(Skriver detta främst till en kompis)

 

 

 

 

---

 

 

 

 

Igår genomförde jag Ultra Interval Challenge som är en utmaning skapad av Pace on Earth som innebär att man ska springa 10km var 3:e timme i 24 timmar, dvs totalt 80km på ett dygn. Detta är ett event som inte är fullt etablerat i hela världen men ambitionen är att varje intervall ska starta samtidigt oavsett vart i världen man är. Här i Sverige startade man första intervallen 00:00 natten mot lördag och sedan startar nästa intervall tre timmar senare, alltså 03:00 - 06:00 - 09:00 etc. Detta är en fysisk och psykisk utmaning som både sätter en persons fysiska och psykiska förmåga på spel. Med detta inlägg tänkte jag tjafsa lite för er som är intresserade, soooo here we go!

 

 

 

Deltog i ett ninja warrior-event på torsdagskvällen vilket bidrog till skön träningsvärk, perfekt prepp!

Skämt åsido. Fredagen spenderades med att köpa in överlevnadssnacks, snabb energi och mat för att fixa ihop matlådor som är enkelt att värma mellan intervallerna. Som ni kanske förstår så har man inte tid att laga mat mellan intervallerna utan man beräknar att löpningen tar 1h, då har man alltså 2h kvar tills nästa intervall startar. På denna tiden ska man alltså hinna varva ner, duscha, äta och sova. Inför en ny intervall tappar man även tid för att klä på sig och förbereda sig inför nästa intervall. Med detta vill jag få sagt att jag fick max 1h sömn mellan varje intervall. Rent fysiskt känner jag att min grundkondition är i god form, har varit väldigt noga med att bibehålla mina dubbelpass även om det många dagar innebär att jag måste gå upp 05:45 för morgonjogg innan skolan börjar. Rent psykiskt så kände jag mig mentalt laddad. Jag har genomfört denna utmaningen en gång tidigare tillsammans med min vapendragare André, då var förutsättningarna ganska dåliga. Vi gjorde det på vintern och på 03:00 intervallen så var det snöstorm. Denna gången var väder-aspekten betydligt bättre och jag skulle få sällskap på några intervaller, så det kändes bättre med den mentala biten. Strax innan första intervallen lugnade jag kroppen med lite placebo-effekt av kroppens lugnande hormon oxytocin. Om du inte kikat än, kolla in netflix-serien "Hundar", sjukt fin serie och jag själv mår bra i kroppen av att se den. Hundar är amazing och hjälper alla sorts människor med deras vardagliga problem. Jag vet att oxytocin förmodligen inte utsöndras när man tittar på djur, därav "placebo-effekten". Jag blir i alla fall lugn av att titta på söta djur!

 

 

 

Klockan slog midnatt och jag gav mig ut på den allra första intervallen. Målet var att inte gå under 4:30 så jag sprang hela tiden och kollade på klockan för att inte springa för snabbt. Jag har alltid en tendens att springa för snabbt då jag väldigt lätt kommer in i ett flyt med ett bra driv i benen. Har ofta svårt att sänka farten om jag kommer in i drivet så det var viktigt att verkligen begränsa mig ordentligt. Jag började ta hålltider vid olika platser för att kunna kontrollera att jag håller ett jämnt tempo vid varje intervall, så vid en speciell viadukt eller en skylt så klockade jag mig själv och det slutade med 2 hålltider, 13:30 och 30:05. Målet var att vara inom 10s vid dessa intervaller när jag sprang solo, för att ligga på 4:30-fart. Första intervallen kändes ruskigt lätt och den blev lite snabbare än beräknat, men benen och kroppen kändes bra så tidsaspekten var inte relevant. 

 

 

---

Senast jag genomförde ultraintervaller så var denna natt-intervallen den jobbigaste, dels för att vi startade intervallerna på dagen, vilket ledde till att den hamnade i mitten av passet. Vi hade alltså 50km i benen och skulle bege oss ut i natten i snöstorm. Denna gången var förutsättningarna betydligt bättre och jag passerade alla hållplatser inom rimliga tidsdifferenser. Jag tror kroppen kände av att det var nattetid för jag kände av den mentala biten, trots att det bara var intervall 2. Att hjärnan inte riktigt var med kan även ha berott på att jag fick ganska dålig sömn då jag var orolig för att försova mig under nattetid.

 

 

Var inställd på att detta skulle bli en av de jobbigare intervallerna. Kroppen kändes otroligt fräsch fortfarande och jag var taggad när jag skulle starta denna intervallen då jag visste att jag skulle få sällskap nästa intervall. Finns inte så mycket att tillägga denna intervallen egentligen. Drog på mig ett skobyte för att underlaget var bättre än förväntat.

 

 

Mörkret är äntligen över och solen valde att kika fram. Dålig sömn denna natten men jag hade bra energi och glatt humör då jag skulle möta upp min klasskompis Annie utanför StiL (universitetsgymmet). 

