SMIR, Stockholm Multi Island Run
Racerapport här på bloggen som jag egentligen inte använder längre 😬😂
SMIR, Stockholm Multi Island Run 🥇
20 lag, 8 öar & 75km, 1 natt och ett helsike äventyr. Toppenjobb av @smir_by_challengize
Kortfattat: Man startar vid ena änden av ön med sin lagkamrat, navigera er till andra sidan av ön inom en viss tid, annars åker laget ut ur tävlingen. Några öar hade även checkpoints man var tvungen att passera. Vid utsatt tid går båten mot nästa ö. Missa den inte. Upprepa processen på alla öar och sammanlagd tid på alla öar räknas som slutresultat.
Ö 1: Utö 3.5km
Här hade jag och André spanat in en stig vi tänkte ta för att undvika springa vägen runt. Personligen känner jag mig bekvämare på smala tekniska stigar, så detta var ett självklart val för mig. Kom iväg i ledning med, på pappret våra tuffaste konkurrenter Magnus Högfeldt och Tobbe Gyllebring som tog rygg på oss när vi vek av till stigen. Sparade cirka 300m på övriga konkurrenter och gick i mål i delad ledning.
(Sidebar: Dessa konkurrenter är inte vilka som helst. Magnus var vinnare på årets WingsForLife samt vann PRT 24h på 220km. Tobbe är sedan tidigare sveriges ultrakung, som även har det svenska rekordet på 24h på 272km).
Ö 2: Ornö 14.5km
Vi vet att vi är starka i skogen. Tanken var att köra hårt men kontrollerat. Ta det lugnare på de tekniska bitarna där man sprang ifrån de stora vägarna/stigarna och behövde fokusera mer på att navigera/orientera än att springa snabbt. Ett kanonbra vägval senare och vi var åter ute på större stigar där vi kunde trycka på och hålla tempot uppe. Lyckades skaffa oss en rejäl ledning och var först i mål med dryga 10min.
Ö 3: Nämdö 6.9km
Pannlampa på! 🔦 Då vi hade en betryggande ledning tänkte vi köra lite mer kontrollerat och låta dem andra göra grovjobbet. Majoriteten av lagen, inklusive oss, började med felspringning från bryggan och det var småkaos i början. Vi tänkte gena ikapp och kom ut i obanad terräng för att sedan komma ikapp de som var på rätt väg. Sprang sedan ikapp lag efter lag på stigen och tyckte det rullade på ganska bra. Hamnade sedan oplanerat i ledning. Blev sedan ikappsprungna av Magnus och Tobbe och vi tog rygg på dem till checkpointen. Vi kom först därifrån och vidare in på en liten stig. Osäkerhet från både mig och André och ett dumt vägval gjorde att vi hamnade en bra bit efter de starka grabbarna. Lyckades ändå springa ikapp dem till båten och avslutade ön i delad förstaplats. Magen hade börjat krångla med illamående, så efter målgång gjorde jag det jag (tyvärr) blivit otroligt van att göra på långloppen. Lätta trycket genom att köra ner fingrarna i halsen.
Ö 4: Runmarö 11.4km
Med samma strategi som tidigare ön hade vi ingen ambition att göra grovjobbet. La oss strategiskt bakom Magnus och Tobbe men efter en stund sneglade jag på André och vi konstaterade att båda kände sig pigga och valde därmed att gå förbi och flyta på i vårat eget tempo. Fick en tuff väg upp för Telegrafberget som var öns checkpoint. Missade stigen upp och fick klättra obanat till toppen, fick en lätt snedtramp och gjorde en snabb kontroll att det inte var en kraftig stukning. Resten av ön gick helt enligt plan. Stigarna var breda och det gick hålla hög fart till mål, bortsett från passager genlm grindar till inhägnader för djuren. Drygade ut ledningen med ca 3min.
Ö 5: Möja 8.4km
Började med att köra fingrarna i halsen för att lätta trycket och kunna springa. Denna ön var absolut den tuffare ön för mig. Började med att missa vår planerade genväg, då alla sprang fel och hamnade snett ut från bryggan och för långt bort på vägen. Sedan cirka 2km efter lätt grusvägslöpning fick jag från ingenstans en rejäl svacka, där jag upplevde att jag blev bländad av ljuset som reflekterades på kartan. Har vid några tillfällen tidigare upplevt, vad André även konstaterade endast verkar ske vid löpning nattetid för mig, en konstig formsvacka. Plötslig mental trötthet, yrsel, svårt att fokusera och ser liknande saker som så kallade ”grumlingar”/”floaters” i synfältet (dvs, ser ljusområden som glider förbi i synfältet. Exempel såna som kan uppstå på bilder, när man riktar kameran mot solen). Började svettas något kopiöst och upplevde att det var svårt att ventilera ordentligt och svalka ned kroppen. Fick ta av mig min pannlampa och springa med den i handen efter vi kom fram till checkpointen. André peppade mig och lät mig bestämma tempot. Efter jag tog av pannlampan började hjärnan vakna mer och mer. André fick sköta navigeringen och jag fokuserade på andningen. Återhämtade mig mer och mer och i den tekniska terrängen visste jag att jag har stor fördel då jag kan hålla ett lagom högt tempo i sån miljö. André navigerade oss klockrent igenom ett bra vägval och vi gjorde en bra avslutning där tempot kunde trappas upp något. I mål hade vi drygat ut ledningen med ytterligare ca 7min.
Extra kommentar: Tvingade mig att trycka i mig rejält med vätska och lite godis. Visste att jag behövde det för kommande öar för att inte få vätskebrist och andra komplikationer.
