km hade jag 35:45 och benen kändes fortfarande ruskigt lätta (här låg jag på 70e plats), efter 10km markeringen började jag se folk tappa fart och jag sprang om fler och fler, det är sånt man får energikick av och publiken längs vägen, helt underbart!
Jag lyckades hålla god fart men härifrån, 10km, till mål sprang jag i stort sett solo hela vägen vilket är sjukt omotiverande. Jag hade disponerat loppet på ett riktigt bra sätt, öppnade lugnt och höll nästan jämnt tempo hela vägen. Det var flera framför som blev trötta och fick sakta ner och jag som kom bakifrån hade högre tempo och kom sakta men säkert ikapp och förbi. Vi närmade oss Götaälvbron och jag upptäckte att jag låg i ett ingenmansland. Jag fick springa HELA bron själv, ingen som stressade bakifrån och en lite för lång lucka framåt, uppskattningsvis 50m framför. Det enda som tog mig framåt var vilja, tjurskallen kom fram och jag fortsatte uppför i ett gott tempo. Jag började knappa in på dom som var framför men luckan var för stor för att plocka uppför. Väl uppe på toppen kunde jag ta ut löpsteget bra när det bar utför och jag började rulla ikapp klungan framför. När jag kom till botten av bron, 15km (här låg jag på 62a plats) la jag märke till Marcus som var kanske 50 meter framför och jakten började.
Vi kom till avenyn och precis på samma ställe som jag sprang om Marcus förra året fick jag återigen passera honom på samma gata, denna gången hade båda god fart istället för att vara nära kollaps. Marcus hade öppnat betydligt hårdare än mig så jag kände på mig att jag hade mer krafter kvar än honom, Marcus är inte den som ger sig i första taget, inte i andra taget för den delen heller ;) Det kändes bra när jag gick om honom och jag lyckades hålla bra fart uppför avenyn. Greppade vatten och en tvättsvamp vid Götaplatsen och bara fortsatte i mitt tempo. Det är något speciellt med Göteborgsvarvet, det är verkligen folk överallt och man får krafter från ingenstans och det känns som att man aldrig blir trött, tack för publikstödet till "kolla den lilla killen" "skriv ner 821-killen" "Heja Göta" "Heja Anton", allt stöd var guldvärt!
Slutet närmade sig, sista kilometern, senast jag var här så plockade Marcus 23 sekunder på mig, i år hade jag koll på exakt hur det såg ut, hur långt det var kvar och kunde därmed lägga mina sista krafter vid rätt ställen. Sista 1.1km avverkades på 3:48, vilket är ett snitt på 3:29, helt okej avslutning med andra ord trots att det var en mindre uppförsbacke sista biten.
I mål kom jag på en 55:e plats på Herrsidan och en 63:e plats totalt (ja jag fick tjejdäng, dock inte tjejdäng av en svensk deltagare utan en från Nederländerna och fem från Etiopien)
Sluttiden blev 1:16:16, vilket är EXAKT 8 minuter och 30 sekunder snabbare än fiolårets tid.
Jag är riktigt nöjd med loppet och jag är tydligen i en bra form även om jag inte känner av det på träningarna. Det är något speciellt med mig som gör att jag nästan alltid kan prestera på tävling. "Sjuk hela veckan innan tävling? Nämen då slår vi till med pers" har jag varit med några gånger.
Göteborgsvarvet blev en positiv överraskning och fiolårets placering 174 blev rent ut sagt överkört av årets 55:e plats! Riktigt bra kört av flera jag nämnde tidigare också.
Sara sprang in som 15:e i damklassen på 1:24:04 (Har varit sjuk och skadad, riktigt fin comeback)
Elias sprang in som 24:a och 6:e bästa svensk på 1:10:22 (Riktigt imponerande tid på den banan)
Per sprang in som 37:a på 1:14:04 (Lagt ner elitsatsandet men är definitivt elitmotionär i god form)
Frida sprang in som 42:a i damklassen på 1:29:19 (Född -95 satsat på löpning i typ 1år)
Jag sprang in som 55:e på 1:16:16 (Japp, springer för långt och snabbt, har "en skruv lös" här med)
Conny sprang in som 64:a på 1:17:07 (Conny har bättre 10km tid än mig, men ändå relativt jämna)
Marcus sprang in som 65:a på 1:17:13 (Född -94, landslagsskidåkare, vi är alltid jämna)
Sören sprang in som 81:a på 1:17:45 (Sjukt bra tid för en Veteran Världsmästare på 800m)
Jag har en stor skara bekanta som presterade riktigt bra även om de inte står med här, vi har en drös från Sisu-bussen som sprang bra och som persade, sen har vi Jossan och Fridas vän Julia som klarade under 2h!
Det var ett fint väder och även om jag gick i mål 14:16 och inte kunde gå till bussen förrän fram mot 18:00 så hade jag en bra dag med trevligt sällskap!
Igår var det Icebug Winter Run i Göteborg som jag deltog på. Jag är på besök hos syster och hennes pojkvän som bor här nere, så jag passade på att springa när vi ändå skulle ner hit.
Icebug Winter Run (IWR) gick förra året på flera ställen i landet, då jag förra året sprang tävlingen på "hemmaplan" i Karlstad, men i år så går loppet endast på två ställen, nämligen Göteborg och Stockholm. Det är ett roligt och ett av de få lopp som går nu i vintertider. Extra kul med Göteborgs IWR var att det gick på kvällen, här hade de lyst upp den 5km varvbanan med marshaller och även uppmanat deltagarna att klä sig i de ljusaste och mest lysande kläderna för att sprida ljus och glädje i Slottsskogsparken där tävlingen gick, den mest upplysta löparen fick ett hemligt pris. Jag fick två stavar när jag anmälde mig som man knäcker till och så blir de självlysande på punkten man knäckte, ena fick jag inte på och den andra fick sitta vackert på min handled. Lite ljus kan man ju kosta på sig och de var fräna. Dock så var jag långt ifrån de mest lysande löparna som hade kroppen täckta med färgat ljus, neonslingor, reflexer och några hade till och med ballonger.
Vid Slottsskogsparken där tävlingen gick blåste det rejält och temperaturen låg runt 0 grader men det var sjukt rått och kyligt ändå. När det blåste kändes det som -10 grader. Jobbigt väder att stå stilla i men när man sprang så var det lugnt med temperaturen. Underlaget var bitvis is och väldigt moddigt men även barmark på ett par ställen, beslutet om lättviktskor vs icebugs var svårt men efter en runda på 5km-slingan bestämde jag mig för mina icebugs eftersom det var isigt och moddigt på de båda långa stigningarna som fanns på banan. Uppvärmningen blev som vanligt standard ~5km, hann inte med mycket stretching, löpskolning eller stegringslopp då toalettbesök, skobyte och tröjbyte tog sin tid i det kyliga vädret. Färdig och klar med 5minuter kvar till start, normalt sett hade jag hunnit med några stegringslopp men det var så mycket folk bakåt och sen avspärrat på sidorna och framför oss stod en eldjonglör och gjorde tricks. När det återstod 2 minuter började arrangörerna rada upp sig längs starten och tände flera nödbloss, sjukt imponerande och snyggt att kolla på, det lyste upp hela starten och då kände mig glad och bara helt sprallig, haha. Fortsatt imponerad av ljusen kommande minuten och när det återstod 30sekunder gick jag in i min "bubbla". Jag blev okuserad, avslappnad och kopplade bort allting runtom mig. Starten gick.
Jag gick iväg högt och kontrollerat, lite för fort för att vara start tror jag men jag anpassade mig till övriga löpare. Jag kom iväg i spetsen och låg först fram till första backen där jag valde att lägga mig lite bakom två löpare som höll ett fint och bra tempo. Vi var en trio som sprang tillsammans i ungefär 2km innan den slutgiltiga vinnaren, Erik Öhlund, en duktig elitorienterare med fina meriter, drog ifrån oss och fick en bra lucka. Jag sprang tillsammans med Valentin Krhel och vi höll ett bra tempo och pressade varandra lite uppför. Vi båda var rätt jämna löpare fast jag var lite starkare uppför och han var starkare nedför. När vi kom till ca 3km så hade vi nyligen passerat en kraftig uppförsbacke och sprang en lång nedförsbacke, Valentin fick en liten lucka på mig och en 4:e man, Tomas Johansson, blandade sig in om pallplatserna. Båda två gick om mig när vi kom in på en sträcka jag har dåliga vibbar från. Nämligen sista kilometerna på göteborgsvarvet där Marcus Ruus plockade runt 21 sekunder på mig sista kilometern.
Vid 4km var faktiskt mina ben rätt sega och jag hade inte direktkontakt med 2an och 3an i loppet utan de låg retsamma 2-3m framför, jag bestämde mig för att trycka till en liten spurt för att täppa till den lilla luckan, visst kostar det men det var värt att få ligga i ryggen på dem och så att de vet om att jag fortfarande hänger med och inte gör ett ryck för att bli av med mig. Vi kom fram till varvningen vid 5km och en ny lucka hade återuppstått, vid varvningen tryckte de väl på lite inför publiken men jag brydde mig inte om det och det växte till en 1m+1m lucka mellan oss 3 löpare där jag låg sist. Kort efter varvningen var vi tillsammans igen, vi turades om att gå upp och försöka knäcka varandra, vilket självklart bidrog till ökat tempo. Mina ben var fortfarande sega och jag hade inte riktigt styrkan eller orken att köra på i det tempot. Under varv 2 hade jag flera tillfällen där jag låg och sprang under så kallade ”gummibandseffekten” där jag hänger på en skör tråd och avståndet till de framför varierar mellan 0-3meter men jag lyckades alltid ansluta igen. Vi kom till den kraftiga stigningen och jag valde att trycka på i den mån det gick. Jag hörde hur jag fick en lucka till 4an och 3an låg uppskattat 2 meter bakom mig. Jag hade dock i baktanke att de båda var bättre utför än mig, så jag försökte få så mycket fart över krönet jag kunde och sedan så snabbt som möjligt ta mig neråt. Båda två passerade mig nedför och jag hade återigen ”gummibandseffekten” men den sega rackaren i min hjärna sa åt mig att fortsätta kämpa. I ett skede där man slåss om att INTE komma 4a kan man inte vika ner sig det minsta, för då utnyttjar de andra det tillfället. Jag höll på att knäcka mig själv rätt rejält och hade flera gånger problem att hänga med dem, men på något vänster var jag med ändå.
Sista kilometern närmade sig och vi kom ut på en raksträcka, jag gjorde ett försök att gå om och öka tempot, men de båda löparna svarade direkt och jag kände nästan att det var hopplöst när jag inte kunde göra något förutom att lägga mig bakom. En kurva senare och in på en ny raksträcka märkte jag att en av dem inte orkade hålla samma tempo som jag satte upp på raksträckan tidigare och jag började sakta glida förbi honom medan den andra låg 3 meter framför. Jag valde att köra en långspurt som jag var medveten om att jag inte skulle orka hela vägen. Gled sakta ifrån och förbi han som låg 2a i loppet och jag fortsatte mala på, vi kom in på sista knixiga vägen där det var riktigt moddigt och en hal liten bro passerades, benen var sega men det var bara att bita ihop sista biten. Min fart avtog lite mot slutet men jag tror att de andra var ännu tröttare trots att de verkade så starka när 1km återstod.