Hade bra flyt i steget och kroppen kändes pigg, flöt på bra första 2km innan Annie anslöt. Jag tror inte jag kan förklara hur mycket jag uppskattade sällskap på intervallpassen. Jag och Annie hade bra tempo och snackade hela rundan. Många brukar vara förskräckta att träna med mig men jag är extremt anpassningsbar och bryr mig egentligen inte om tempo. Att ha sällskap på löppass är guldvärt, passen går snabbare, kroppen får mer energi och man har bara en allmänt trevlig pratstund.

Annie var skitstark och vi höll ett jättebra och jämnt tempo. Hon hade bra med energi kvar när vi tog skilda vägar, så hon påvisade en kanonform! Tack för sällskapet Annie!

 

 

Denna intervall var motivationen också på topp. Solen lyste och det var i princip vindstilla. Denna intervallen fick jag sällskap av en äldrekursare, Anders, som läser termin 6 på fysioterapeutprogrammet. Anders är en duktig och rutinerad löpare och orienterare. Var väldigt uppmärksam på klockan så att det inte skulle gå allt för snabbt. Vi låg på ett högt och fint tempo och mina ben rullade på otroligt fint. Trots att jag hade 40km i benen så märkte jag inte av någon märkbar trötthet i benen. Precis som intervallen innan så försvann dessa 10km på ett kick. Tiden går otroligt snabbt när man springer och pratar med någon. Att få personer som ställer upp på intervallerna var otroligt viktigt för min utmaning. Tack så mycket för sällskapet Anders!

 

 

Denna intervallen var nog faktiskt en av de som jag såg fram emot mest. När man planerar ett löppass så tänker man på vissa individer, när jag klättrar tänker jag på andra individer (ibland samma personer, men ni förstår vad jag menar). Man kopplar vissa personer till sammanhang och när jag planerade mina ultraintervaller frågade jag specifikt mina löpintresserade kompisar om de ville haka på. Valde sedan att gå utanför just den tankegången och skrev därmed ett inlägg på facebook där jag ville nå ut till personer som vanligtvis kanske inte skulle köra ett pass med mig. Det var några som hörde av sig och kunde tänka sig ställa upp om jag inte hade sällskap, (tack så mycket för erbjudandet), men det slutade med att Oskar hängde på denna intervallen. Oskar är från Karlstad, precis som jag, och vi gick i samma klass i gymnasiet. Vi brukar fortfarande vara ett gäng som ses hemma i Karlstad under sommaren, så jag träffade Oskar i somras också. Här uppe i Luleå har vi inte haft någon kontakt dock, han pratade om att eventuellt ta upp studierna igen denna termin så det var svinkul att höra från Oskar att han var här uppe och ville hänga på en intervall. Vi hade otroligt mycket att prata om då vi inte träffats på ett tag och tiden bara flög fram. Vi höll ett jämnt och bra prattempo och mina ben kändes fortsatt bra och fick lite mer avslappnat läge då tempot var lägre än tidigare intervallen. Grymt rolig och trevlig intervall samt ett perfekt tillfälle att få träning i samband med att återkoppla med en kompis. Tack för sällskapet Oskar!

 

 

Nu började verkligen det mentala ta ut sin rätt. Den bristande sömnen och mörkret som återvände ger en otrolig psykisk påverkan på kroppen, även eventuell brist på energi/näring och så tidigare löpmängd spelar såklart också in. Målet med denna intervallen var att försöka fortsätta rulla på i ett tempo där benen känns fortsatt bra och muskelpåverkan är minimal. Jag ville samtidigt försöka ligga kvar under 4:30 tempo så jag kunde utgå från mina hålltider. Jag tror att ni som följde min instastory förstod just denna påfrestningen på kroppen rent fysisk och mentalt och jag började få massvis med motivationspeppande meddelandet. Dessa meddelanden var SJUKT uppskattade för att bibehålla fokus och motivationen. Lyckades komma in i mitt vanliga tempo och hade otroligt bra driv samt kontrollerad andning. 

 

Fick faktiskt ingen sömn alls till denna intervallen, tror adrenalin-halten i kroppen var hög och jag var bara taggad på att få det överstökat. Låg och slöt ögonen i 40min och bara lyssnade på musik, tillräcklig vila för att återhämta sig lite. När larmet på mobilen gick av för sista gången hade jag fått 16 pepp-meddelanden på instagram som lyste upp mitt humör. STORT TACK!! Tänk att ett litet meddelande kan göra så otroligt mycket för en person.

 

Inför sista intervallen hade jag inställningen "Släpp tidsspärren på 4:30, kör på högt men kontrollerat utan att dra på dig mjölksyra/trötthet i benen. Målet med detta upplägget är inte tempo utan det är att genomföra 80km. Maxar du kommer du riskera att skada dig". Sagt och gjort så sket jag i att titta på klockan hela intervallen (förutom sista 50m som ni kan ha sett i min instastory, haha). Fick en ganska sjuk MEN kontrollerad tempoökning till sista intervallen. Benen var inte trötta och som jag skämtade om i min instastory så kände jag inte av någon muskeltrötthet eller mjölksyra alls. Kändes nästan som att någon har tagit bort mina benmuskler och jag springer på skelettet. Kände varken trötthet, styrka, spänst, tyngd eller lättnad. Otroligt skön känsla må jag säga. Bara springa och flyta på.