Ö 6: Yxlan 11.4km
Benen kändes pigga och flöt på helt okej. Endast transportlöpning på asfalt över hela ön. Men kroppen började säga ifrån på alla sätt och vis. Vet att jag kan ligga och rulla i 4:30-tempo vanligtvis så länge benen är pigga. Var lätt kuperat och så länge jag fokuserade på andningen och höll resten av kroppen i schack, visste jag att jag ändå skulle göra en helt okej sträcka. Återigen guldvärd peppning från André och vi lyckades dryga ut med ytterligare 3min då även andra lag hade det kämpigt.
Ö 7: Rådmansö 10.5km
Handlade mest om att överleva denna sträckan. Hade en ledning på ca 23min och vi hade planerat kortaste rutten över ett hygge. Då checkpointen satt lite för långt västerut i verkligheten än på kartan blev sträckan att springa tillbaka till hygget lite för lång för att vi skulle överväga detta. Valde istället att ta rygg på Tobbe och Magnus som passerade oss vid checkpointen. Efter att sprungit vägen till mitten av ön valde vi att hoppa in på vår initialt planerade rutt och få en terrängstig till mål. Sparade in cirka 400m på andra lag som fortsatte vägen runt. Drygade ut vår ledning med ytterligare 2min.
Ö 8: Arholma 5.1km
Sista ön. Enkel navigering och en betryggande ledning med 25min. Vi hade även god marginal till banrekordet. Inga konstigheter på denna ön förrutom kanske lättnaden i mina ögonen när vi såg mållinjen.
Efter ca 69km löpning, en tid på 5h & 19min, en seger, ett banrekord och en massa nya härliga människor i min löpkrets kan jag lätt konstatera att detta var ett toppenäventyr. Oavsett ambitionsnivå utstrålade alla deltagare av glädje och stolthet vid målet i Arholma. Vilket fantastiskt arrangemang och äventyr. Stort tack @smir_by_challengize för att vi fick vara med av er sista upplaga.
Mall Veckosummering
Den 5 Maj - 11 Maj 2014
Måndag:
FM:
EM:
Tisdag:
FM:
EM:
Onsdag:
FM:
EM:
Torsdag:
FM:
EM:
Fredag:
FM:
EM:
Lördag:
FM:
EM:
Söndag:
FM:
Totalt:
Hertsöträsk
Röda leden på ~11km är extremt snötäckt de gulmarkerade områdena. Det går bitvis springa på snön då den är så pass kompakt men där solen ligger på sjunker man igenom, kanske snöat bort till nästa vecka? Längden på snö/blöt-partierna överrensstämmer ungefär som jag dragit längden på det gulmarkerade. Förekommer rejäla vattenpassager där vattnet går till knäna.
Blåa leden på ~8.5km skapade jag nyss på datorn, osäker på hur början är men resterande ska vara fint och löpbart med några enstaka blöta partier. Ska dit och checka till helgen tänkte jag.
Hertsöleden tillbaka är ~11km (Sträckade linjen från botten av sjön), den är ganska blöt, speciellt på de gulmarkerade ställena där det är snömassor kvar och kräver snöpulsande. Detta partiet brukar alltid vara blött, så även om snön försvinner kommer det plaskas här. Utöver partierna närmast hertsöträsk är den faktiskt väldigt torr och löpbar.
För distansens skull kanske blåa 8.5km räcker innan grillningen? De som vill ha längre kan ju springa hem isåfall eller alternativt springa ett varv till. Den röda kommer högst troligt fortfarande vara snötäckt i den östra delen, i bästa fall extremt blöt.
Går också att ta en alternativväg tillbaka till StiL om man inte vill snöpulsa, men den innehåller löpning igenom hertsön, dvs asfalt.
För övrigt finns det ved vid grillplatserna i förvaringsboxar.
Röda leden:
Röda + Blåa leden
Bifogar även mitt pass med de olika sträckorna:
Sträcka 1 (9.15km) är Campus - busshållsplats (Blåmesgränd)
Sträcka 2 är Röda leden (10.75km) - visas från siffran 1 på kartan
Sträcka 3 är Hertsöleden - StiL (10.71km) - visas från siffran 2 på kartan
På kartan kan man bocka i "Laps" uppe till vänster så får man fram sträckorna. Sen kan man klicka play/zooma in/ut och navigera själv. Går även få satellitbild om man klickar på symbolen bredvid "Laps"
Tillfälligt inlägg: Bali adventures!
(Skriver detta främst till en kompis)
Things to do and places to visit in Bali:
Bali är egentligen bara "huvudön" men man brukar benämna Gili-öarna som att man besökt "bali" också. Jag var där för 3 år sedan, så det kan ha ändrats lite.
UBUD
Tegalalang Rice Terrace: Bild från google
Ubud är Balis kulturella centrum. Här finns risfält, vacker natur och jättestort intresse för yoga!
Saker vi gjorde:
Bali Eco Cycling 45$ - Frukost med fantastisk utsikt över en aktiv vulkan (Vi hade dock ganska molnigt). Sedan cyklar man nedför genom landsbygden och små byar med korta stopp längs vägen.
Ubud Yoga House 9$ - Mysigt yoga retreat, även för den stelaste löparkroppen någonsin.
Tegalalang Rice Terrace - Risfält på bilden ovan, här kan man gå runt på småstigar och kolla på de häftiga risfälten. Inget märkvärdigt egentligen men häftigt att se landskapet.
Tegenungan Waterfall - Sjukt häftig miljö med stort vattenfall dit många turister åker för att ta bild.
Saker vi inte gjorde men andra rekommenderat:
Monkey Forest - 50.000 IDR / 35kr - Reservat för apor. Läs reglerna. Undvik mat. Apor kan attackera.