Jag kom i mål som 2:a med tiden 34:31 på den knappa 10km banan (9.9km på GPS:en), en tid jag är riktigt nöjd över då det är 13 sekunder från mitt personliga rekord. Förutsättningarna för detta lopp var inte det bästa för pers, i Torsdags körde jag ett testlopp i kil på 7km där jag var 8 sekunder från perset på den banan och sen med tanke på att det var snö och moddigt på banan igår så känns det som ett riktigt bra besked.När jag joggade ner på banan fick jag mötas av flera belysta löpare och hejade på dem, kul att se när de kommer löpandes med ljusslingor runt kroppen, riktigt trevligt arrangemang trots det råa vädret. Min form är tydligen väldigt god och det bådar gott inför VM i halvmaraton som går i slutet av Mars, ser jag fram emot och hoppas att träningslägret jag ska iväg på snart ger bra resultat också.
Efter tävlingen så blev det att äta på restaurangen "El Corazón" där jag tog pasta bolognese, klassiskt och gott, sen åkte vi spårvagn tillbaka till hotellet, man får ju passa på att åka spårvagn när man är i göteborg, haha.
Nu har jag lämnat Göteborg och är äntligen hemma, men men,
Känn ingen sorg för mig Göteborg, vi ses i Maj på Göteborgsvarvet!
Testat springa banan idag, känns som en fin "Anton-bana" och jag hoppas benen har full fart imorgon. Regnar det inatt blir det eventuellt terrängskor men annars kör jag på mina lätta joggingskor. Banan är rätt krävande vad jag fått höra och den innehåller inte många återhämtningsställen, utan det blir mest att fortsätta mölja på. Vilket är bra, jag kan typ bara mölja på. Går jag inte in i väggen imorgon så ska jag nog kunna få till ett riktigt bra lopp.
Jag är ovan denna distansen (6km, dvs 3 varv). det var ett bra tag sedan jag körde 5.000m testloppet så känner mig inte trygg med taktiker men det är bara att köra och göra sitt bästa, mer kan man inte begära!
Hoppas för övrigt på en topp 10 placering och blir klart nöjd om jag lyckas. Föredrar längre distanser och banlöparna föredrar väl kortare distanser, så vi alla ogillar nog bansträckningen ;)
För övrigt är jag på Scandic hotell nu med IF Göta Brajdarna och kopplar av, vi ska snart äta och jag behöver fylla på ordentligt idag.
Efter loppet:
Tävlingsdagen började med att jag vaknade på natten, 03:13, klarvaken och fundersam. Ingen vidare uppladdning med lite sömn, kan det varit kroppen som kände av man skulle ställa om sig till vintertid? ;)
hur som helst så beter sig min kropp lika konstigt som vanligt. Tänkte inte så mycket på det utan somnade om för att sedan vakna 06:55 igen. Skulle då gå upp och äta frukost ensam men till min förvåning så var André vaken så jag fick sällskap vid frukostbordet.
Efter frukost blev det en morgonpromenad och mitt tävlingssinne gick igång då jag spelade ett "reality" spel där man använder GPS i mobilen och tar över virtuella zoner. Jag tog över 3 stycken i Borlänge för att sedan några minuter senare förlora dom till en som var ute med cykel och tog över alla zonerna. Väl tillbaka på hotellet tänkte jag ta ett morgondopp i den uppvärmda poolen, men icke sa nicke. Poolen var tydligen stängd då så då blev det inget bad för min del på Scandic. Blev att gå upp på rummet och sedan packa väskorna inför färden till Falun och Lugnet.
På plats i Falun och när det strax var dags att dra igång med uppvärmningen hade inte riktigt maten lagt sig, vilket alltid oroade mig, speciellt när nerverna spelar en ett spratt också. Uppvärmningen kändes lätt och fin och backarna kändes inte som någonting när jag studsade uppåt, ville verkligen att denna känslan skulle bevaras till tävlingen. Jag hade inga speciella förhoppningar på stora tävlingar som SM då jag inbillar mig att jag endast är bra på tävlingar över 10km. Jo, jag kan ju säga att efter helgens lopp så ska jag nog inte riktigt räkna bort mig på de kortare distanserna ändå när det kommer till stora tävlingar.
30 sekunder kvar till start, jag är laddad, benen är laddade, snälla startskott, bara kom. 30 sekunder kan gå så extremt långsamt ibland. Startskottet, den eviga väntan. Det blev 10 sekunder kvar, planen var klar i mitt huvud. Högt, kontrollerat första varv och försöka anpassa sig någorlunda till omgivningen. Starten gick och det blev som vanligt en bra rusning i början, jag tassade upp fint första backen och försökte hålla igen så mycket det gick eftersom jag inte ville dra på mig mjölksyra på varv 1 av 3, jag kom perfekt i innerkurva och sen bar det utför. Jag tappade lite på dom där framför men en sån liten lucka var inget att oroa sig för på första varvet. Tog "hårnålskurvan" perfekt och kom ikapp dom igen innan den jobbigaste backen på hela banan. Hade även där innerspåret och matade på bra uppför, blev trängd precis innan svängen och fick sänka farten lite, ganska irriterande. En frustrerad Anton bestämde sig för att öka tempo när han kom upp på platten och jag gled ifrån dom som trängde mig. Vi kom senare fram till högsta punkten på banan (tror jag) som var strax före 1000m-passeringen. En 180°-sväng = stopp.. springa, passade mig perfekt eftersom jag är snabb att accelerera och komma upp i fart igen. Fick alltid småluckor vid tillfällen som uppför eller skarpa kurvtagningar, vilket det fanns gott om. Vi kom senare upp på en banvall där underlaget var lite sugande och precis i slutet av banvallen var det mycket upptramat och det var lera som bildats, första varvet sprang flera ytterkurva för att inte bli leriga. Van orienterare som jag är, kortaste vägen gäller, jag blir ju ändå blöt eller lerig sen. Det går inte att undvika om du vill ha ett optimalt lopp helt enkelt. Vi sprang nedför en stund och sen vände tillbaka för att komma in i "hästskon" som välkomnade oss med först en backe, sen nedför, skarp kurva, backe och sen nedför igen för att gå ut mot varvning/mål.
Första varvet passerades och jag låg på delad 17:e plats, endast 11 sekunder efter ledaren, låg fint där jag ville ungefär och höll bra tempo. Tappade lite på några framför på det lättlöpta partiet men tog snabbt igen den luckan när vi kom till första uppförsbacken. Jag flöt även på bra utför och tappade ingenting på dom framför, började sakta men säkert plocka fler och fler platser och benen började sakta bli tyngre och tyngre. Jag höll mitt tempo och fick en energikick varje gång jag gled förbi någon. Andra varvet passerades och jag låg nu på en 11:e plats. Jag hade plockat 7 löpare detta varvet och fortsatte plocka på folk framför. Återigen uppför första backen, jag anslöt till 2 stycken, sen vid "hårnålskurvan" placerade jag mig innerst och satte i högerfoten med hög kraft i ett fotspår, fick kortast möjliga väg och tack vare det höga trycket och belastningen på högerbenet så fick jag med mig fart igenom den skarpa kurvan och smet förbi en av de framförvarande löparna. Fortsatte i samma stil, men när 1km återstod av loppet så började benen fyllas med rejäl mjölksyra. Fick väldigt tunga ben men mitt långa löpsteg tar mig fortfarande framåt i en bra hastighet, snabbare än mina konkurrenter. När 500m av loppet återstod hade jag en löpare ca 5 meter framför mig. Vi höll rätt identisk fart och jag kom inte ikapp honom hur mycket jag än ville. Men.... det återstår två backar, första backen precis när man kommer in i "hästskon"var vi fortfarande rätt jämna uppför, André skrek något i stil med: "Ge allt sista backen, bara maxa", jag plockade på honom i nedförslöpningen och kurvtagningen. Sista backen, nu gäller det. Var någon meter bakom honom när vi gick in i sista backen, jag tryckte på allt jag orkade uppför och PRECIS innan krönet smet jag förbi honom och hade riktigt god fart med mig över krönet. Att ha med fart över krönet ger alltid någon extra meter, så därför ska man alltid ge det sista över krönet. Jag hade en lucka i sista nedförslöpningen och behöll den hela upploppet.
Slängde mig på marken direkt och kippade efter andan. André kom fram och var riktigt nöjd med min prestation, sen kom dom andra i Göta-gruppen fram och grattade mig till ett bra lopp.
Jag kom i mål som 7:a på tiden 20:50, 1:15 efter vinnande Napoleon Solomon som alltid är outstanding och som tog en grym 2:a plats på 4000m på herrsidan. Riktigt bra hopp framåt med tanke på att jag kom 26:a förra året. Dock var förra året 4km, vilket verkligen gynnar banlöparna som är snabba.
Jag la upp mitt lopp helt perfekt och är supernöjd med topp 10-placeringen med tanke på att jag helst springer halvmaraton om jag får välja. 5-6km är en vanlig uppvärmningsdistans för mig innan mina 10km lopp. Jag är nöjd och kul att jag klarar prestera när det gäller. Jag plockade 3 placeringar i kurvtagningar och fler placeringar uppför. Om jag inte minns helt fel så sprang inte en enda löpare om mig på hela tävlingen (om man bortser från starten) utan jag avancerade klokt och smart. Roligare att plocka placeringar än att tappa!
Efter loppet så blev det nedjogg med André som värmde upp inför sitt lopp och sedan när André tävlade fick jag en ny joggingkompis i form av den unga orienteringstalangen Tove Alexandersson, vi joggade och pratade en stund innan jag var tvungen att springa bort mot varvningen och pusha på André.
Sammanfattningsvis, jag hade en riktigt bra helg och alltid kul att åka iväg på såna här grejer med likasinnade som också är intresserad av löpning. Hade med mig trevlig umgänge i form av Karlstadsgänget och träffade även gamla och nya vänner där uppe. Alla götister gjorde bra ifrån sig på den tungsprungna och krävande banan, sen avgör dagsformen hur loppet går.
När min form är god och jag får en riktigt "Anton-bana" då får jag även till riktigt bra lopp. Tjurruset i karlstad och i stockholm gav ju en 4:e resp 2:a plats, så blir terräng-SM i sådan terräng, då kanske jag till och med vinner ;)
Nu kommer lite bilder! Jag har fortfarande den där framåtlutande löpstilen, inte när jag kör vanliga 10km lopp, men i såna här sammanhang smyger den sig fram tydligen, det syns klart på vissa bilder.
Nog syns det även vilka bilder som är tagna med Moas proffskamera och vilka som är tagna med min skruttkamera :D
Tung och utslagsgivande bana där det gäller att hålla huvudet kallt.
Ja, vad gäller nu inför årets efterlängtade snabba halvmaraton? Å-stadsloppet är den plattaste halvmaran jag sprungit och också det loppet jag gjort mitt bästa resultat. Förra året persade jag med 4 minuter och kom in på 1:16:40, det räckte dock "bara" till en 20:e plats, då Örebro alltid lockar en hel drös med riktigt starka löpare.
Vad kan jag nu prestera i år för något? Om man kollar tillbaka på mina senaste tävlingar så har jag persat rätt bra på alla och jag vet att jag är i en bra form och kan prestera riktigt bra om jag prickar rätt dag.