 

 

 

 

Som en fysioterapeutstudent som läser mycket om människokroppen blir jag bara mer och mer fascinerad hur vår kropp klarar av allt vi utsätter den för. Hur kroppen klarar av all belastning vi ger den, hur snabbt den återhämtar sig och alla tusentals mekanismer som tillåter oss att ens kunna röra på oss. Denna utmaningen var för min del mitt sätt att testa vad jag är kapabel till, rent fysisk och psykiskt. Det är ju absolut inte det roligaste jag kan hitta på men jag älskar utmaningar, att testa på nya saker och tänja på mina gränser. Gränser är något man själv sätter upp för sig själv. I början av mina studier gick jag en bågskyttekurs, jag trodde aldrig att det var möjligt att pricka alla 3 pilar "bullseye" från 10m men träning ger färdighet och ge dig tusan på att jag klarade det. Jag började med klättring och fick se andra personer greppa de mest otänkbara greppen men ändå lyckas hänga kvar. Nu är jag helt plötsligt en av dem också. Vi alla har satt upp våra olika gränser, oavsett vad det gäller, och jag är en sådan som gillar att tänja på dem, oavsett vad.

 

Det jobbigaste med denna utmaningen är att sömn och matintag blir lidande, man har enormt lite tid på sig att varva ner och jag fick känslan att jag "måste" äta en viss mängd mat och "måste" sova ett X antal minuter. Denna känslan bidrar till mer stress vilket gör att tiden att varva ner tog mycket längre tid. Vaknade kallsvettig några intervaller vilket jag tror berodde på oro och stress. Inte mycket djup sömn där alltså. Hur som helst, 80km avverkades inom 24h, idag mår kroppen förvånansvärt bra och jag har fyllt på med energi, näring och vätska hela dagen samtidigt som jag kollat enormt mycket serier.

 

Jag avslutar detta inlägg med att tacka alla som följt min "resa" och peppat mig, kul även att du läst allt jag skrivit om du tagit dig hit ned! Jag skriver mest detta för att själv kunna återgå och kika på detta passet om jag skulle få för mig att göra det igen.

 

 

 

I helgen körde jag Kil(s)terrängen vilket var min absolut sista tävling för säsongen vilket jag drar en lättans suck för. Med tanke på min form på sistone och att kroppen inte varit min bästa kompis längre så hade jag gärna velat avsluta tävlingssäsongen runt början av Juli då jag var påväg tillbaka från skadan, men någonstans långt inne i mitt tjurskalliga huvud intalade jag mig själv att jag skulle få en perfekt löpdag någon av de återstående tävlingarna och valde att genomföra samtliga tävlingar. Efter skadan fick jag en förkylning, den var ganska långvarig och den bestod mest av täppt näsa och rethosta.... rethosta som varade 2-3 veckor framöver. Trots rethosta valde jag att köra stafetten i Finspång, Kraftloppet. Jag hade inga intervallpass i benen inför denna tävlingen och jag skulle springa en 6.6km sträcka, vilket kräver snabbet. Jag är ändå rätt nöjd med det loppet då jag vann min sträcka och plockade in minuten på framförvarande lag och 17 sekunder på ledande lag, vilket ni kan läsa om här om ni missade inlägget: (var vad jag först skrev men kort därpå insåg att jag aldrig skrev ett blogginlägg om detta... shit happens)

 

Efter Kraftloppet åkte jag givetvis på en till sväng av rethosta vilket irriterande mig något enormt och jag sökte upp läkare efter två veckors rethosta. När det väl var dags för besök så hade ju givetvis hostan redan försvunnit... typiskt! Jag fick hålla mig hel ett bra tag och tränade på med ett pass per dag istället för de två passen per dag som jag brukade ha. Blev mindre mängd och mindre intervaller under denna perioden och jag körde enbart distanspass. Motivationen var inte direkt på topp men jag hade ändå Tjurruset x2 att se fram emot, Tjurruset som inte kräver lika mycket fart om det inte är alldeles för lättsprunget. Två dagar innan tjurruset körde jag och André, enligt en ettårig tradition, motionsorientering vilket klumigt nog resulterade i en (lätt?) stukad fot. Hade sjukt ont på kvällen och på morgonen efter kunde jag inte belasta foten så bra. Pappa som är ortopedingenjör och har bra koll på fötter tejpade foten och stabiliserade den lite. På morgonen innan tjurruset körde jag morgonjogg och det kändes helt okej, så jag sprang Tjurruset.

 

Trots alla dessa fortsatta motgångar så valde jag envist att slutföra säsongen. Stötte tyvärr aldrig på den där perfekta löpdagen utan Tjurruset x2 slutade med snedtramp och haltandes, Terräng-SM var lite sådär och Kilsterrängen var ett väldigt knepigt lopp då jag ena sekunden var jättetrött och nästa sekund hur pigg som helst, dessutom spökade kroppen med håll och ytterligare ett fint snedtramp. Jag kommer inom kort uppdatera mina senaste lopp här på bloggen för er som är intresserade av att läsa.

 

Om ni ursäktar mig så återgår jag till vinterdvala ett tag och försöker få ordning på kroppen med min nya sport, Curling.