Övrigt:
Tukad Cepung Waterfall (Hidden waterfall)
Seminyak/Kuta
Strandhäng i Seminyak
Seminyak och Kuta är områden dit många turister/backpackers åker. Det finns fina stränder, affärer, klubbar och restauranger. Seminyak är något lugnare än Kuta om man bara vill glida runt. Är man nybörjarsurfare kan man börja surfa på Kuta Beach, det finns instruktörer lite här och var på stranden om man bara vill testa på. Annars rekommenderas det att gå en kurs om man vill vara lite mer seriös.
Jag och min kompis Maja var i Seminyak och vi var mest där för att slappna av, hänga på stranden och shoppa lite.
Har många kompisar som rekommenderat Potato Head Beach Club som är beläget i Seminyak och nummer 3 på denna listan.
Uluwatu
Traditionella Kecak Dance vid Uluwatu Temple: Bild från google
Vi besökte tyvärr inte Uluwatu då vi inte hade tiden att åka söder ut. Vet tyvärr inte så mycket om Uluwatu förrutom att detta är "the place to be" om man är duktig surfare. Vågorna ska vara amazing här nere.
Utöver surfen finns det ett högt rekommenderat tempel att besöka för turister (Anledningen till att vi ville besöka Uluwatu). Man kan boka en tripp dit eller hyra en taxi. Bäst tid att besöka Uluwatu Temple är innan solnedgången. Det bjuds på en traditionell dans varje dag 18-19 (kan vara ändrat nu?). Templet kräver att man har sarong och midjesjal vilket går att hyra på plats.
Nusa Lembongan / Nusa Ceningan
Blue Lagoon på Nusa Ceningan
Ett kort pitstop innan lång båtfärd till Gili-öarna var på Nusa Lembongan. Det är en lugn och mysig ö (som hade typ monsunregnperiod när vi var där, bilar fastnade i vattenpölar!!!). Vårat planerade 2 dagars besök blev 3 dagar och mer än så ska man definitivt inte stanna här. Det är fint i all ära men det finns inte så mycket att göra. 2 dagar räcker gott och väl.
Man kan åka på mangrover-tur, hyra en moppe och åka runt (eller gå som jag och Maja gjorde). Man kan gå från Nusa Lembongan till Nusa Ceningan som förbinds med en mysig hängbro. Nusa Lembongan har ett ställe som heter Dream Beach som är en mysig strand och nära stranden finns ett ställe som heter Devil's Tear, som är en klippformation där vattnet slår emot klipporna och kastas högt upp i luften som en gejser.
På Nusa Ceningan finns vackra stränder och en fantastisk utsikt över Blue Lagoon
Gili-öarna
Ombak Sunset Swing på 06:30 på morgonen
Gili T:
Är man partysugen men samtidigt vill ha stränder och fint område att dyka i, är ökända resemålet Gili Trawangan ett måste. Vet inte riktigt vad jag ska skriva förrutom att det finns barer, stränder och "sunset swings". Den mest kända är Ombak Sunset Swing som ligger på "andra sidan" ön. (Trawangan är basically bara en ö där alla barer och restauranger är ihopklungade på ena sidan ön).
Rekommenderar starkt att gå till sunset swing på morgonen om man vill njuta av stunden. Går man dit på kvällen blir det fina bilder i all ära, men du kan få köa i 10-20 minuter för att få en tur på gungorna. Jag själv gick dit på morgonen och var helt ensam, vattnet var helt stilla och mina bilder blev amazing.
Gili Meno:
Var personligen inte på Gili Meno but it's nice I guess. Definitivt lugnare än Gili T!
Gili Air:
Vi körde en avstickare till Gili Air för att få avslappning och semesternjutningen. Slappa på stranden, inte ha turiststressen som Gili T erbjuder. Minns inte så mycket av det men vet att vi hade det nice och träffade lite härligt folk, haha!
Oavsett vilken av öarna man befinner sig på så erbjuder Gili-öarna snorkling och dykning. Man bör definitivt passa på och har man tur får man se sköldpaddor! Det finns även kurser för att ta dykcertifikat.
Övriga rekommendationer jag har fått:
- Har man tid över och intresse så har en kompis till mig starkt rekommenderat att åka över från Giliöarna till Lombok och bestiga berget Rinjani. Tydligen ska den trekking touren vara en häftig upplevelse!
- Besöka Nusa Dua och göra vattensporter och dyka.
- Surfa i Canggu
- Templen Pura Ulun Danu Bratan och Pura Tanah Lot
Google it yourself ;)
Allmänt tips: Billigt att hyra en taxi med chaufför för en dag, vi besökte några tempel, vattenfall och risterrassen i Ubud med privat chaufför. Går även att åka Über billigt.
Tegenungan waterfall, Ubud
Strandhäng vid Seminyak beach
Cykeltur genom byarna
Gili-öarnas charm: Ombak Sunset Swing och vår bungalow vi sov i.
Nusa Lembongan/Nusa Ceningan - Yellow Bridge och Dream Beach
Vad tusan hände egentligen?
Ja. Ni som följer mig på instagram och kikade på min instastory kan ha sett att jag var ute och sprang... väldigt mycket... igår och kanske frågat er själva, "Vad tusan håller stollen på med?". Jag tänkte därmed skriva ett otroligt långt inlägg angående gårdagens stolletest.
Så angående igår, vad tusan hände egentligen?
(En titel som för övrigt sammanfattar denna bloggen, vad tusan hände med den? Jo, jag var inne i en ganska lång svacka med en kontinuerlig period av olika mindre skador och bristande motivation, jag tappade helt enkelt lusten att skriva om all träning jag gick miste om).