Förra året hade jag pers på 35:53 på 10km (3:35/km)
I år har jag gjort 34:18 på 10km (3:26/km)
Min svaga sida är att jag inte har snabbheten som krävs. Min starka sida är att jag kan ligga och mata på samma höga tempo riktigt långa sträckor. Slutsats? Jo, om jag lyckats sänka mig med 1 minut och 35 sekunder på 10km, vilket är 9 sekunder snabbare per kilometer (från 3:35 -> 3:26 tempo)
Springer jag 8 sekunder snabbare per kilometer på halvmaran (från 3:38 -> 3:30 tempo), då blir min sluttid 1:13:51. Jag vill alltså försöka förbättra mig med 2 minuter och 40 sekunder för att ta mig under 1:14:00. En omöjlighet? Nja, faktiskt inte... Faktum är att mitt självförtroende har stärkts när jag presterat så bra senaste året när jag haft så bra framgångar i bland annat Stadsloppet, Tjurruset x2, Lidingöloppet, Volvo Arvika Halvmaraton och Kraftprovet, alla tävlingar har varit mycket bättre tidsmässigt och placeringsmässigt vilket visar att jag går framåt.
Det är ju ingen idé att underskatta sig själv, så jag spänner bågen som vanligt. Klarar jag inte målet, shit happens, då väntar bara mer träning för att klara det nästa år.
Ett pers borde det definitivt bli förutsatt att jag inte får problem längs vägen. Sandra Eriksson kommer även delta på Lördag, hon kom 2:a i årets Lidingölopp och brukar även representera Finland i finnkampen på 3000m hinder och/eller 10.000m. Så där får jag verkligen se upp!
Edit: Efter förmiddagspasset idag (Fredag) så kändes benen helt okej, men ändå något som är lite segt. Vet inte riktigt vad det är, tror det kan vara vaderna som är sega i början. Tur att det släpper sen, men det gäller att jag får ordentlig uppvärmning imorgon.
Efter loppet:
Bra väder, runt 10 grader, sol och vindstilla.
Bra bana, inte många höjdmeter man behöver plocka.
Bra konkurrens, Örebro lockar många duktiga löpare.
Bra form, ja, det talar ju för sig själv.
Alla förutsättningar fanns för att springa riktigt snabbt, men det var endast upp till mig att fullborda det.
Uppvärmningen kändes helt okej, men precis som jag nämnde innan loppet (Edit-delen) så kände jag fortfarande av att det var något som inte stod helt rätt med vaderna. Dom var rätt tunga trots att jag enkelt kunde ta ut ett fint löpsteg. Detta var dock inget jag grubblade över länge utan när det är tävling brukar alla känningar och oroligheter försvinna så fort jag går in i min "tävlingsbubbla".
Jag pratade lite med Leif, Anders och Fredrik vad deras tidsmässiga mål var med loppet och tänkte om det gick att eventuellt få draghjälp eller liknande. Anders och jag siktade på ungefär samma tid, Anders hade ett pers på strax under 1:14 och satsade självklart på pers. Under 1:14 var ju även mitt mål, så jag tänkte att om det blir upplagt på ett sånt sätt att Anders och jag kommer bredvid varandra så kan jag försöka hänga på honom.
Anders tänkte öppna på 3:25-tempo (3:30 tempo motsvarar under 1:14 på halvmaraton), men jag brukar inte vara så fast vid klockan utan kör mest på känsla första kilometern och när man passerat den som sneglar jag på klockan och kollar vilket tempo jag hamnar på, annars så bromsar man sig ju i starten vilket kan vara klokt i vissa fall men jag vill inte köra helt på klocka, så jag kör alltid på känslan. Springer jag för snabbt första kilometern så brukar jag försöka hitta ett jämnt tempo därpå som inte kostar för mycket energi, springer jag för långsamt så försöker jag öka successivt, inga rusher.
Jag träffade även Anders Grahl, Enhörna, på startlinjen och om han hade en bra dag ville han under 1:10 då han hade 1:10:06 förra året. Jag fick även syn på Anders Kleist som var ganska tippad segrare, honom skulle jag definitivt inte ligga vid. Men visst, jag ska inte lägga all fokus på halvmaraton-löparna utan samtidigt som våran start, så startar även 10km som vi springer tillsammans med i ungefär 7km. Här finns det också löpare att springa tillsammans med men risken är att hela klungan du springer med viker av mot mål och du blir ensam på halvmaraton-banan.
Starten gick och jag gick ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Fältet började spricka upp redan vid starten, en mörkhyad löpare från Eskilstuna gick upp i spets och drog ifrån redan efter några meter, strax därefter såg jag Kleist och tänkte direkt att löparen från Eskilstuna sprang 10km. Tätt efter Kleist så såg jag klubbkompisen Anders Eriksson och Enhörnas Anders Grahl tillsammans i en liten klunga. Jag låg en bit bak och hade Leif precis framför mig. Tryckte på lite och gick om Leif för att sedan försöka haka på klungan framför, efter en stund sa min klokare del av hjärnan "nej" och jag valde att slå av på farten lite. Vi passerade första kilometern på runt 3:15 (minns inte riktigt och klickar inte på varv-tider under tävling då jag vill se snitt-tiden under hela loppet som skulle ligga på 3:30 eller lägre). Anders som skulle ligga på 3:25 matade på där framme, men självklart, ligger man i en fin klunga så ska man inte vara bunden till klockan, vilket är en av anledningarna till att jag alltid kör på känsla. Hur som helst, vid 1km-passeringen så låg jag tillsammans med Leif, Johan Hellman från Strömstad och några till. Dom fortsatte köra på i samma höga tempo och jag valde frivilligt att släppa en lucka på ca 5 meter för att inte stressa upp mig och spränga mig redan efter första kilometern. Dom gled sakta men säkert ifrån mig men jag låg på ett högt kontrollerat tempo som sakta sakta ändrade sig från 3:15 i snitt mot mitt 3:30. För att klara detta målet jag satt upp måste jag hitta mitt höga tempo och bara ligga och mata på där utan att gå in i väggen. Strax vid 3km började jag känna av höger vaden som började strama till lite, det var inget löphindrande överhuvudtaget utan mest ett irriterande moment. Efter 6km kom en vätskekontroll där jag faktiskt gjorde en liten piruett eftersom jag tappade första muggen. Vätskan var på vänster sida, jag greppar med min högra hand och när jag tappade första så var jag precis bredvid nästa och fick snurra runt ett varv. Riktigt onödigt men behövande. Det stod mycket publik längs banan som hejade på oss när vi kom springades men roligast var när jag kom till bron strax efter 6km där jag hörde några skrika "Heja Anton", jag hann bara snegla men kände inte igen vilka det var som hejade på mig, men alltid kul när man får bra supporterstöd längs vägen. Vid mål visade det sig att det var Anders tjej och hennes kompisar som garanterat hejade på bäst vid bron.
Efter bron kom vi ut på en asfaltsväg där man kunde se relativt långt, jag såg att Leif hade gått ifrån Johan och dom andra som var i vår klunga i början hade gått ifrån både Leif och Johan. Johan har rätt långa ben och sprang med väldigt lätta och långa löpsteg, jag som tog lite kortare löpsteg med högre frekvens kom sakta men säkert ikapp honom rätt exakt vid 7km och gled förbi honom på asfaltsrakan innan vi kom in på en grusväg, då tog jag upp jakten på klubbkamraten Leif. De 3km som vi hade framför oss innan vi kom fram till 10km-skylten är nog de segaste partiet på hela banan. Detta partiet innehåller lite småknixiga 90-graders svängar och några mindre motlut och en träbro som är seg att springa uppför. Under detta partiet var underlaget grus och jag tror jag tjänade några meter på Leif tack vare underlaget. En sista backe och sedan var vi uppe vid 10km-skylten. Min beräknade tid skulle vara 35:00 om jag ville hålla 3:30 tempo. Under dessa 3km hade vaden sakta men säkert börjat samla på sig.. ja, svårt att förklara, men ungefär en sorts tung massa, benet kändes tyngre och inte alls lika fräscht vilket var sjukt jobbigt, fortfarande inte löphindrande men jag fick tyngre på högerbenet och fick en lite slängande teknik i löpningen då jag la mindre tryck på högerbenet.
Jag klockade 10km på 35:12, alltså 12 sekunder för långsamt på 10km, en tid jag klart kunde nöja mig med, det är ju trots allt 4:e bästa tiden på 10km och perset förra året på 10km var 35:53 så slog jag det med råge trots att jag skulle springa mer än dubbla distansen. Helt klart nöjd med det beskedet men den känslan varade inte så länge. Jag kände mig mycket sliten och brukar oftast vilja känna mig stark när man kommit hälften av ett lopp, nu var jag trött men fortsatte kämpa på. Strax före 11km gick jag om Leif i ett tempo som var precis lagomt högt för att han inte skulle ta ryggen på mig och så jag slapp stressa upp mig. Vi passerade en bro och sedan in på en mindre grusväg igen, just gruspartierna var extra sköna för min vad som stramade mest när det var asfaltslöpning. Vi kom efter en stund tillbaka till bron där det var bäst publikstöd och det är sjukt mäktig känsla när man springer solo och får all stöd till en själv bara, strax efter bron kom 14km passeringen, nu återstod bara 7.1km men benen var riktigt möra och sega nu, speciellt högervaden som jag hade problem med. Jag tog ut löpsteget och bara flöt på, normalt sett brukar jag ha kontrollerat flås men det hade jag definitivt inte denna gången, fick slita med flåset och tog flera djupa andetag istället för mina kontrollerade. Riktigt jobbigt att vara så trött och sliten när man hade 7 kilometer kvar men det var bara och bita ihop. Publiken var riktigt bra och jag behövde allt stöd jag kunde få, jag låg fortfarande på 3:30-tid som jag ville, men jag fick inte fega och vika ner mig en kort stund för att återhämta mig utan det var verkligen fullt ös hela vägen. Jag sprang fortfarande solo utan några ryggar att gå på eller någon som jagar bakom, detta gjorde det väldigt svårt att pressa sig men jag tycker ändå jag klarade det bra. Tillbaka till bron och nu återstod dryga 3km kvar till mål. Jag var fortfarande helt ensam och låg på 3:30 fart som beräknat. Jag vet att 3:30 ger en fart någon sekund under 1:14, men ligger jag närmare 3:31 än 3:29 så kan det vara riktigt tajt med tiden, så jag ville helst försöka se att klockan slog om till 3:29.
Sista 3km, hemlängtan, sega ben, flåset på topp, tid att pressa sig mot helt ensam. Tufft läge men det är ändå "bara" 3km. Några 90-graders svängar sänkte tempot, men annars var det bara långa raksträckor och lite småknixar på slutet. Passerade 19km-skylten och sneglade på klockan.. 3:31-tempo, helvete tänkte jag.