 

 

Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll där man kunnat tro att jag sprungit vilse på något långpass eller liknande, men så är inte fallet utan orsaken var mest att jag blev skadad efter Karlstad Stadslopp (14 Juni) där jag fick problem med hälsena och en mindre bristning i vaden. Problem med en vad leder till mindre löpträning och mindre löpträning leder i sin tur till en omotiverad Anton. Jag tog det relativt lugnt efter stadsloppet och ansträngde mig inte mycket alls, efter ca 1 vecka så började det kännas bättre och träning på cykel och crosstrainer börjades, inom kort var jag ute i skogen och sprang orientering i kontrollerad hastighet, vilket gav bättre kartläsning och inte lika många bommar. Med facit i hand så ska jag nog springa orientering när jag är skadad!

 

Min pappa jobbar som ortopedingenjör och är egenföretagare men jobbar tillsammans med folk på Klarälvskliniken vid Löfbergs Arena i Karlstad, tack vare pappas kunskaper och ett besök hos Bosse, en sjukgymnast som jobbar på Klarälvskliniken, så var jag i skick för att gå normalt efter en veckas uppehåll. Efter 1.5 vecka kan man säga att skadan var i stort sett läkt men jag fick ändå ta det väldigt kontrollerat då hälsenan fortfarande var öm. Distanspass och lite högre tempo i skogsterräng funkade bra i kombination med en massa excentriska tåhävningar.

 

Läget idag? Jo, jag klarar av att köra distanspass utan att känna av hälsenan, ibland när jag vaknar kan jag ha ont och dagen efter känns det ingenting och ibland släpper det efter ett distanspass. Jag har i nuläget ännu inte börjat med intervallträning utan tar det väldigt försiktigt och känner efter vad hälsenan klarar. Vad klarar då hälsenan av? Jo, eftersom jag sprang mitt första maraton i lördags så antar jag att den pallar rätt mycket nu. Vadå? sprang jag mitt första maraton bara sådär utan förvarning, förlåt mig, men jag hade ju inte börjat blogga än. Men om ni vill vara direktuppdaterade så hänvisar jag till Instagram där jag är aktiv när något nytt händer! Bara för enkelhetens skull så slänger jag in instagram här till höger och voila!
Och en uppdatering om maran finns nedanför detta inlägget!

 

Den 18e Juli hade jag ledigt från jobbet så jag startade jag bilen och begav mig uppåt i landet för att hälsa på Vilma och hennes familj i Edsbyn som jag inte träffat på 11 år. Lite snabb fakta: Som ni kanske vet så är jag och min syster adopterade från Vietnam, mina föräldrar åkte dit med en annan familj och hämtade min syster och Vilmas bror, Viktor. Tre år senare åkte dom till Vietnam än en gång för att denna gången hämta mig och Vilma. Nu när vi inte hade träffats på 11 år tänkte jag att det var väl dags att hälsa på, eftersom jag inte pluggar nu och hade ledigt från jobbet så var detta ett utmärkt tillfälle att besöka dom.

 

Eftersom detta är en träningsblogg så vill jag vill mest ha träningsrelaterade saker med på den, men vissa gånger får man ta undantag!

 

Jag hade verkligen jättetrevligt i Edsbyn även om jag kom dit i arbetstider då hela familjen var iväg och jobbade vissa tidpunkter på dygnet. Själv startade jag morgonen med morgonpass på 7-12km och en dag så bara kände jag mig tvungen att ta mig uppför den lockande slalombacken, sagt och gjort så avslutade jag distanspasset med slalombacken, en krävande backe som fick mig att stanna till 3 gånger. Hann att få mig sightseeing i Edsbyn och fick även besöka Vilmas kompis, Robin, som hade en sjukt fin stuga vid vattnet med volleybollplan, bastu och båt, vi stannade ett bra tag och det blev kvällsdopp, bastu, volleyboll och en trevlig brasa innan vi begav oss hemåt när natten kom.

 

 

Efter 3 dagar i Edsbyn bar det iväg till nästa destination som var Östersund för att hälsa på två träningstokiga tjejer som sprang tjurruset i stockholm samtidigt som mig. Jag blir alltid imponerad när jag ser yngre talanger runt min egen ålder som lyckas placera sig i toppen bland de äldre och när jag fick syn på deras bild på instagram, grattade jag dom och började följa dom båda för att följa deras framgång. Blev smått avundsjuk på deras träningsmiljö och hur underbar fjällvärlden såg ut och bestämde mig för att fråga om man fick komma dit på besök, lära känna dom och träna med dom när jag ändå var några mil upp i landet, tur som jag hade så blev svaret ja och jag la in Östersund på min resa. Jag brukar sällan ha problem att ta kontakt och prata med nya personer vilket jag tycker är en väldigt bra egenskap. Vågar man inte fråga kan man missa en massa saker!

Jag är i alla fall glad över att jag skickade meddelandet och fick träffa Sanna och Lina som guidade mig på fina turer i Östersund och Åre. Det var sjukt kul och jobbigt att springa uppför Åreskutan, men vi tog oss till toppen och sedan ner igen, med en paus för isbad på vägen ner. Dagen därpå var det dags att uppleva fjällvärlden och den var ju hur underbart som helst att springa där, sjukt vad fri man känner sig och utsikten från topparna.. går inte förklara vilken skön känsla det var att springa på fjället, dessutom ger det sjukt bra träning.