Igår genomförde jag Ultra Interval Challenge som är en utmaning skapad av Pace on Earth som innebär att man ska springa 10km var 3:e timme i 24 timmar, dvs totalt 80km på ett dygn. Detta är ett event som inte är fullt etablerat i hela världen men ambitionen är att varje intervall ska starta samtidigt oavsett vart i världen man är. Här i Sverige startade man första intervallen 00:00 natten mot lördag och sedan startar nästa intervall tre timmar senare, alltså 03:00 - 06:00 - 09:00 etc. Detta är en fysisk och psykisk utmaning som både sätter en persons fysiska och psykiska förmåga på spel. Med detta inlägg tänkte jag tjafsa lite för er som är intresserade, soooo here we go!
Förberedelser:
Deltog i ett ninja warrior-event på torsdagskvällen vilket bidrog till skön träningsvärk, perfekt prepp!
Skämt åsido. Fredagen spenderades med att köpa in överlevnadssnacks, snabb energi och mat för att fixa ihop matlådor som är enkelt att värma mellan intervallerna. Som ni kanske förstår så har man inte tid att laga mat mellan intervallerna utan man beräknar att löpningen tar 1h, då har man alltså 2h kvar tills nästa intervall startar. På denna tiden ska man alltså hinna varva ner, duscha, äta och sova. Inför en ny intervall tappar man även tid för att klä på sig och förbereda sig inför nästa intervall. Med detta vill jag få sagt att jag fick max 1h sömn mellan varje intervall. Rent fysiskt känner jag att min grundkondition är i god form, har varit väldigt noga med att bibehålla mina dubbelpass även om det många dagar innebär att jag måste gå upp 05:45 för morgonjogg innan skolan börjar. Rent psykiskt så kände jag mig mentalt laddad. Jag har genomfört denna utmaningen en gång tidigare tillsammans med min vapendragare André, då var förutsättningarna ganska dåliga. Vi gjorde det på vintern och på 03:00 intervallen så var det snöstorm. Denna gången var väder-aspekten betydligt bättre och jag skulle få sällskap på några intervaller, så det kändes bättre med den mentala biten. Strax innan första intervallen lugnade jag kroppen med lite placebo-effekt av kroppens lugnande hormon oxytocin. Om du inte kikat än, kolla in netflix-serien "Hundar", sjukt fin serie och jag själv mår bra i kroppen av att se den. Hundar är amazing och hjälper alla sorts människor med deras vardagliga problem. Jag vet att oxytocin förmodligen inte utsöndras när man tittar på djur, därav "placebo-effekten". Jag blir i alla fall lugn av att titta på söta djur!
Intervall 1 - 00:00
Klockan slog midnatt och jag gav mig ut på den allra första intervallen. Målet var att inte gå under 4:30 så jag sprang hela tiden och kollade på klockan för att inte springa för snabbt. Jag har alltid en tendens att springa för snabbt då jag väldigt lätt kommer in i ett flyt med ett bra driv i benen. Har ofta svårt att sänka farten om jag kommer in i drivet så det var viktigt att verkligen begränsa mig ordentligt. Jag började ta hålltider vid olika platser för att kunna kontrollera att jag håller ett jämnt tempo vid varje intervall, så vid en speciell viadukt eller en skylt så klockade jag mig själv och det slutade med 2 hålltider, 13:30 och 30:05. Målet var att vara inom 10s vid dessa intervaller när jag sprang solo, för att ligga på 4:30-fart. Första intervallen kändes ruskigt lätt och den blev lite snabbare än beräknat, men benen och kroppen kändes bra så tidsaspekten var inte relevant.
Tid på intervall: 44:43
Distans avklarad: 10km
Intervall 2 - 03:00
Senast jag genomförde ultraintervaller så var denna natt-intervallen den jobbigaste, dels för att vi startade intervallerna på dagen, vilket ledde till att den hamnade i mitten av passet. Vi hade alltså 50km i benen och skulle bege oss ut i natten i snöstorm. Denna gången var förutsättningarna betydligt bättre och jag passerade alla hållplatser inom rimliga tidsdifferenser. Jag tror kroppen kände av att det var nattetid för jag kände av den mentala biten, trots att det bara var intervall 2. Att hjärnan inte riktigt var med kan även ha berott på att jag fick ganska dålig sömn då jag var orolig för att försova mig under nattetid.
Tid på intervall: 44:29
Distans avklarad: 20km
Intervall 3 - 06:00
Var inställd på att detta skulle bli en av de jobbigare intervallerna. Kroppen kändes otroligt fräsch fortfarande och jag var taggad när jag skulle starta denna intervallen då jag visste att jag skulle få sällskap nästa intervall. Finns inte så mycket att tillägga denna intervallen egentligen. Drog på mig ett skobyte för att underlaget var bättre än förväntat.
Tid på intervall: 44:16
Distans avklarad: 30km
Intervall 4 - 09:00
Mörkret är äntligen över och solen valde att kika fram. Dålig sömn denna natten men jag hade bra energi och glatt humör då jag skulle möta upp min klasskompis Annie utanför StiL (universitetsgymmet).
Hade bra flyt i steget och kroppen kändes pigg, flöt på bra första 2km innan Annie anslöt. Jag tror inte jag kan förklara hur mycket jag uppskattade sällskap på intervallpassen. Jag och Annie hade bra tempo och snackade hela rundan. Många brukar vara förskräckta att träna med mig men jag är extremt anpassningsbar och bryr mig egentligen inte om tempo. Att ha sällskap på löppass är guldvärt, passen går snabbare, kroppen får mer energi och man har bara en allmänt trevlig pratstund.
Annie var skitstark och vi höll ett jättebra och jämnt tempo. Hon hade bra med energi kvar när vi tog skilda vägar, så hon påvisade en kanonform! Tack för sällskapet Annie!