Försökte klämma fram det sista i benen och när jag kom till 20km-markeringen så var jag riktigt tung i benen, nu återstod en lång raksträcka som man såg ända fram till målområdet på, raksträckan avslutades med en litet motlut där jag återigen fick riktigt tunga ben, precis som förra året, trots att det inte ens är värt att kalla backe eftersom höjdskillnaden är max 1 meter. Efter denna "backe" fick man ta ut steget och rulla på ner mot Tybblelundshallen för att sedan ta en 90-graders kurva höger, springa parallellt med hallen och sedan springa in i hallen på bortre kortsida. När man kom in i hallen återstod ungefär 175m och även där inne fick man stöta på en 90-graders sväng innan det 60m långa upploppet. Klockan hade jag gett upp då den stod över 1:14 när jag kom in i hallen. Nu återstod det bara att göra ett bra pers.
Jag sprang in i mål som nummer 10 på tiden 1:14:41 (bruttotid) som sedan korrigerades till 1:14:40 (nettotid). Det blev ett pers med 1 minut och 59 sekunder, så klart jag är nöjd, men jag ville gärna gått under 1:14... nästa gång behöver jag en rygg att gå på hela vägen, då kan man alltid pressa sig det lilla extra.
Enligt resultatet så står jag som nummer 11 eftersom en löpare tydligen missade starten och fick en snabbare nettotid än mig, men i loppet blev han slagen av mig med 7 sekunder.
Igår var det Tjurruset i Stockholmoch jag kom TVÅA!
Bara för att göra det hela ännu bättre så kom André etta och vi tog en dubbel! Två götister startade i Tjurruset bland 2608 herrar och plockade platserna 1 och 2, hur mäktigt?!
Vi får dock inte glömma Andrés dubbelseger då han även vann Tjurruset i Karlstad 3 veckor tidigare, den gången blev jag precis utanför pallen på en sur 4:e plats, men nu fick jag revansch!!
Nog med glädjen, dags att ta ner mig på marken igen och berätta lite om dagen.
Stockholms Tjurrus gick i år på Tullinge flygplats/Rikstens Friluftsstad. Området var bekant för min del som sprungit orienteringstävlingen 10-mila där 2011 och även varit där i något mer orienteringssammanhang. Tyvärr kom jag inte ihåg så mycket av terrängen förutom flygfältet. Orienteringskartan jag hade hjälpte mig inte heller väcka några minnen men jag fick en överblick om hur kuperat det var i skogen.
Vi åkte hemifrån runt 07:30 och anlände till Tullinge en stund efter klockan 11, så vi rekade området och beslutade oss sedan att gå första kilometern och kolla hur banan var uppbyggd, dvs när vägen blir smalare vilket avgör hur hårt tempo man ska köra från start för att inte bli instängd.
Man startade på ett fält och sedan ungefär 100m bort så smalnade det av direkt till en mindre grusväg där det gick springa 2-3 man i bredd, efter grusvägen kom man fram till en åker som såg rätt löpvänlig ut då det var så torrt, hade det regnat på bra dagarna innan så hade det säkert varit ett jobbigt lerigt parti, men så var det ju inte.
Efter åkern gick man återigen ut på grusväg och det var transportsträcka fram till en backe och 1km-markeringen.
Temperaturen låg på ca 10 grader, det var mulet och ganska blåsigt. 10 grader och mulet? Ingen snack om saken, det är linne och kortbyxor som gäller. Man springer sig rätt varm och i skogen är det oftast vindstilla. Överdragskläder på hela uppvärmningen, väntar tills det är några minuter kvar till start innan man slänger av sig byxor och jacka.
Både jag och André väntade rätt länge innan vi ställde oss vid starten eftersom vi helt enkelt ska stå längst fram. Men allvarligt talat, jag känner mig inte direkt stor när jag står där längs fram, knappa 50kg och alla andra är ett huvud längre. Det var trångt och man stod ihoptryckt redan 2 minuter innan starten gick, vilket är sjukt jobbigt, speciellt för lilla mig som har armbågar i ansiktet typ.
När starten gick var det ju inte bättre, knuffar och trängsel bestod starten av. Redan efter ca 10 meter ramlade en strax framför mig, jag vek undan till höger och sprang ihop med en annan, vek sedan över till vänster och kom helt instängd, alla rusade på som att det var på liv och död. Efter första gräsplätten kom vi sedan in på en mindre grusväg, jag låg uppskattningvis runt 15:e plats, jag tänkte "vadfan, det här går ju inte", såg André som hade gått upp i spets och jag tryckte mig förbi på utsidan av grusvägen och plockade runt 10 placeringar för att sedan lägga mig precis bakom André i spets. Vi var 3 löpare som var tillsammans på första åkern med ett flertal hack i häl. Efter åkern kom vi ut på en väg igen där André ryckte ifrån några meter, när vi kom fram till första backen vid 1km kom vi ikapp André igen och vi var 4 löpare tillsammans, men endast en kort stund, för efter backen när det blev mer lättlöpt ryckte André ifrån igen för att sedan bli upphämtad av oss igen när vi kom till första blöta hindret som var en bäck. Andrés akilleshäl under loppet var lera, eftersom han hade snabb/lättviktskor på sig som inte hade något fäste alls. Jag som körde i mina Icebug-terrängskor, som jag vann på deras tävling (Icebug Winter Run) i vintras, fick betydligt bättre fäste och slapp slinta med fötterna och glida runt som André, tur för André att det endast var superhalt på det stället i början.
Efter bäcken kom vi ut till en sjö där vattnet var på en sådan höjd att det inte lönade sig att springa, så det blev mest som en promenad, det var inte jobbigt, det var ingen tävlingsglöd.... det var bara kallt och långtråkigt helt enkelt. När vi väl kom upp ur vattnet möttes vi av en kraftig stigning, en slalombacke (tror jag). Här gällde det att hålla huvudet kallt, jag vet att jag är stark uppför och valde att lägga mig relativt kontrollerat så jag inte skulle få kramp efter nedkylningen eller mjölksyra. I backen stod det mellan mig, André och Ärlalöparen Simon Hedlund, starkast uppför var Simon, han fick till och med en liten lucka. Men tävlingen avgörs ju inte där då vi endast sprungit ca 3km av de dryga 10km. När vi passerade krönet gick André förbi honom rätt snabbt, det dröjde lite längre tid för mig att gå om honom men tillslut gjorde även jag det. Nu kom vi till ett parti där det var väldigt lättlöpt och bara följa en fin bred väg. Vilket gynnar löpare, jag föredrar svårsprunget, obanat.. ja, helt enkelt förjävlig terräng efter som jag har god löperfarenhet i skog från orienteringen.
Nu när det var mycket lättlöpt visste jag att det skulle vara svårt att slå André som är mer löpstark än mig.
Efter löpning på väg, löpning på mindre stig, löpning på åker och sedan löpning på väg igen, ett dike följt av en kraftig backe och sedan löpning på väg igen så kom vi äntligen in på kilometer 7. Vilket enligt banbeskrivningens kilometer för kilometer betyder: "Grymt jobbigt. Skogsstig, sandtag kraftigt kuperat, löst underlag. Mycket mjölksyra"
Ojojoj, det var en rejäl backe och riktigt jobbigt och psykiskt knäckande för vem som helst.....men inte så mycket för mig. Här hemma i Edsvalla har vi en snarlik backe i vårat grustag där jag kör 5-6 backintervaller någon gång lite då och då. Min backe är brantare och jobbigare, denna var dock lång och seg, plus att man är i tävlingsfart och inne på 7:e kilometern. Men jag tyckte jag matade uppför backen fint utan att dra på mig för mycket mjölksyra, vilket resulterade i att jag hyfsat snabbt kunde gå upp i tävlingsfart igen när jag passerat krönet på sandbacken. Det blev lite löpning bort till nästa lilla sandtag som jag tyckte var betydligt svårare, rent tekniskt, platt löpning på sand. Där slant jag flera gånger när jag skulle trycka till, tur att den inte var så lång.
Någon backe, en viadukt, några dikes passeringar, en till backe och några hopp över träd senare, var det äntligen dags för det efterlängtade badet. Vi kom fram till Bäverdammen, jag hade sett när damerna klev i, då gick det till bröstet på dom och jag tänkte att det inte var så farligt. Utan att tveka tog jag ett avstamp och hoppade så långt jag kunde.... hahahaha, antagligen blev det djupare när damerna passerat eller så träffade jag djupaste punkten eftersom mitt huvud försvann under det äckliga vattnet. Osäker på siffran men mellan 400-700 åskådare jublade, hejade och skrattade när man försökte kravla sig förbi damerna som vi sprungit ikapp, tog några långa steg i det leriga vattnet för att sedan snubbla och återigen doppa huvudet eller för att stöta på grenar som låg under vattnet och blockerade en. Bjöd på några fina hopp och några "faceplants" i vattnet och efter slit kunde jag äntligen kravla mig upp på kanten och bege mig mot målet.
Jag hörde att André gått i mål, inte så långt före mig. Jag visste att jag var tvåa och att ingen var tillräckligt nära mig, jag kunde bara göra en sak innan jag vek in mot upploppet och sista hindret, det var att få upp ett leende på läpparna och bara njuta. Efter att kommit på 4:e plats hemma i Karlstad när man var inblandad i en strid om 2-3-4 platsen så var en andra plats i Stockholm sjukt härligt. Kom fram till sista kryphindret, ställde mig upp, slängde händerna i luften, mådde hur jäkla bra som helst och möttes av André som tog emot mig med en bamsekram. Målen vi satt upp innan loppet, vi visste att det skulle bli tufft för André att vinna och att det skulle bli tufft att ta en dubbel, vi har dålig koll på stockholmslöparna, allt var väldigt osäkert men ändå inte omöjligt. Vi hade båda goda chanser att lyckas med en dubbel och det gjorde vi också.
André fick sin dubbel, 2013 års vinnare av både Karlstads Tjurrus och Stockholms Tjurrus, vilket är jäkligt mäktigt! Jag fick ingen seger dock, men en 4:e respektive 2:a plats är jag sjukt nöjd med. Jag är bara 19 år, det ska inte vara lätt att vara den bäste, för att ta sig till toppen måste man kämpa och slita. Det är inte lätt, men det är inte heller omöjligt. Riktigt kul att jag har André framför mig faktiskt, vill jag slå honom måste jag helt enkelt ligga i med träningen och det är en riktigt bra motivationshöjare.
Riktigt kul när man ser resultatlistan också, de yngre löparna dominerade verkligen Lördagen. Kollar man topp 3 på dam och herrsidan så är alla födda 1991 eller senare, förutom damsegraren. Jag tycker alltid det är kul när yngre löpare deltar, men ännu roligare när de är med i toppen och slåss. För min del så är det ju ändå runt 30-års åldern jag ska vara som bäst.
Imorgon är det dags för Lidingöloppet! Förra året var första gången jag deltog i detta loppet. Jag springer i min klass (P19) som är 10km, nästa år får jag dock inte vara med där längre utan då kommer jag gå upp i 15km (M22), fast jag tror nästan att jag kommer hoppa upp till 30km klassen då, men det återstår att se nästa år.
Inför årets lopp så har jag inga speciella förväntningar just placeringsmässigt, Sverige har många duktiga unga löpare på 10km och jag är väl en av dom, men ändå inte tillräckligt bra för att vara med om de främsta placeringarna. En topp 5 skulle jag vara riktigt nöjd med, trots att det målet är svårt så har jag ju mina dagar och kan springa riktigt bra och snabbt. En 34.18 tid på vanligt 10km lopp som jag gjorde på stadsloppet räcker långt, så jag vill gärna pricka en sån dag.