 

Slänger upp några bilder, men fler finns att se på deras blogg som ni hittar -> HÄR <-

 

När mina 3 dagar i Östersund/Åre var slut så bar det återigen till Edsbyn för att umgås med familjen Robertsson och gå på Persmässan där jag fick träffa folk jag träffade tidigare i veckan men även en massa nya människor. Vilken grymt rolig grej att ha reunion på och träffa gamla kompisar under en helg då många återvänder hem för att gå på mässan.

Helgen avslutades med party på mässan, bowling och självklart den lockande slalombacken en gång till, som var betydligt lättare att springa uppför efter Åreskutan, haha!

 

 

 

 

 

 

Efter 348 dagars väntan är äntligen 29 Mars här och VM i halvmaraton avgörs i Köpenhamn... men varken jag eller André finns med på startlinjen.

 

 

När André fick lämna återbud lite mindre än 2 veckor innan tävlingen så var det lite kaotiskt när jag skulle försöka hitta en ersättare som ville följa med på den långa och krångliga resan till köpenhamn. Började höra av med personer som eventuellt skulle vara sugna på att springa men fick inte med mig någon, vilket jag förstår, en veckas uppladdning inför ett halvmaraton är ju inte tillräckligt, jag har ju liksom haft långtidsplanering inför tävlingen med mycket mängdträning under vintern. Jag hade kunnat åkt ner själv, men en sån resa är inte lika rolig själv och jag skulle gärna vilja komma hem innan Söndag eftermiddag vilket skulle betyda att jag varit tvungen att ta bussen från Göteborg till Mellerud för att sedan ta bilen hem klockan 3 på natten. Jag var verkligen inte sugen på att åka själv hem på natten med tågresan och ett halvmaraton i benen så beslutet blev att stå över.

 

Fler lopp finns ju självklart, men det här är ju ändå VM, lite surt att missa chansen att få slå lite VM löpare från Kina, haha! Får kolla på VM:et på TV:n och istället göra mig redo för den framskjutna tävlingspremiären som förmodligen blir TIF-terrängen i Trollhättan.

 

 

Ja, så super aktiv har jag ju inte varit här på bloggen senaste två månaderna, anledningen till det är helt enkelt för att jag har varit halvkrasslig och bara tränat på halvfart eller inte tränat alls, motivationen att blogga när man känner att det går dåligt är inte så hög, men nu är jag tillbaka på banan igen hoppas jag! jag får skriva ett hejdundrande inlägg om mina två träningsveckor på Gran Canaria snart.

Morgonpasset igår, Onsdag, gick ju helt okej! Vanliga rundan på ca 7km slutade efter 1.5km.

Direkt när jag gav mig ut på morgonjoggen så kände jag av att något inte stämde från första löpsteget. Tror det är problem med någon muskel eller möjligtvis någon infektion vid revbenen eller liknande, kändes bättre idag men ännu inte helt okej. Det hugger/värker till i bröstet runt hjärtat när jag rör på överkroppen, springa, hoppa, böja mig ner osv. Just idag är det väldigt lindrigt men igår på joggen var det smärta vid varje löpsteg, men andningen var nog det jobbigaste. Jag brukar ha kontrollerad andning när jag springer och det hörs inte så mycket när jag flåsar men igår hördes varje andetag kraftigt blandat med plågsamma "aaah" läten och så slängde jag relativt mycket med kroppen, ingen vacker syn!

 

Vågar mig inte på morgonjogg idag utan tar det lugnt och gör lite jobb och sysslor hemma istället, ska nog ta mig ut på en liten tur på eftermiddagen bara för att känna efter, jag utgår från ett enkelt litet hopp, gör det ont när jag hoppar så antar jag att det gör lika ont att springa, gör det inte ont så är det bara att köra på och känna av hur kroppen mår.

 

Bara för att få pricken över i:et också, jag besväras även av lite känningar av hälsporre, kör numera med lätt tejpad fot. Tur att man har en pappa som har koll på det där med fotbesvär :)

För övrigt mår jag finfint och de träningspass jag kunnat utföra utan besvär har gått bra även om jag haft en mindre sjukperiod ett tag. Vila sig i form har funkat bra inför vissa tävlingar, men det får definitivt inte bli en vana. Klarar jag motgångar får jag bara ett starkare självförtroende. Optimistisk som jag är så är jag anmäld till 1000m på Lördag, men jag kör välidgt ofta utifrån hur kroppen känner sig, så känner jag minsta känning så står jag över detta loppet också.

 

Målet för nästa år är ju självklart VM i Halvmaraton i slutet av Mars, men tills dess får jag fokusera på att hålla mig hel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Innan dagens distanspass så kollade jag temperaturen utomhus som visade 10 grader, oavsett om det regnar, haglar, blåser, snöar så är det ju självklart kortbyxor som gäller för min del. 10 grader är ju ändå 10 grader!

Stack ut som vanligt och regnet öste ner, jag fick fler och fler idiotstämplar när folk tittade konstigt på mig när jag springer runt i kortbyxor och dom går och fryser i regnjackor.