Tid på intervall: 53:27
Distans avklarad: 40km
Intervall 5 - 12:00
Denna intervall var motivationen också på topp. Solen lyste och det var i princip vindstilla. Denna intervallen fick jag sällskap av en äldrekursare, Anders, som läser termin 6 på fysioterapeutprogrammet. Anders är en duktig och rutinerad löpare och orienterare. Var väldigt uppmärksam på klockan så att det inte skulle gå allt för snabbt. Vi låg på ett högt och fint tempo och mina ben rullade på otroligt fint. Trots att jag hade 40km i benen så märkte jag inte av någon märkbar trötthet i benen. Precis som intervallen innan så försvann dessa 10km på ett kick. Tiden går otroligt snabbt när man springer och pratar med någon. Att få personer som ställer upp på intervallerna var otroligt viktigt för min utmaning. Tack så mycket för sällskapet Anders!
Tid på intervall: 44:46
Distans avklarad: 50km
Intervall 6 - 15:00
Denna intervallen var nog faktiskt en av de som jag såg fram emot mest. När man planerar ett löppass så tänker man på vissa individer, när jag klättrar tänker jag på andra individer (ibland samma personer, men ni förstår vad jag menar). Man kopplar vissa personer till sammanhang och när jag planerade mina ultraintervaller frågade jag specifikt mina löpintresserade kompisar om de ville haka på. Valde sedan att gå utanför just den tankegången och skrev därmed ett inlägg på facebook där jag ville nå ut till personer som vanligtvis kanske inte skulle köra ett pass med mig. Det var några som hörde av sig och kunde tänka sig ställa upp om jag inte hade sällskap, (tack så mycket för erbjudandet), men det slutade med att Oskar hängde på denna intervallen. Oskar är från Karlstad, precis som jag, och vi gick i samma klass i gymnasiet. Vi brukar fortfarande vara ett gäng som ses hemma i Karlstad under sommaren, så jag träffade Oskar i somras också. Här uppe i Luleå har vi inte haft någon kontakt dock, han pratade om att eventuellt ta upp studierna igen denna termin så det var svinkul att höra från Oskar att han var här uppe och ville hänga på en intervall. Vi hade otroligt mycket att prata om då vi inte träffats på ett tag och tiden bara flög fram. Vi höll ett jämnt och bra prattempo och mina ben kändes fortsatt bra och fick lite mer avslappnat läge då tempot var lägre än tidigare intervallen. Grymt rolig och trevlig intervall samt ett perfekt tillfälle att få träning i samband med att återkoppla med en kompis. Tack för sällskapet Oskar!
Tid på intervall: 54:18
Distans avklarad: 60km
Intervall 7 - 18:00
Nu började verkligen det mentala ta ut sin rätt. Den bristande sömnen och mörkret som återvände ger en otrolig psykisk påverkan på kroppen, även eventuell brist på energi/näring och så tidigare löpmängd spelar såklart också in. Målet med denna intervallen var att försöka fortsätta rulla på i ett tempo där benen känns fortsatt bra och muskelpåverkan är minimal. Jag ville samtidigt försöka ligga kvar under 4:30 tempo så jag kunde utgå från mina hålltider. Jag tror att ni som följde min instastory förstod just denna påfrestningen på kroppen rent fysisk och mentalt och jag började få massvis med motivationspeppande meddelandet. Dessa meddelanden var SJUKT uppskattade för att bibehålla fokus och motivationen. Lyckades komma in i mitt vanliga tempo och hade otroligt bra driv samt kontrollerad andning.
Tid på intervall: 44:23
Distans avklarad: 70km
Intervall 8 - 21:00
Fick faktiskt ingen sömn alls till denna intervallen, tror adrenalin-halten i kroppen var hög och jag var bara taggad på att få det överstökat. Låg och slöt ögonen i 40min och bara lyssnade på musik, tillräcklig vila för att återhämta sig lite. När larmet på mobilen gick av för sista gången hade jag fått 16 pepp-meddelanden på instagram som lyste upp mitt humör. STORT TACK!! Tänk att ett litet meddelande kan göra så otroligt mycket för en person.
Inför sista intervallen hade jag inställningen "Släpp tidsspärren på 4:30, kör på högt men kontrollerat utan att dra på dig mjölksyra/trötthet i benen. Målet med detta upplägget är inte tempo utan det är att genomföra 80km. Maxar du kommer du riskera att skada dig". Sagt och gjort så sket jag i att titta på klockan hela intervallen (förutom sista 50m som ni kan ha sett i min instastory, haha). Fick en ganska sjuk MEN kontrollerad tempoökning till sista intervallen. Benen var inte trötta och som jag skämtade om i min instastory så kände jag inte av någon muskeltrötthet eller mjölksyra alls. Kändes nästan som att någon har tagit bort mina benmuskler och jag springer på skelettet. Kände varken trötthet, styrka, spänst, tyngd eller lättnad. Otroligt skön känsla må jag säga. Bara springa och flyta på.
Tid på intervall: 41:00
Distans avklarad: 80km
Sammanfattningsvis:
Som en fysioterapeutstudent som läser mycket om människokroppen blir jag bara mer och mer fascinerad hur vår kropp klarar av allt vi utsätter den för. Hur kroppen klarar av all belastning vi ger den, hur snabbt den återhämtar sig och alla tusentals mekanismer som tillåter oss att ens kunna röra på oss. Denna utmaningen var för min del mitt sätt att testa vad jag är kapabel till, rent fysisk och psykiskt. Det är ju absolut inte det roligaste jag kan hitta på men jag älskar utmaningar, att testa på nya saker och tänja på mina gränser. Gränser är något man själv sätter upp för sig själv. I början av mina studier gick jag en bågskyttekurs, jag trodde aldrig att det var möjligt att pricka alla 3 pilar "bullseye" från 10m men träning ger färdighet och ge dig tusan på att jag klarade det. Jag började med klättring och fick se andra personer greppa de mest otänkbara greppen men ändå lyckas hänga kvar. Nu är jag helt plötsligt en av dem också. Vi alla har satt upp våra olika gränser, oavsett vad det gäller, och jag är en sådan som gillar att tänja på dem, oavsett vad.