Förra året kom jag 12:a på tiden 36:08. Denna gången slog Marcus Ruus mig med 22 sekunder, vilket gav en 6:e placering. Så det var riktigt tajt där, hade jag sprungit 23 sekunder snabbare så hade jag gått om 6 personer.
Främsta målet är att slå min tid från förra året, men jag vill som vanligt spänna bågen och det vore riktigt kul om jag kunde gå under en 35-tid. Så det får bli andra målet.
Om en timme går bussen till Lidingö, så jag ska göra mig redo och fylla på med vätska och ladda med mat! Jag åker och bor med Sisu-Forshaga, vi ska bo på Lovik, ett riktigt trevligt ställe!
Efter loppet:
Fick till ett kanonlopp faktiskt, riktigt nöjd med prestationen, men räckte det till målet?
Jag gick upp runt 05:58 men första alarmet gick 05:45, då kollade jag som vanligt lite på mobilen tills jag gick upp. Drog på mig kläder och gick mot frukosten som började serveras runt 06:00.
Älskar verkligen hotell-frukost men med tanke på att tävlingen startade 09:00, alltså mindre än 3h till start så kunde jag inte trycka i mig så mycket mat som jag ville.... som vanligt :/
Efter frukosten börjar uppladdningen, jag var relativt pigg då jag la mig tidigare än vanligt, men jag är verkligen inte super morgonmänniska. Bussen skulle gå 08:00 så jag packade mina grejer, fixade i ordning mig och begav mig sedan till Andrés rum där vi chillade lite och fixade med nummerlappar osv, chippet som skulle sitta på skon lät jag sitta kvar på nummerlappen som jag redan satt på mig eftersom jag ändå skulle byta skor innan starten.
Klockan närmade sig sakta men säkert 08:00 och vi gick till bussen.
Vi bodde som sagt på Lovik som låg ca 10 minuters bussresa från Lidingö Vallen där vi skulle gå av.
Vi kom fram till vallen runt 08:15, jag gick av bussen och begav mig direkt mot starten som låg en bit ifrån vallen, började jogga dit så jag skulle få min 45-minuters uppvärmning som vanligt. 1 km senare på plats vid Grönsta där starten gick så dumpade jag mina terrängskor, kollade snabbt om jag såg Marcus Ruus i närheten och fortsatte sedan uppvärmningen. Jag joggade början av banan och passerade en mellantids-station i grönsta backen. Det började pipa, ingenting jag direkt tänkte på första gången jag passerade, jag fortsatte jogga backen uppåt och stötte på Gunnar Michold, pratade lite med honom och tänkte se om jag kunde stöta på Frida längs spåret så jag joggade vidare. Ville som vanligt ha mina 5-6km uppvärmning så jag joggade 3.3km bort för att sedan vända och springa tillbaka, stötte dock aldrig på Frida. Jag kom tillbaka till mellantids-stationen och reagerade på att det pep igen. Denna gången funderade jag på det lite och kom genast på att jag fortfarande hade chippet kvar på nummerlappen och tänkte illa om tiden gick nu.Gjort är gjort, fanns inget jag kunde göra åt saken så jag hoppades att inget speciellt hände. Kom till Grönsta igen och stötte på Marcus när jag skulle byta skor, vi bytte några ord och sedan stack iväg till starten.
Dagens klädsel var kortbyxor, linne och mina terrängskor med gummidobbar. Vädret var skönt löparväder, förutsatt att man blivit varm och kommit igång. Temperaturen låg på ca 7 grader, det var molnigt och lite vindpustar.
När starten gick var det rusning som vanligt. Redan efter första gräsytan som vi startar på så stöter vi på Grönsta backen. Jag tog den i en kontrollerad fart medan jag sakta tassade förbi flera dödsflåsande killar.
Idioti var första tanken. Jo visst, man vill ha bra position på en sån här stor tävling. Men 500m in på ett 10km lopp ska man inte vara riktigt så trötta om man vill göra ett bra lopp. 10km-Lidingöloppet avgörs verkligen inte på den första kilometern som är uppför. Dessa killar sprang jag ifrån sedan rätt enkelt när vi kom in på de lite mer lättlöpta partierna. Jag låg precis vid Marcus som slog mig förra året, tidigare i år så slog jag honom på Karlstad stadslopp med 8 sekunder, så självklart var jag sugen att slå honom denna gången. Vi låg på bra fart och plockade sakta men säkert fler och fler personer. Vid ca 3km så saktade Marcus ner lite och jag kom upp jämsides med honom och såg att han höll händerna i sidan av magen, tydligen hade han gel som han krånglade med och sinkade honom, så jag fick gå upp och dra, dock så varade det inte så länge innan Marcus och en annan löpare från Högby gick upp och förbi mig. Jag försökte klistra mig fast i ryggen men vi sprang alltför ojämnt. Jag var stark uppför och sprang långsammare nerför men lite snabbare på platten, så jag det var besvärligt att hänga rygg och till slut fick jag släppa en lucka på ca 5 meter fram till Marcus när det var mycket branta nedförslöpningar. Den luckan höll vi faktiskt i stort sätt hela vägen in i mål. Vi var riktigt jämna och plocka båda två ett par placeringar i Abborrbacken och i Karins backe, jag lyckades även plocka två placeringar sista 2km men blev spurtslagen av en jag sprang ikapp sista kilometern.
Marcus gick i mål 4 sekunder före mig och sen gick en annan löpare i mål sekunder före mig, lite surt att jag är så nära Marcus men ändå inte tillräckligt för att slå honom. Jag är dock väldigt nöjd med tiden som blev 34:49 vilket är 1 minut och 19 sekunder bättre än förra året. Årets konkurrens var betydligt bättre än förra årets.
Förra året hade min tid räckt till en 3:e plats i P19 (93:or och 94:or). I år räckte det tyvärr "bara" till en 9:e plats i samma klass, P19 (94:or och 95:or). Men jag är nöjd. Jag kom topp 10, jag slog min tid förra året och jag gick under 35 minuter på den kuperade 10km banan.
Skönt att få till mitt näst bästa 10km-lopp just på en sån här stor tävling, jag vet dock att det finns mer att ge, gäller bara pricka rätt dag. Nästa år blir det antagligen 15km eller 30km, jag tror det lutar åt 30km, men jag får se hur nästa års planering ser ut innan jag bestämmer mig.
Ja, imorgon är det då dags för tjurruset i Karlstad och jag är sjukt taggad! Har varit sugen på att springa hela veckan, så förhoppningsvis är jag inte övertaggad, haha.
Såhär dagen innan kommer nervositeten och stressen, även lite panik när man under förmiddagen får ett meddelande av vår lagkamrat Linnea Martinsson, dam-segraren av förra årets tjurrus, att hon skadat sig. Hon hade dock en backup-plan så det löste sig genom att vi fick en ny lagkamrat. Vårt nya tillskott blev Fredrik Eden, en riktigt duktig orienterare också. Laget känns starkt, men det är ju bara en bonus eftersom det är den individuella prestationen som verkligen gäller. Förra året kom jag 5:a i mål och jag spänner bågen inför morgondagen och säger topp 3 är mitt mål. Blir nöjd med topp 5 också, men jag vill ha en större utmaning.
Klubbkamraten André Rangelind kommer förmodligen vara före mig och Per Alsterdal (f.d Jacobsen) tror jag också kommer vara före mig, så då måste jag vara näste man att passera mållinjen för att komma topp 3. Det är ett tufft mål eftersom det är många duktiga kandidater som kan överraska och prestera bättre än mig.
Vi har exempelvis klubbkamraten Anders Eriksson som är bättre än mig, men det är på löpbart underlag. Tjurruset går i snårskog, bland grenar och lera, i såna partier har André haft svårt att hänga med mig när vi kört distans i skogen lite här och där. Ju jävligare det är i skogen, desto mer passar det mig som är liten och smidig.
Även Marcus Ruus, Cimmie Wignell, Henric Brohede och vår nya lagkamrat som jag nämnde ovan, Fredrik Eden, skulle kunna överraska och slå mig. Det räcker med att få en dålig dag och så rasar placeringarna snabbt. Förra tävlingen, Terräng-DM (se inlägg), gick ju skitdåligt då jag fick håll. Jag vill verkligen inte ha en sån dag i år utan nu jäklar ska allt flyta på.
Hur känns då formen? Jodå, den är väl helt okej. Alla terränglöpningar jag kört med André har flytit på bra och sen orienteringen igår gick väldigt bra i skogspartierna. Halvmaratonet jag körde för två veckor sedan visade på att jag är i sjukt bra form också. Jag hoppas verkligen att morgondagen blir suveränt och jag är toppladdad!
Edit: Imorgon får jag känna på terrängen lite innan tjurruset då jag, André och Henrik Ohlsson ska agera förlöpare åt ungdomarna i kalvruset :)
Efter loppet:
Uppvärmningen inför tjurruset blev lite annorlunda för min del i år. Jag var nämligen hare för kalvruset, jag valde en taktisk 2:a sträcka eftersom 1:a sträckan kan bli jäkligt jobbig eftersom alla ungdomar brukar springa på allt de kan i början, André tog på sig den uppgiften igår. När löparna kom till mig ca 800m utefter banan så var de rätt trötta så det var inget tufft tempo. Sen i skogen såg jag att en kille gick om två trötta löpare, detta tror jag var ingen annan än Linus Brunzell som jag visste skulle springa snabbt, han körde på bra i skogen och jag fick öka tempot. Lite kul att anpassa sig sådär för att ligga ca 10 meter före. Jag bytte sedan med Henrik Ohlsson som agerade hare sista biten. Räckte uppvärmningen där? Nej, verkligen inte. Vi joggade sedan till starten och iväg lite till därefter, det är viktigt att få igång kroppen ordentligt för min del.
Både jag och Anders kände att det var något som inte kändes helt rätt med benen, det var segt på något sätt, vet inte riktigt vad det var men det var bara segt att springa. Ingenting jag var jätteoroad för eftersom allt brukar släppa direkt när jag går in i tävlingsbubblan och kopplar bort allting och bara fokuserar på mitt. Jag fick stå längst fram vid starten som vanligt då jag var med i elit-klassen (< 35 min på 10km) och kunde snegla åt sidorna och bakåt för att kolla vilka som var med i spets. Jag såg alla mina möjliga konkurrenter som jag skrev om innan loppet. Många starka löpare och jag kör för topp 3 så det fanns ingen anledning att fega i början utan full fart från start om det är rimligt tempo.