Roligast på hela turen var nog ändå de två som passerade mig på cykel och jag fick höra något liknande som "Kortbyxor? fan vad kallt" haha, och det bästa var att jag tyckte det var "varmt" att springa i kortbyxor!

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men logiskt tänkande. Jag springer, jag håller benen i rörelse, jag är varm. Varför tycker alla det är så sjukt galet att springa i kortbyxor när det är för kallt för att gå utomhus i kortbyxor? Det är rätt stor skillnad på att gå och springa vad gäller klädsel. Det är kallt, jag går ut och rör på benen, dom blir varma. Jag håller ju även relativt högt tempo när jag springer, så temperaturen är inte mitt största problem. Men den där idiotstämpeln blir jag nog aldrig av med!

 

Att springa i regn är sjukt underbart (förutsatt att man fått upp värmen) och det känns verkligen som att jag kan springa hur långt som helst utan att bli trött, det svalkar skönt och är betydligt trevligare än att springa i stekhet sol. Jag är alltid lite speciell när det kommer till väder eftersom jag sällan fryser. Visst, jag kanske tycker det är kallt någon enstaka gång, men inget farligt vilket är en skön egenskap tycker jag, förutom när det är för varmt. Värme är definitivt ett problem, så hösten är absolut min favoritårstid när det kommer till löpning.

 

Dagens pass i regnet var hur skönt som helst och jag kunde hålla ett högt tempo utan att bli trött, kändes så bra att jag till och med valde att göra en kontrollerad tempoökning mot slutet, högre tempo men fortfarande under kontrollerad andning och bevarande av de pigga benen.

 

 

Sjukt dålig på att uppdatera bloggen, så till veckan kommer jag slänga ut alla tävlingar som jag inte skrivit något om :)

 

För er som inte sett det på Instagram som jag var snabb med att lägga ut, så ska jag och André Rangelind åka till Köpenhamn nästa år och delta i en VM-Start, nämligen VM i Halvmaraton, 21.1km.

 

Länk till deras hemsida: Klicka här

 

För att klargöra så ska vi inte delta i själva VM, utan vi deltar i ett lopp som går i samband med VM. Ungefär 300 VM-löparna är för-seedade och får alltså stå framför oss andra 24.700 löpare. Även om vi inte är med i själva VM så är det fortfarande samma start som VM-löparna, vilket betyder att man kan hänga med och till och med slå folk som är med i VM, vilket vore en rolig merit för framtiden.

 

Tydligen har Sverige inte haft någon deltagare i VM i halvmaraton de senaste 3 åren enligt resultatlistorna, inte den här gången heller, men om jag lyckas prestera under pers 1:16:40 så kommer jag inte sist i VM i alla fall, förutsatt att jag hade varit med. De långsammaste löparna i VM ligger runt 1:26:03 (förra årets långsammaste resultat, en kille från Macau, Kina). Det vore riktigt kul att få en inofficiell tid i VM där man inte är sista på resultatlistan. Förra året hade jag hamnat på en 76:e plats av 86 löpare med mitt pers. André hade hamnat på en 66:e plats på sitt pers 1:11:10. Vem vet, om några år kanske det är vi som får springa för Sverige i VM-sammanhang.

 

 

 

 

År 2012 har varit ett kanonår för min del!

 

Haft riktigt bra lopp och riktigt fina resultat, haft en liten skadeperiod men inget värre än att endast behöva lägga raceskorna på hyllan. Som vanligt så har vår och sommar varit en tuff period, under våren får jag allergiska reaktioner på pollen och på sommaren är jag känslig mot värme (vilket kanske låter konstigt, då jag är född i ett varmt land), men jag tror det kan bero på mitt tjocka, svarta hår. Även så sitter det i den mentala biten, då jag aldrig lyckats prestera bra i värme och tycker all energi rinner ur mig, då all fokus går till värmen i håret. Tar jag på mitt hår så bränner det nästan, haha. 

Hösten och vintern är och kommer alltid vara mina favorit årstider om jag utgår från träningsperspektiv. 

 

 

När jag tränar vill jag gärna ha optimala träningsförhållanden. Det ska inte vara för varmt, det får gärna duggregna under sommaren när solen ligger på. Det ska vara bra underlag och man ska kunna springa i terrängen.

Man ska kunna bada efter träningspass och springa i kortbyxor och kortärmat.

Men självklart, man kan inte alltid få som man vill, men ingen kan hindra mig från att drömma lite.

 

Jag har utvecklats enormt under slutet av 2012 i alla fall. Jag har presterat riktigt bra på halvmaraton och 3000m i år. Dessvärre har jag inte lyckats uppnå mitt mål att gå under 35 minuter på milen. Men jag vet att jag har kapacitet att göra det nu, gäller bara att få rätt dag. (Se års-utveckling)

 

Mina bästa resultat för året skulle jag nog säga.

 

4. Långa Terräng-DM, 12km         Plats 3           LÄNK

Måste även tillägga att jag och träningskamraten, André Rangelind,  har fått en riktigt bra och härlig sponsor, nämligen Lugnets Massage. Lotti är verkligen jätteduktig och kunnig på det hon gör, är glad över att hon gick med på att sponsra oss.