Det jobbigaste med denna utmaningen är att sömn och matintag blir lidande, man har enormt lite tid på sig att varva ner och jag fick känslan att jag "måste" äta en viss mängd mat och "måste" sova ett X antal minuter. Denna känslan bidrar till mer stress vilket gör att tiden att varva ner tog mycket längre tid. Vaknade kallsvettig några intervaller vilket jag tror berodde på oro och stress. Inte mycket djup sömn där alltså. Hur som helst, 80km avverkades inom 24h, idag mår kroppen förvånansvärt bra och jag har fyllt på med energi, näring och vätska hela dagen samtidigt som jag kollat enormt mycket serier.
Jag avslutar detta inlägg med att tacka alla som följt min "resa" och peppat mig, kul även att du läst allt jag skrivit om du tagit dig hit ned! Jag skriver mest detta för att själv kunna återgå och kika på detta passet om jag skulle få för mig att göra det igen.
DM 10.000m bana
Inför loppet:
Ja, har nyligen börjat komma igång med lite distans igen och börjat hitta trycket i steget. Brukar känna att jag inte har tryck i steget några gånger och behöver ta det lite lugnare för att återhämta mig. Annars tar jag mig bara fram med mitt långa löpsteg men inga spänstiga steg. Blir väldigt energislösande utan spänsten.
Just igår tyckte jag ändå att det kändes bra, fast jag låg på lugnt tempo ca 8km och ökade sista 2km. Jag är verkligen ingen banlöpare och tycker bana är sjukt trist att springa på, speciellt när det är långdistanslöpning.
Min favorit är definitivt terränglöpning med skön omgivning. Asfalt ligger högt uppe för att det går snabbt, men terräng är helt enkelt så underbart att springa i.
Målet med loppet idag blir pers, dvs under 34.18. Vädret är uppenbarligen på min sida eftersom det regnat hela dagen och jag har problem att springa i värme, så detta blir säkert bra. Hoppas formen sitter bra och att jag prickar rätt dagsform. En tid under 34.00 vore underbart, men jag har mina stunder. Antagligen jättebra lopp, eller medelmåttigt, ärligt talat gör jag sällan sjukt dåliga lopp.
Efter loppet:
Jag kan säga att jag varken är nöjd eller missnöjd med loppet, helt okej lopp ändå.
Jag kom ensam direkt från start som jag nästan anade, utifrån tidigare lopp så kan man alltid jämföra sig med sina närmaste konkurrenter, vilket i mitt fall var Leif Sjöström och Fredrik Nordström. Jag vet att Leif alltid öppnar hårdare än mig och att Fredrik alltid öppnar lugnare än mig. När startskottet gick, visade det sig att jag hade rätt, så jag kom direkt ensam då Leif hakade på Anders Eriksson och jag vill inte öppna så snabbt. Jag låg på 3:25 tempo i första kilometern och hade några meter fram till Anders och Leif. Det blåste lite så varje gång vi kom till upploppsrakan så fick vi motvind som kunde variera i styrka. Vissa gånger var det rejäl motvind och andra gånger kanske det inte kändes någon vind alls.
Andra kilometern avverkades på något sämre tid, jag hade då koll på Leifs position i förhållande till min. Han låg ungefär exakt 100m före mig. Några varv passerade och han låg fortfarande ca 100m före mig, sen när vi passerade någonstans runt 4km så hade luckan växt rejält ända till ca 200m, kollade då klockan och nästa kilometerpassage låg jag på 3:35-tempo. Svårt att hålla uppe tempot helt själv, speciellt för min del då jag saknar snabbhet eftersom jag byggt upp min löpning på helt fel sätt.
Skrev aldrig klart detta inlägget men fortfarande kul att läsa min känsla inför loppet och de två första kilometerna, hahah!! Mvh Anton -2018
Australien!
Befinner mig för tillfället i Australien på ett 1-års Work and holiday visa och denna bloggen kommer fortsätta ligga i lä!
Men frukta ej, finns numera på denna bloggen tillsammans med André och senare Andreas, Enjoy!
3+4=7
Ganska nöjd med rubriken, komplicerat med matematik, speciellt när man läst matematik breddning (som motsvarar någon nivå över matematik 5/ matematik E) i gymnasiet.
Nåväl, som ni kanske vet så är inte bloggen så aktiv när det går dåligt med träningen för mig, så givetvis står ju siffrorna för något, nämligen antal kilometer jag sprungit de senaste två veckorna då jag på senaste tiden besvärats av knäproblem som jag inte riktigt vet vad det är. Jag har inte ont hela tiden utan det bara gör ont i vissa lägen och efter att jag sprungit... har i alla fall fått ett knäskydd hem från pappa, så jag kör styrka istället. Bara att bita i det sura äpplet och ta det lugnt. Bortsett från skador och sjukdom så har jag ändå haft ett helt okej år, så jag bjuder på denna bilden för att förgylla min blogg med ett gott minne i alla fall.
(OBS: jag är inte helt skadad utan jag kan springa, testade några snabba 200-ingar i våxnäshallen häromdagen och det kändes bra då, men lite känningar på kvällen. Dock så väljer jag att ta det lugnt då jag inte vill riskera något, styrka funkar fint också)
Color Me Rad, Göteborg
Dotteviksrundan
Den 20 September 2014
Trots tveksam form tog jag en sväng upp till Arvika den 20:e september för att springa Dotteviksrundan, har länge vetat av att tävlingen funnits men har alltid haft något annat i vägen och det har aldrig riktigt blivit av så kände att det var väl dags att testa på nu. Loppet är 8.4km och innehåller variation av asfalt, grus och terräng i kombination med utslagsgivande kupering.