Starten gick och redan efter första asfaltsrakan och in på grusvägen så kändes det som att vi hade fått en liten lucka ner till nästa löpare, vi var en liten klunga på 6 löpare där 4 stycken var götister. Vi öppnade väldigt tufft för min del, kanske inte för André som låg i täten och styrde tempot. Men när jag kollade snittiden ute på fältet var tiden 3:13, vilket är tufft tempo för mig, det var väl kanske därför som vi hade en så stor lucka till nästa löpare. Efter ca 2-3km så tappade en löpare och vi var nu 5 löpare varav 4 var götister, luckan till övriga hade växt ännu mer tror jag. Den enda konkurrenten som jag var rädd för att förlora 3:e platsen till var Anders som öppnade riktigt stark och körde med André. Jag hade ju räknat med André och Per framför mig och de var framför mig. Sen var det den okända löparen där det stod ”Konfirmation Sälen” på ryggen, han sprang på riktigt bra. Efter ungefär halva loppet, efter skjutbanan, så ramlade Falu-löparen och jag och Per gick förbi honom. Han tappade direkt och vi fick en lucka till honom. Jag klistrade mig fast i Pers rygg och vi fick strax syn på Anders som såg sliten ut. Vi närmade oss Anders som hade släppt André efter någon kilometer och vi kom till ett kryphinder innan kohagen. Anders blev omsprungen av Per och jag hade en liten bit fram till Anders, varje gång vi passerade diket så tappade Anders flytet i steget och behövde accelerera igen, jag kom närmare och närmare honom för varje dikes passering som vi gjorde. När vi passerade sista diket så var jag jämsides med honom och trängde mig lite tufft före honom förbi en stock och sen in i brännässlorna. Jag anslöt till Per vid ett hopphinder och vi kom ut på en grusväg. Per gled ifrån mig lite och Anders gled närmare mig vid gruslöpningen, detta är ju bara för att de är starkare löpare än mig. Vi kom ner till en korsning och där stod en massa publik som hejade fram oss löpare, vi skulle hoppa över några höbalar, Per har ju varit hinderlöpare och jag tänkte att det inte skulle bli några problem för varken mig eller Per, möjligtvis för Anders, men tänk vad fel jag hade. Anders flög rätt lätt över höbalarna också som var uppbyggda i ett trappsteg (3 steg). Vi kom sedan in på en smal stig, vi var alla samlade och snart kom vi till flera bäck-passeringar där jag blev omsprungen av Anders när jag fick mig ett bad. Strax var vi samlade igen när vi kom till en riktigt blöt och fin mosse. Vi alla gick i mossen men bäst gick det för Anders så han var snabbast upp ur vattnet med mig i hälarna, Per fick dessvärre problem och hamnade efter. Jag förstod att det var en god chans att försöka göra ett ryck och dra ifrån Per, jag gick om Anders på den flacka löpningen till viadukten och försökte öka tempot. Dock så gick det inte så bra utan jag sneglade bakåt och såg att Per var på väg att ansluta igen, dryga 2km från mål. Anders hade dock bra med krafter kvar så han gled ifrån på löpningen och jag hade en liten lucka fram när vi kom in på terränglöpningen. Jag kom sakta ikapp honom och innan vi kom in i en liten myrlöpning så var jag strax bakom Anders. Myrlöpningen var exakt den sträckan jag hade som hare, så jag visste vart det gick springa… trodde jag. Tydligen hade det blivit så upptrampad sen kalvruset att det var fler ”slukhål” så jag trampade rätt ner i ett och landade på magen i leran, blixtsnabbt reste jag mig upp och körde på igen. Jag tappade dock ryggen på Anders och Per fick ryggen på mig men det var bara att kämpa. Vi kom ut till grillplatsen och svängde vänster mot sjön, vi gick ner i en upptrampad myr och en chansning från min sida att undvika där alla ”kalvar” hade sprungit fick mig att ta eget vägval, dock så gled Per förbi mig där, dåligt val. Jag fick dock ryggen på Per igen och sen kom vi in mot brandstationen. Som jag tidigare nämnt och visste om innan var att både Per och Anders är starkare löpare än mig. Inne vid brandstationen var det bara löpning i stort sett och ingen jobbig terräng, Per gled ifrån och jag var nere på en sur 4:e plats. Klarade alla hinder utan problem, hoppade i stort sätt över hela vattentunnan genom att ta avstamp från kanten man gick upp på och landade precis vid andra sidan så det var bara att kliva över kanten. Sista myren satte dock totalstopp för mig. Jag fastnade sjukt djupt och benet gick absolut inte få upp, jag rörde mig ingenstans på ca 5 sekunder och frustration började komma. Jag visste att jag hade en löpare bakom mig och blir jag fast i myren i 20 sekunder är det ju kört. En funktionär kom fram och frågade om jag behövde hjälp men jag lyckades på något sätt slita mig upp, för att sedan fastna en kort stund igen. Lyckades dra mig upp med händerna till barmarken och sedan upp för sista containern som var full med sågspån och in på upploppet….. som 4:a.
Så jäkla nära topp 3, besvikelse men även glädje. Jag kom en placering bättre än förra året då jag var 5:a, men när jag var SÅ nära Per och Anders så är det sjukt surt. Hade det varit terränglöpning ända till mål hade jag haft goda chanser att komma ikapp de båda. Men nu var det ju inte så och kommer förmodligen aldrig vara så på tjurruset heller. Glädje fanns det dock ändå. Det visade sig att Falu-löparen som ramlade var ingen annan än Fredrik Eden som var vår nyrekryt i laget. Laget kom på en enkel 1:a plats då vi tog placeringarna: 1, 2, 4, 5 och 20. Eftersom Per är götist fast tävlade för karlstad, så kan man säga att göta dominerade tjurruset med placeringarna 1, 2, 3 och 4, kul när det går bra för hemmaklubben.
André plockade hem segern rätt enkelt och det förtjänade han. Den formen han visat på sistone är grym och den var inte sämre idag. Stort grattis André!
Anders överraskade mig väldigt, fast med tanke på att det var så många transportsträckor och så pass "okej-löpvänligt" så är han så stark att han ska ligga med uppe i toppen. Jag hade gärna velat haft lite mer knixigt och brötigt ute i skogen.
Per ska jag inte klaga på, han är en duktig och rutinerad löpare, men jag överskattade honom rätt rejält innan loppet. Jag trodde han skulle matcha André om segern, men han var ju faktiskt vid mig och sprang vilket chockade mig rejält. Visst, han är motionär nu och elitsatsar inte, men jag trodde han skulle vara lite bättre ändå. Men han är rätt grym löpare fortfarande.
Summering:
Ja, det blev ingen topp 3 placering tyvärr, lite sur över det men jag är helt enkelt inte riktigt där än, för att nå dit måste jag bli snabbare på löpningen då jag tappar på lättlöpta sträckor. Årets bana var riktigt bra och tuff, men som delvis orienterare har jag väl mina fördelar i skogen och tyckte därför inte att banan var tillräckligt tuff. Jag och André joggade mycket ute i skogen tillsammans och jag sökte mig till de brötigaste områdena, just i dessa partier fungerar jag som bäst i förhållande till löparna. Så hade banan varit lite mer skog och brötigt sista kilometern hade jag definitivt haft bättre förutsättning, bara att komma igen nästa år.
Jag pendlade mellan 2:a, 3:e och 4:e plats med Anders Eriksson och Per Alsterdal (f.d Jacobsen) båda Götister, jag vet att båda är bättre löpare än mig, så när båda låg en bit fram i slutskedet kändes det tufft att komma topp 3.
Slutade på en sur 4:e plats, men jag är väl rätt nöjd ändå, det är fortfarande en placering bättre än förra året men ändå inte riktigt där jag vill vara. Nu taggas det inför Tjurruset i Stockholm om 3 veckor.
André fick vara hare på första sträckan, jag hade andra sträckan och Henke tredje.
Japp, igår var det långa terräng-DM på före detta hemmaplanen i Kil, nämligen (Fryksta) höjda.
Jag sprang 12km, varje varv bestod av en 2km runda, så enkel matematik, det blev 6 varv.
Väl på plats så såg man bekanta ansikten, men inte många konkurrenter som kunde vara med och utmana om medaljerna. André var given och sedan L-O och Anders om de hade dykt upp. L-O kom till höjda fast endast för att kolla på, då det inte stämde med arbetstiderna så han missade starten och Anders dök aldrig upp. André var den enda givna framför mig och bakom mig hade jag ett gäng som alltid kan överraska och slå mig, men vanligtvis är jag strået vassare.
När väl starten gick igång ville jag ligga i framkant och tryckte på lite i början bara för att få en bra position utan att behöva ligga mitt i smeten och anpassa löpsteget, just på höjda kan det vara skönt att ligga själv och anpassa sig efter rötter och alla kurvor osv. Första varvet gick bra och kontrollerat, andra varvet saktade jag ner lite för att inte helt spränga mig, Tore och Mikael gick om mig då, fast dom sprang endast 8km så det är alltid lurigt om man ska haka på eller inte. Jag valde att köra mitt eget race och så blev det, lät dom glida ifrån lite men jag höll fortfarande samma jämna tempo.
Samma kontrollerade tempo första 6km, sen kom jag in i min så kallade riskzon nivå 1, när vätska skvalpar runt i magen eller att det liksom "trycker" i magen. Hur som helst så fortsatte jag i samma tempo och en stark Roland kom ikapp mig på detta varvet, men efter ytterligare ett varv, dvs 8km passeringen, så gick det över till nivå 2, som är hållet. Att springa med håll är aldrig någon höjdare, speciellt inte på en bana som är kuperad. Varje gång det går nerför så krampar det till ordentligt i magen. Direkt när det kraftiga hållet slog till och gick in på nivå 3, spy-gränsen, så fick jag sänka tempot rätt rejält och köra ett återhämtnings-varv för att förhoppningsvis kunna öka sista varvet. Roland gick enkelt förbi och jag fick släppa en lucka direkt. Jag brydde mig inte så mycket om honom just då, eftersom jag var helt fokuserad på att slåss med magen och att inte spy. Mår så jäkla dåligt när jag har sån känsla när man springer och är i tävlingssammanhang.
Vid 5 varv passerade och vi gick ut på sista varvet hade Roland en lucka på ca 40-50m. Spy-känslan låg fortfarande kvar och jag kunde inte öka trots att jag hade hur mycket krafter kvar som helst.
Drygt 1km kvar tittade jag bak för jag ville gärna inte bli utan medalj på DM när jag vet att jag är så mycket bättre. Japp, där bak hade jag två löpare... Anders Frykblom och Kristian Magnusson, båda tävlande för Set Sail IF, låg en kort bit där bakom och jag skulle strax gå in i sista backen. Min enda tanke var ju att jag inte ville spy, men i skallen finns även den där vinnarskallen.. gå härifrån utan att komma topp 3 vore rent ut sagt, förjävligt!
Jag sneglade bak på Anders innan jag bestämde mig. Antagligen kommer jag 3:a eller så spyr jag och går i mål. Sagt och gjort, jag hade mycket krafter kvar eftersom jag inte kunnat gå ut så hårt. Tryckte på ordentligt i backen och Roland som hade sprungit ifrån mig var ca 30m framför när det nu återstod ca 600m. Mitt tempo var uppe i stort sätt maxfart och Anders berättade att jag hade försvunnit direkt. När ca 150m återstod var jag ikapp Roland och upploppet återstod. Jag hade alltså plockat 30m på honom på 450m. Tyvärr hade han krafter kvar och han tryckte på en spurt så mitt tempo räckte inte till. Jag kom på en sur 3:e plats som ändå är helt okej, jag kom ju ändå topp 3.
Vid nedjoggen så var jag återigen nära på att spy, viva la vida! Blir så jäkla frustrerad och sur... kan inte ens lunka fram utan att det ska vara besvärligt.
Lite missnöjd är jag dock ändå när jag vet att jag kan bättre och att jag hade så sjukt mycket krafter kvar. Pricken över i var dock att jag inte ens fick någon DM-medalj eftersom dom hade glömt 3:e plats medaljen för seniorklassen ;) menmen, den får jag någon annan gång, haha.