Måste säga att de heta stenarna som hon lägger på kroppen ger en sjukt avslappnande känsla.

 

Rekommenderar ett besök dit om ni vill ta er tid och koppla av i all stress i vardagen.

 

Idag fick jag en väldigt tidig födelsedagspresent! Haha, jag fyller år i Maj, men jag åker ju iväg på träningsläger till Teneriffa på Tisdag. Jag fick en kamera av mamma och pappa eftersom jag haft tankar på att köpa en som jag kan ha när jag är ute och kör mina långpass, tävlingar, träningar och lite när som helst. Och nu under träningslägret kommer den nog komma till nytta hoppas jag.

 

Tog med mig kameran på mitt distanspass idag, testade kort på lite olika håll och olika funktioner, har inte riktigt lärt mig alla funktioner ännu. Skärpan på kameran är inte den bästa, men ville jag ha superbra bilder och skärpa skulle jag skaffat en systemkamera, men jag är inte ute efter något sådant. Denna kameran har 14 megapixel, är stöttålig och vattentät. Helt klart inte den bästa, men den duger fint till att ha med sig på löpturer och tävlingar.

Den får plats i mitt midjebälte och är snabb från uppstartning till att ta fotot. Är helt klart nöjd med den även om bilderna inte är toppkvalité! Ska nog testa lite funktioner imorgon när det inte är mörkt ute.

 

Nej, nu är det dags att kasta runt lite vanor i mitt liv

 

Jag är uppe alltför länge på kvällarna, SKÄRPNING

Jag sover alldeles för lite på vardagar, SKÄRPNING

Jag sover alldeles för länge på helger, SKÄRPNING

Jag har sällan kört förmiddagspass, SKÄRPNING

 

Jag må vara uthållig, snabb, teknisk och spänstig. Men jag vet att jag kan och vill bli ännu bättre.

Jag kör runt 4-8mil/vecka. Det räcker tyvärr inte.... Men som tur är att skolan lättar lite nu vid den nya terminen, jag har gått klart alla matematikkurser så jag har ingen matematik längre, vilket betyder att jag får håltimmar istället. Detta ger mig möjligheter till träning istället, så jag tänker utnyttja den på bästa möjliga sätt.

 

Jag håller på med en förändringsprocess just nu, jag ska försöka ställa om min kropp och lägga mig tidigare och försöka gå upp klockan 6 varje morgon för att hinna med morgonpass innan skolan börjar. Löpningen betyder verkligen mycket för mig, jag skulle inte klara mig utan den och jag får träningsabstinens om jag missar en träning. Detta leder ju till att jag ogillar skolan eftersom den förstör mina träningsplaner.

 

Löpningen är harmoni för mig, gå ut och jogga, kolla på omgivningen och rensa hjärnan på tankar, bara springa, det behöver inte vara snabbt utan det ska vara lugnt och härligt. Då mår jag som bäst.

Nu är jag i den åldern där jag måste börja med dubbelpass för att få den mängdträning jag behöver för framtida mål.

 

Min kropp utsätts för mycket träning och mina återhämtningspass är viktiga. Men eftersom jag inte har några dubbelpass så vill jag hellre köra hög fart på mina distanspass, så jag har fått väldigt få återhämtningspass.

Jag kanske bara kommer köra ca 5-8km på mina morgonpass, men det viktiga är att jag vänjer kroppen med att springa så tidigt. Ska försöka få ihop ca 15km varje dag i alla fall. Måste även hålla mina långpass på så många Söndagar som möjligt.

 

Jag vet verkligen inte hur det kommer bli med maten, jag äter mycket mer än de flesta i min ålder, jag kan äta upp mat som skulle räcka till 3 personer om det är god mat. Men eftersom jag tränar så mycket så förbränner jag det direkt. Jag väger 48-49kg och har gått upp till 50kg, men direkt efter ett löppass så är jag nere på min normala 48kg vikt igen. Något jag får vänja mig vid tyvärr..

 

Ja, tydligen kunde man få det i 18 års ålder också. Störst risk för att få schlatter är egentligen vid 10-15 år, men att jag får det nu är ju i alla fall tecken på att jag fortfarande växer.

 

Jag har under 10-15 års perioden haft besvär med schlatter, så det är inget nytt. Men fortfarande lika besvärligt och störande. Kände på passet i Onsdags att det stramade till lite då och då i knät, tänkte att det var ovana eftersom jag valt att vila Måndag, Tisdag p.g.a känningar i halsen och skolarbete. Efter passet tänkte jag inget mer på det.

Sen när jag körde lätt distans + styrka på Fredagen så kände jag åter igen av samma känning strax under knäskålen. Förstod då att det förmodligen var schlatter jag hade fått.

Kom hem lite senare och pappa föreslog att jag skulle sätta på mig knäskyddet som jag hade för att avlasta knät lite, så jag gjorde det och sedan kändes det bra när jag gick.

 

Lördag FM, kl 11.00 gick starten för IWR, Icebug Winter Run. Jag hade självklart på mig knäskyddet och uppvärmningen kändes som vanligt, så jag slapp ställa in det loppet. Loppet gick väldigt bra och jag kommer skriva ett separat inlägg om IWR när lite bilder kommit ut på hemsidan.