Löpvädret vid dotteviksrundan var väldigt skönt och benen kändes ändå helt okej innan starten men jag räknade ändå inte med någon kanontid. När starten gick så var Mona snabbt framme i spets men strax därpå gick Sören om och drog iväg i ett väldans tempo som jag försökte hänga på. Sneglade på klockan efter några hundra meter och snittet låg på 3:05 och jag tänkte att jag kan hänga på i den mån det går (hade dock i åtanke klockan inte går att lita blint på och att det är någon sekund fördröjning på min klocka). Vid 1.5km så hade tempot avtagit något men jag tror fortfarande vi låg under 3:10 så jag släppte medvetet en liten lucka till Sören och L-O som gled iväg någon meter. Vi sprang sedan under en viadukt och tog en skarp vänster för att runda dammen i parken. Längs dammen hade dom ca 10m till godo på mig, men efter att vi passerat parken gick det lätt uppför och luckan minskade. När vi kom in i terrängen vid 3.5km gick L-O om Sören och jag kom ganska snabbt ikapp Sören, jag gick om och försökte lägga mig i ryggen på L-O. När jag väl hade ryggen så dröjde det inte länge innan jag beslöt mig för att även gå om L-O. Vi kom till en backe och jag märkte att jag var starkare än L-O uppför och utnyttjade backen för att få en lucka. Terrängen är min starkaste sida vanligtvis och därför valde jag att släppa en lucka på det lättlöpta för att trycka på i skogen.
När vi kom ut ur terrängpartiet vid 5km så är jag ganska säker på att jag hade någon meter till L-O, osäker på avståndet då jag aldrig tittade bakåt. Kommande kilometer var platt och lättlöpt på asfalt, jag hade inget tryck i steget utan tog mig framåt med mitt långa löpsteg eftersom benen inte svarade alls... det var tomhet... ingen styrka, ingen mjölksyra. Jag hörde hur L-O kom närmare och närmare och jag kunde inte göra någonting utan fortsatte i samma tempo längs hela raksträckan. Vid 6km låg L-O och jag tillsammans och båda hade samma sega känsla. Vi växlade några ord när vi sprang bortåt mot sista backen som var 30 höjdmeter på 350m. Även om jag saknar tryck i steget så kan jag alltid mata på bra uppför i backar och L-O hade tvärtom, att han var seg i backarna, så jag fick den avgörande luckan uppför och behöll som tur är avståndet hela utförslöpningen och hela vägen in i mål.
Slutet gott, allting gott
I helgen körde jag Kil(s)terrängen vilket var min absolut sista tävling för säsongen vilket jag drar en lättans suck för. Med tanke på min form på sistone och att kroppen inte varit min bästa kompis längre så hade jag gärna velat avsluta tävlingssäsongen runt början av Juli då jag var påväg tillbaka från skadan, men någonstans långt inne i mitt tjurskalliga huvud intalade jag mig själv att jag skulle få en perfekt löpdag någon av de återstående tävlingarna och valde att genomföra samtliga tävlingar. Efter skadan fick jag en förkylning, den var ganska långvarig och den bestod mest av täppt näsa och rethosta.... rethosta som varade 2-3 veckor framöver. Trots rethosta valde jag att köra stafetten i Finspång, Kraftloppet. Jag hade inga intervallpass i benen inför denna tävlingen och jag skulle springa en 6.6km sträcka, vilket kräver snabbet. Jag är ändå rätt nöjd med det loppet då jag vann min sträcka och plockade in minuten på framförvarande lag och 17 sekunder på ledande lag, vilket ni kan läsa om här om ni missade inlägget: (var vad jag först skrev men kort därpå insåg att jag aldrig skrev ett blogginlägg om detta... shit happens)
Efter Kraftloppet åkte jag givetvis på en till sväng av rethosta vilket irriterande mig något enormt och jag sökte upp läkare efter två veckors rethosta. När det väl var dags för besök så hade ju givetvis hostan redan försvunnit... typiskt! Jag fick hålla mig hel ett bra tag och tränade på med ett pass per dag istället för de två passen per dag som jag brukade ha. Blev mindre mängd och mindre intervaller under denna perioden och jag körde enbart distanspass. Motivationen var inte direkt på topp men jag hade ändå Tjurruset x2 att se fram emot, Tjurruset som inte kräver lika mycket fart om det inte är alldeles för lättsprunget. Två dagar innan tjurruset körde jag och André, enligt en ettårig tradition, motionsorientering vilket klumigt nog resulterade i en (lätt?) stukad fot. Hade sjukt ont på kvällen och på morgonen efter kunde jag inte belasta foten så bra. Pappa som är ortopedingenjör och har bra koll på fötter tejpade foten och stabiliserade den lite. På morgonen innan tjurruset körde jag morgonjogg och det kändes helt okej, så jag sprang Tjurruset.
Trots alla dessa fortsatta motgångar så valde jag envist att slutföra säsongen. Stötte tyvärr aldrig på den där perfekta löpdagen utan Tjurruset x2 slutade med snedtramp och haltandes, Terräng-SM var lite sådär och Kilsterrängen var ett väldigt knepigt lopp då jag ena sekunden var jättetrött och nästa sekund hur pigg som helst, dessutom spökade kroppen med håll och ytterligare ett fint snedtramp. Jag kommer inom kort uppdatera mina senaste lopp här på bloggen för er som är intresserade av att läsa.
Om ni ursäktar mig så återgår jag till vinterdvala ett tag och försöker få ordning på kroppen med min nya sport, Curling.