Tiden förra året var 44:42 och i år hade jag 44:02, alltså en förbättring med 40 sekunder, helt okej trots att 5:e varvet bara var jogging. Jag som hade tänkt kruta på lite extra de sista 2 varven, men icke sa nicke.
Tryckandet i magen släppte inte förrän runt 23:00 på kvällen, så jag vet allvarligt inte vad det var för något.
Tur dock att det hände just idag då jag inte tar DM så superseriöst, förhoppningsvis var detta den enda dåliga tävlingsdagen jag kommer ha i år och nästa tävling, Tjurruset, får ingenting hända. Kommer spy-känslan så springer jag på ändå, går jag över gränsen så, må så vara, men jag ska göra ett bra tjurrus.
Idag är det dags för Volvo Arvika Halvmaraton som till en början var DM-Status på, vilket var lite roligt eftersom halvmara är en lite annorlunda distans att ha ett DM i, men nyligen togs den bort, men för min del kvittar det. Målet med tävlingen idag är att ta sig runt först och främst, jag har haft problem med att springa på asfalt så de senaste 2 veckorna har jag kört all distans i mjuk terräng/grusväg för att inte belasta benen lika hårt, så jag hoppas och tror ändå att benen kommer hålla, så allvarligt har det inte varit men jag är alltid på den säkra sidan.
Uppnår jag första målet att ta mig runt, så hoppas jag ju även att slå min tid förra året som var 1:25:30. Mitt bästa halvmaraton gjorde jag månaden därpå, Å-stadsloppet 1:16:40, så jag har alltså ett pers som är ca 9 minuter snabbare än förra årets tid, detta beror på att Volvo Arvika Halvmaraton är sjukt kuperat, men det passar ju mig.
Imorgon, lördag, så ska jag, André, Anders och L-O springa stafett tillsammans med Åmåls-grabbarna Conny, Elias och Christopher och sedan någon mer utifrån, lite kul att Peter Öberg är med i vårt lag då han är med bland världseliten i orientering. Tävlingen går i Finspång, så vi övernattar i Finspång idag och imorgon är det tävlingsdags. Banan vi ska springa tillsammans mäter 72km och är varierande grus, asfalt och terräng. Vi springer för Franssons Konsult AB och Stefan Fransson står för all kostnad, han betalar hotellrummet, han betalar anmälan och ger oss all service vi behöver, känns rätt lyxigt alltså.
Vår laguppställning är följande:
Sträcka (Distans)
Namn
Str. 1 (4.3 km)
David Kasselstrand
Str. 2 (5 km)
Peter Öberg
Str. 3 (12 km)
Elias Björnsson
Str. 4 (6 km)
Anton Nilsson
Str. 5 (6.6 km)
Conny Wass
Str. 6 (5 km)
Christopher Doxryd
Str. 7 (6 km)
André Rangelind
Str. 8 (12 km)
Anders Eriksson
Str. 9 (8 km)
Johan Pettersson
Str. 10 (7.1 km)
L-O Gäverth
Vårt lag känns väldigt starkt och det ska bli kul. Jag kör en 6km slinga. Dock så möter jag Erik Martinsson som ska ha gjort 32-tider på milen, går att jämföra med 34.18 som är mitt pers, jag ligger två minuter efter honom, men nu springer vi bara 6km, så jag ska göra mitt bästa!
Efter loppet:
Som vi antog var våra främsta motståndare IK Akele och GoIF Tjalve, men vi hade bra uppställning och det kändes som att vi var snäppet bättre, men vad som helst kan ju hända på stafett med 10 löpare, det räcker med att en har en dålig dag eller går in i väggen så kan man tappa flera minuter.
På första sträckan hade vi David Kasselstrand, för oss värmlänningar och de från Åmål, en helt okänd löpare. Första intrycket av honom som löpare var väl lite oroväckande när det var 20-30 minuter kvar till start och han fortfarande inte hade börjat värma upp utan stod och pratade. När han väl började värma upp så dröjde det ca 30 meter innan han stannade för att prata igen. Hahaha, då visste vi inte riktigt hur det skulle gå för honom. Men det visade sig att alla löpare kanske inte behöver så lång uppvärmning, han lufsade runt lite och sedan körde något stegringslopp och sen var det dags för start. Efter första sträckan som mätte 4.3km så låg vi endast sekunden bakom ledande IK Akele.
Första växlingen ägde rum på en plats som vi inte kunde följa, så vi fick vänta med spänning när vi nu hade landslagsorienteraren Peter Öberg på andra sträckan som mätte 5km terränglöpning. Det enda vi visste var att han inte riktigt var i VM-form som han berättade innan han åkte iväg mot växlingsplatsen. Peter gjorde sin sträcka på 16.54 och till växling kom han i spets, han hade utökat ledningen till 59 sekunder.
På tredje sträckan skickade Peter iväg Elias Björnsson på en 12km sträcka som bestod av en transportsträcka på asfalt till en banvall där underlaget var grus. Elias öppnade lite för lugnt enligt han själv och dessutom saknades det KM-skyltar, Elias sprang utan GPS-klocka så då var det lite besvärligt att veta vilket tempo man håller och hur långt det var kvar på loppet. Han var nog lite missnöjd med tiden men han gjorde ett stabilt och bra lopp. Han kom till växlingen efter 41.06 och hade dragit ifrån med 1.20, så vi hade nu en ledning på 2.19.
Vår ledning på 2.20 var behövande, för nu på fjärde sträckan var det min tur. Jag hade 6km kuperad asfalt som jag skulle genomföra mot IK Akeles Erik Martinsson, som vi tror var Akeles bästa löpare som har gjort 32-tid på milen. Jag som gjort 34:18 som snabbast var ju självklart orolig att jag skulle tappa mycket och att han kanske skulle gå om ifall jag hade en dålig dag. Jag gick ut rätt hårt, öppnade första kilometern på 3.20, sedan rullade jag på, nästa kilometer på 3.10. Vid 3km passering höll jag nästan samma tempo som Erik fick jag höra, vilket var skönt, för då hade han inte sett min rygg. (När man ser en rygg och känner att man kommer närmare brukar det ofta resultera i ett snabbare tempo än vad man egentligen skulle ligga på). Sen vet jag inte snittiderna förutom att jag tappade trycket i steget när det återstod 2km. Målet var att inte släppa förbi mig Erik i alla fall så jag kämpade på. Mitt långa löpsteg gör att jag kan hålla ett bra och jämnt tempo trots att jag är jättetrött. Jag gick i mål på tiden 20.31, alltså 1 sekund från Stefan Franssons beräknade tid (20.30). Jag tappade 50 sekunder på Erik, men det är jag ändå nöjd med eftersom jag öppnade så hårt för att han inte skulle få ryggen på mig. Dock hade jag kunnat öppna lite lugnare för att orka sista backarna och minskat förlusten men det är lätt att vara efterklok. För er som kan er matematik, nu hade vi en ledning på 1.29 till IK Akele. GoIF Tjalve räknade vi bort rätt snabbt eftersom de var några minuter bakom.
Jag växlade till Conny Wass som hade en platt sträcka på 6.6km asfalt. Jag visste att Conny är riktigt duktig och att han knappast skulle tappa 1 minut såvida han inte gick in i väggen för att han öppnat för hårt, som är hans stora problem. Han gjorde tydligen inte det utan sprang ett bra lopp och gick i mål på 22.36, han tappade endast 6 sekunder, så vi hade fortfarande en ledning på 1.23
Conny växlade med Christopher Doxryd som verkligen har gått framåt på senaste tiden. Jag var riktigt imponerad när jag fick höra att han hade gjort 35-tid på milen när han var 3 minuter efter mig på förra årets Harsprånget. Christopher sprang en 5km grus/terräng slinga. Lite trassel i början då han tappade SI-Pinnen man växlade med, bandet var löst redan från start och här lossnade det. Men den incidenten räckte inte för att Akele skulle komma ikapp oss. Han gjorde en kanonsträcka och sprang sin sträcka på 17.43, endast 3 sekunder långsammare än Akeles löpare. Återigen får ni ta fram era kunskaper inom matematiken för att räkna ut att vi nu hade en ledning på 1.21
Vår sjunde sträcka på 6km löptes utav André Rangelind som var min sträcka fast åt andra hållet. Han mötte unge Martin Woupio som sprang för Akele. Jag och Martin var rätt jämna och André och Erik var rätt jämna, så jag hoppades att André skulle dra ifrån Martin med minst lika mycket som Erik tog in på mig, dvs 50 sekunder. Andrés form är sjukt bra och jag hoppades att även hans dagsform skulle sitta. Det verkade som han hade en rätt bra dag, han gjorde ett kanonlopp men exakt samma som mig, sega sista 2km, ändå sprang han in på 19.00, sjukt imponerande. Han slog Martin med 1.17 och utökade vår ledning till 2.37 inför åttonde sträckan.
På sträcka 8 hade vi Anders Eriksson, han hade samma sträcka som Elias på sträcka 3, fast åt andra hållet. Återigen uppstod samma problem som för Elias, saknade kilometerskyltar. Anders skulle få en tung avslutning med mycket uppför, så om man gått ut för hårt på banvallen så skulle man kunna tappa rejält de sista 2 kilometerna. Anders sprang väldigt klokt och hade avslutningen i baktanke. Jag och André klockade honom när det var 2km kvar, då hade han en ledning på ca 3 minuter. Anders sprang på 40:53, lite snabbare än Elias alltså. Han plockade ytterligare 28 sekunder på Akele, så vi hade nu en ledning på 3.05 när vi gick ut på nionde sträckan.
Den nionde sträckan löptes utav Johan Pettersson, en riktigt duktig löpare som gjort under 1.50 på Lidingöloppet. Han sprang även på 40.37 på Elias sträcka 3 förra året och han gjorde oss inte besvikna nu heller när han kom tillbaka från sin 8km terrängsträcka på tiden 27:19 vilket resulterade i 7 sekunder snabbare än Akeles löpare vilket gav oss en ledning på 3.12 inför sista sträckan.
Vår sistasträckslöpare var ingen annan än L-O Gäverth som skulle ut på en 7.1km terrängslinga. Vi var rätt säkra på att segern var vår ett bra tag, men man ska inte ta något för givet, de 2 sista sträckorna gick i terräng och en stukad fot kan vara besvärligt. Men skogsvan som L-O är var det inga problem, han gjorde en riktigt imponerande sista sträcka kom in på arenan i ensamt majestät, han sprang snabbare än Stefans tippade tid, så vi hann inte ens placera oss vid vattengraven för att ta emot honom. Vi rusade till upploppet och fick springa sista 80m med honom in i mål på tiden 24:07. En tid som utökade avståndet till Akele med 32 sekunder.
Vi gick i mål på tiden: 4:04:45
Vi gick segrande över Akele och Tjalve. Akele gav oss dock en rejäl match och vad som helst skulle kunna hända om inte Peter hade skapat luckan till oss på sträcka 2. Om man får rygg kan man alltid prestera mycket bättre. Vi slog Akele med 3.44, drygt en kilometer före dem i mål alltså.
Tjalve gick i mål som 3:a, 10 minuter och 32 sekunder efter oss.