 

 

Mitt knäskydd som avlastar mitt knä ger ifrån sig rätt grovt märke och dessutom spänner jag åt det såpass hårt så när jag har på det för länge känns det som blodcirkulationen inte riktigt går runt, så jag får typ kramper i benet.

 

Den 29 Januari - 12 Februari kommer jag åka med Sören Persson, André Rangelind och Anders Eriksson till Teneriffa för träningsläger i två veckor.

 

Vi ska bo på Compostela Club med all inclusive och massvis med träning på schemat.

Ska verkligen bli sjukt skönt att komma ifrån kylan och snö/is-underlaget.

Vi har ca 1,5 km till både centrum och till stranden, så jag hoppas dom vill köra lite strandintervaller, för det är sjukt underbart att springa barfota. Wi-Fi finns även på hotellet så man kan hålla sig uppdaterad.

 

Dock så missar jag skolan i dessa två veckor, så plugget blir jag inte helt utan. Får plugga på så gott jag kan mellan träningspassen.

 

Och bara för att jag KAN, så tänker jag dela med mig av några bilder så man får lite sommarkänsla!!!

 

 

I Fredags förmiddag fick jag och André Rangelind en Sponsor, nämligen Lugnets Massage.

 

Jag känner att det var en bra tillgång för oss ha en massör, speciellt nu i grundträningen, då man kör på som hårdast. Förhoppningsvis kommer vi kunna bidra med lika mycket hjälp som vi själva får.

Jag är väldigt nöjd med denna sponsorn, Lotti Strömberg är väldigt kunnig inom sitt område och vet hur man förebygger skador.

 

Hon tar även hand om idrottsskador och hjälper till med träningsprogram också, så ta gärna och kika in där en snabbis om ni har tid!

 

Har lite att skriva ikapp nu, har inte haft någon ork i att uppdatera, vet faktiskt inte varför, har väl fått skrivkramp från skolan :)

 

25-manna var den 6 oktober, det är en Orienteringstävling där 25 personer springer en kavle (stafett)

Jag fick springa sista sträckan på denna kavle, den var inte gafflad, dvs den var rak, som betyder att alla som springer den banan har exakt samma kontroller, så man kan hänga rygg.

 

När jag växlade ut så hade jag ingen bra rygg att gå på, vi låg inte med i toppen där de bättre löparna finns.

Så jag fick klara mig på egen hand.

 

Gjorde några klumpiga misstag, när jag skulle vika av från en väg, vek jag av ca 5 meter för tidigt och hamnade på fel höjd. Tappade nog 3-4minuter där.

 

Sen flöt det på bra, tills en riktig bomm kom, förvirrade bort mig i det typ enda grönområde som fanns på kartan.

Och missade rejält med tid.

 

När jag hittat kontrollen sprang jag på lite och spikade de flesta, efter varvning plockade jag de återstående kontrollerna rätt snabbt och fick även passa på att ta ett gyttjebad, då jag ramlade platt på magen i en lerpöl.

 

Försökte även att spurta upp oss en placering, men han andra märkte mig och ökade takten han också.

Fick en väldigt bra spurttid dock, men det hjälper ju inte.

Lite sent inlägg, men bättre sent än aldrig! :)

 

I helgen så sprang jag Stafett-DM för Kils OK lag 2.

 

Fick springa första sträckan, så kom man med rätt gaffel (spridning på orienteringsspråk) så kunde man hänga på.

Gick bra de första 4 kontrollerna, sen kom lite små missar och jag blev själv.

 

Dock såg jag det inte som något negativt, vill inte hänga hela vägen för då lär jag mig inget.

Gick på egna beslut och vägval hela resterande banan.

Tog ett par klockrena vägval och ett par sämre, men är riktigt nöjd med loppet.

En av de bättre tävlingarna jag gjort faktiskt!

 

Alltid kul när man gör ett bra lopp, kunde dock varit bättre med ett par bommar, men det får man räkna med.

 

Min bana var 8,4km fågelväg och jag sprang ca 9,7km

Förra helgen sprang jag värmlandsserien i orientering.

Hade en lång sträcka på 7,6km om jag inte minns fel.

Första 3 kontrollerna gick helt okej, sen var Fredrik Nordström ikapp mig till 3e och jag skulle försöka hänga med honom till 4e kontrollen, men var tydligen inte tillräckligt uppmärksam när jag tog ett hopp över en sten, landade vid ett flertal stenar och foten gled mellan två av dem.

 

Slutade med ett fint skrapsår upp längs benet och en lätt stukad fot.

Stukningen känner man bara för stunden, sen går det över och jag fortsatte springa.

Bommade rätt mycket och började öka farten, vilket resulterar i:

 

Långa sträckor: tjänar mycket tid

Korta sträckor: onödig missad tid

 

Måste försöka hitta en fin balans där mellan.

 

Fick en slutsträcka på 11km och Kils OK tog hem segern.

 

Slutet gott, allting gott.

Förutom min stukade fot.

 

Blev lugna pass där efter.