Loppet var riktigt roligt och Stefan gav oss sjukt bra service under hela besöket. Han hade verkligen koll på allt vi behövde veta och det enda vi behövde göra var att springa. Precis så som man vill ha det!
Nästa år kanske vi kör igen, det får vi se. Riktigt bra upplagd tävling då man som åskådare hann se mycket av loppet.
I Lördags gick Baldersnäsjoggen, 12km, i Dals långed. Banan består av en kort bit asfalt, sedan grusvägar och stigar. Banan har några stigningar som kan vara utslagsgivande. Man startar vid Baldersnäs Herrgård och sedan springer runt en liten slinga på 1km innan man kommer tillbaka till herrgården för att sedan vika ut och bortåt mot "Världens ände"
Efter man passerat världens ände så springer man som ni ser längs med vattenkanten en bit på en liten terrängstig med mycket rötter och stenar. Ett tekniskt parti som gynnar mig ordentligt. Banan mäter 6km men man springer 2 varv om man springer den långa på 12km, rätt enkel matematik ;)
Vädret var varmt, tryckande och dåligt med syre i luften. Jag förstod att det skulle kunna bli en tuff utmaning.
På startplatsen så granskar jag som vanligt området och letar efter möjliga konkurrenter bland toppen. Jag såg inga Gross-bröder som alltid slår mig och som deltog förra året, men jag såg Johan Wikström och Conny Wass vid området och dessa två löpare har jag bra koll på hur vi ligger till. Jag och Johan är väldigt jämna, det varierar och har med dagsformen att göra, han slog mig på Woodjoggen 2012, men under hösten 2012 tog jag ett bra kliv och även under våren 2013 tog jag ett till kliv och har blivit bra mycket bättre. Min tanke var att Conny, som nyligen gjort 33.33 på 10km, var den jag skulle lägga all fokus på under loppet.
Det var gemensam start för 6km och 12km så det gällde att fokusera på sitt eget och inte ta rygg på de som kanske bara springer 1 varv. Startskottet gick och jag kom jämsides med min tränare, Niclas Schytzer, som sprang 6km. Jag brukar alltid gå in i tävlingsfokus direkt efter starten, men när Niclas blev så glad över att han fick ligga före mig i en tävling så kunde jag inte låta bli att skratta. Sen såg jag Conny Wass ligga långt framme och jag ville inte släppa en alltför stor lucka till honom, så jag sa hejdå till Niclas och tryckte på efter Conny i början som gick lite lätt nedför.
I nedförslöpningen rullade jag på 3.05, sedan 3.10, sedan 3.15 osv. När vi kom ut på platten så försökte jag hitta ett bra och högt tempo. Första km passerades på ca 3.28. Sedan låg jag på fint 3.30 ungefär till 3-4km.
Vi kom till en fin stigning och jag som egentligen brukar vara starkast i stigningar blev omsprungen av Johan som legat hack i häl på mig hela vägen. Han fick en liten lucka men jag täppte till den snabbt och la mig i rygg på honom. Sen när vi kom till det tekniska partiet så fick han återigen en liten lucka som jag släppte frivilligt för att minska risken att snubbla på rötter. Johan fick dock en större lucka sedan när vi gick in i sista stigningen innan varvning. Där tappade jag några meter som jag aldrig riktigt lyckades plocka in, vi fick även beskedet att vi låg 2a och 3a, enda tanken var att Conny var före.
Runt 8km passering så började det regna lite smått och plötsligt såg jag blixten och hörde kort därpå ett kraftigt muller. Inte långt därefter så kom spöregnet och jag blev riktigt glad inombords. Jag har alltid haft problem att springa i värme, kanske dels beror på att jag har ett väldigt tjockt svart hår, men detta har blivit bättre med åren. Men fortfarande, regn är hur underbart som helst att springa i, så fort regnet började ösa ner fick jag mer energi och kunde plocka in den där lilla luckan som Johan hade fått. Vid ungefär 9km så vek Johan av för att ta vätska, då valde jag att öka tempot och direkt försöka få en liten lucka så att han inte skulle få ryggen på mig. (Ni som är löpare vet hur mycket det ger att ligga direkt i ryggen på någon). Mitt taktiska drag funkade bra, jag fick en liten lucka och Johan fick inte riktigt det där lilla suget i ryggen, sakta men säkert började luckan växa sig större och större. Jag körde egentligen ett väldigt mentalt och psykiskt spel när jag gjorde rycket. Först för att han inte skulle få ryggen, men även så gick jag på riktigt hårt för att försöka knäcka honom. Utav egna erfarenheter så tror man alltid att "Han har med kraft kvar än mig" och jag försökte trycka på i en sådan fart som låg nära mitt max trots att det var 3km kvar till mål. Min chansning var att Johan skulle inse att han inte orkar ta ikapp luckan och kanske ger upp och bevarar 3e platsen, för jag visste inte ens om jag skulle orka hela vägen in i mål.
Vid ungefär 11km så kom vi till en C-sväng där jag slängde en blick över axeln. Jag såg då att jag hade fått en lucka på kanske 20m men hade ändå krafter kvar att trycka på samma tempo in mot mål.
Jag gick i mål som 2:a på tiden 43:02, Johan kom 3:a på tiden 43:20. Han som vann hette inte Conny Wass som jag trodde, utan Conny sprang tydligen 6km.. jag tog förgivet att Conny skulle springa 12km och glömde kolla nummerlappen.
Vinnaren i årets Baldersnäsjogg blev Richard Westergren som springer för IK Wilske, han gick i mål på tiden 41:11. Angående tiderna så mätte faktiskt banan endast 11.4km då dom förkortade andra varvet när man varvade.
Jag är inte riktigt så bra att jag kan kamma hem segrar på dessa mindre lopp, men jag har några år på mig, så snart hoppas jag att jag är där.
Jag var ute på en morgonjogg idag, ca 3km och det kändes väldigt bra, benen var lätt och fina och backarna kändes lätta. Det kan bero på all slalombacksträning och förhoppningsvis är formen god också. Jag kom 37a förra året och spänner bågen till i år och satsar på en topp 20 placering.
Jag anser att det skulle kunna vara möjligt om jag prickar rätt dag och formen är god. Med tanke på mina enorma förbättringar på stadsloppet där jag kom 9:a i år och på 50:e plats förra året, så hoppas jag att jag lyckas prestera bättre även på kraftprovet. Dock så känner jag nu att solen kommer vara på sitt absolut gladaste humör idag, så förmodligen kommer det bli sjukt varmt. Vätskekontroll finns efter 4.5km och efter 8km, vilket är rejält långt mellanrum. Vanligtvis brukar det vara varje 3km-passering, men optimalt skulle jag helst vilja ha varannan kilometer.
Det är bara att köra på nu idag och göra sitt bästa, vill inte gå in i väggen eller kollapsa i alla fall. Förra årets tid 44:22 är en tid jag gärna vill slå och har goda chanser att göra det. Det gäller bara att hålla huvudet kallt och ta det lugnt i början, den första kilometern är jobbig och uppför. Förra året sprang jag 30s långsammare än året innan, men det resulterade i 2.5minut snabbare tid.
Efter loppet:
Så jäkla glad just nu, allt gick hur lyckat som helst, älskar såna här dagar!
Kände mig lite seg på uppvärmningen, men jag tror det mest beror på att vi har suttit i bilen hela vägen ner till Trollhättan. Körde uppvärmning på 4.76km vilket kändes väldigt optimalt för min del, jag hann få ur segheten och jag började få ett lätt löpsteg. Träffade Sara Holmgren vid uppvärmningen och vi pratade lite hur vi skulle lägga upp det. Själv så går jag sällan efter tider utan mest utifrån hur kroppen mår, så jag hade tyvärr inget speciellt att berätta. Väl på startplatsen så stod jag längst fram eftersom jag gick till funktionärerna och bad om att få Elit seeda mig så jag fick starta i Elitledet. Med min tid 34:18 på stadsloppet hade jag klarat kvalifikationerna för att få starta främst. Men som vanligt, när man står i elitledet så får man en viss press på sig, man vet att man måste prestera. När startskottet gick så gick jag ut i lagom fart, jag valde att försöka hålla tillbaka så gott det går och det lyckades till en viss del. Vid första kilometern så låg jag på ungefär 3:30, så det var lite snabbare än jag egentligen velat ha. Nu började en bra stigning uppåt och jag låg väldigt kontrollerat hela stigningen. När backen väl började plana ut så ökade jag tempot och gick enkelt om de 5 framförvarande löparna, uppe på platten så höll jag ett bra, högt och kontrollerat tempo och kände att jag hade massvis med energi kvar.
Strax före 5km så går man upp till högsta punkten på berget för att sedan få en ordentlig utförslöpning på ca 700m ända ner till fallet. När vi kom till bron där all publik stod, var jag helt ensam och då kände jag mig riktigt stark och glad, alla som jublade och hejade vid bron, hejade fram mig då, eftersom ingen annan fanns i närheten. Det var verkligen sjukt mäktigt och skön känsla. Efter vi hade nått ner till lägsta punkten så kom vi in på en stig, ”kärlekens stig”, där hade jag riktigt fräscha ben och jag ökade farten. Jag plockade rätt snabbt in ryggarna som var framför och gick om dom relativt lätt i terrängpartiet. Gled förbi 3 löpare i ett svep och sprang ifrån dom lika snabbt, just i terrängen och när jag öppnat så lugnt och fint kände jag att ingen kunde slå mig. Vi kom fram till slussarna och jag fick syn på Cecilia Kleists rygg vilket verkligen motiverade mig eftersom jag och Cecilia alltid slåss om att komma först. Jag hade öppnat så taktiskt att jag hade ett ordentligt bra tryck i steget sista delen av loppet där man i vissa fall kan vara så seg att man ”trampar luft”.
Vid 9.5km passerade jag Cecilia och vi delade några ord med varandra, dock så kunde hon inte hänga med i mitt höga tempo i terrängen. Jag fick genast en ny rygg framför och visste att jag var lite snabbare, vid 10.8km gled jag även förbi denne löparen och nu återstod endast upploppet. Väl inne på upploppet såg jag ytterligare 3 löpare vilket jag visste låg utom räckhåll för mig. Jag kom i mål på tiden 41:35 och på plats 19. Alltså klarade jag mitt mål!
Cecilia tappade inte så mycket på mig i slutet och hamnade på 41:51, vilket resulterade i en 2:a plats i damklassen, 1:39 efter segrande Isabellah Andersson som hamnade på 40:12.
Sammanfattning:
Total Distans: 18.16km
Det var varmt, benen var sega, men jag är i riktigt god form. När jag väl är i form så finns det inga hinder. Jag kan verkligen överraska rejält, stadsloppet blev en riktig framgång och även kraftprovet.
Förra året hade jag 44:22 och i år hade jag 41:35. Alltså en förbättring med 2:47, vilket är riktigt grymt på denna banan också. Allt flöt på som det ska och jag är riktigt nöjd. Även om jag inte fick gå upp på priscermonin så har jag fortfarande några år på mig. Eftersom alla som var före mig var äldre än mig, så gynnar det ju mig inför nästa år när vi alla är ett år äldre!
Vi var 4 götister på plats och alla sprang riktigt bra. Här kommer lite resultat.