Tjurruset 2014 x2
Tjurruset Karlstad, den 13e september 2014
Lördagen den 13:e september var det dags för årets upplaga av Tjurruset i Karlstad som är favorittävlingen under tävlingssäsongen. Jag har varit deltagare i Tjurruset sedan 2007, har tidigare sprungit Kalvruset några år, och ända sedan 2007 har jag klättrat med en positiv kurva i Tjurruset rent placeringsmässigt.
Platserna lyder: 104, 22, 20, 15, 11, 5 & 4 så i år var jag självklart extra sugen på att följa trenden och hamna bland topp 3 men detta året har inte riktigt gått som jag velat, därav frånvaron på bloggen som jag nämnt tidigare.
Återigen lite bakgrundsfakta. Efter stadsloppet fick jag en mindre muskelbristning, lite problem med hälsenan och tog helvila 1.5 vecka sen började med cykel och crosstrainer, kom strax därpå igång med lättare löpning igen då bristningen var bättre. När jag började komma upp i ordentlig mängd igen så åkte jag på sjukdom istället och fick ta det lugnare, hade rethosta i drygt en vecka vilket började bli sjukt irriterande och motivationen för löpning var inte direkt på topp när man alltid höll på att hosta ihjäl sig efter ett träningspass. Min hälsena spökade fortfarande lite då och då så körde mycket excentriska tåhävningar men vågade aldrig riktigt köra intervaller. 2 veckor innan Tjurruset börjades det med lite obanad terränglöpning för att vänja sig, första obanade passet slutade med att jag lyckades hitta en dold glipa under mossan vi sprang på och foten gled ner mellan glipan och slog i smalbenet i bergskanten, kunde först inte stödja helt på benet så det fick bli en kort paus innan jag kunde springa vidare. Dagen efter kunde jag inte stödja benet alls utan haltade mig runt. Det tog ungefär 2 vilodagar innan jag kom igång med träningen igen. Dagarna började rinna iväg och det återstod en vecka till Tjurruset, så jag kände mig tvungen att få minst ett intervallpass i benen och drog upp till Frykstahöjden i Kil på tisdagen. Intervallpasset var riktigt positivt och jag hade fart i benen vilket kändes betryggande inför lördagen. Onsdag var det distans och sen på torsdag skulle jag och André köra motionsorientering, precis som vi gjorde förra året innan Tjurruset. Hade tyvärr inte lika flytet med mig och missade alltför mycket, inte bara orienteringsmässigt utan reflexmässigt då jag trampade kraftigt snett och slog knät i en sten... fett klumpigt alltså. På fredagen kändes foten lite bättre än kvällen innan och det blev en sjukt lugn dag då jag ville försöka repa mig helt till tävlingen men har man trampat snett nyligen så är foten sjukt känslig mot minsta felaktiga isättning och jag hoppades på att en mirakelkur innan läggdags skulle göra susen.
Det blev lördag och klockan 07:00 klev jag upp och gav mig ut på en lätt jogg för att känna hur foten mådde, tanken var att jag skulle springa 1km och trycka på lite för att se om foten pallade tempot, det kändes så pass bra att jag körde 2km i typ 3:30-fart utan att foten värkte alltför mycket, det kändes lite i kurvorna men ingen värre smärta. Jag begav mig till tävlingsområdet några timmar senare för att agera hare på Kalvruset. Hade turen på min sida och klarade uppdraget utan att förvärra stukningen utan kände bara mindre smärtor så självklart skulle det bli en start på Tjurruset för min del, det tar ju emot något enormt att behöva lämna DNS på favorittävlingen, speciellt när det är på "hemmaplan".
Vi hoppar fram till starten! Uppvärmning, känningar i fot, sega ben och bla bla bla!
Klockan slog 14:00 och det var dags för start, försvinner in i min bubbla och väntar på startskottet. PANG!
Rusningen drar igång och jag försöker lägga mig på en bra position långt fram i början av det lättlöpta, hamnar som 4:e man bakom Cimmie, Per och André. Det var en ganska hård öppning för min del men jag ville ligga med bra i starten eftersom det brukar smalna av när man kommer in i skogspartierna. Min fot besvärade mig ganska tidigt då vi gjorde en 180°-sväng och jag hade ganska bra fart igenom kurvan och fick vrida foten för mycket, tappade dock lite placeringar då jag höll jämn fart och låg runt 5-6 plats här.
Vid 2.3km kom vi in på ett svårsprunget parti med ojämn mark där jag självklart lyckas trampa snett tillräckligt mycket för att känna suget av att bryta, farten sänktes dock för löparna runtom mig och jag fortsatte. Vi kom ut på en väg och det var ganska lättlöpt, foten började kännas bättre och ingenting jag tänkte mer på när vi kom fram till hoppa/kryp-hinder som jag var fruktansvärt dålig på, jag brukar ha lätt för såna saker men icke sa nicke.
In i skogen igen och jag hade nu hamnat på en 7:e plats och tappade en liten lucka till framförvarande löpare men löpte snabbt igen den i terrängen där jag är som bäst... men olyckligtvis trampar jag snett på stenhällarna och slant efter igen då jag inte vågade riskera något genom att hålla för hög fart i skogen. Kom sedan ikapp dem igen på ett mossparti där jag inte oroade mig för foten p.g.a det mjuka underlaget. Efter att legat i släp flera kilometer tänkte jag att jag verkligen inte borde ligga här, inte med min kapacitet, så vid nästa lättlöpta parti ska jag trycka på och skaka loss dem. Vid 7 kilometer efter skjutbanan kom vi ut på en äng och jag ökade direkt tempot och de hakade på rätt bra, men 1km senare hade jag en lucka på ca 15-25m och fortsatte trycka på. Vi kom till varvningskorset där vi skulle hoppa upp på höbalar och över en container. Hoppet var ganska högt men med min fina spänst tog jag mig ganska enkelt upp problemet uppstod dock på nervägen då höjdenskillnaden mellan höbalarna var ganska stort, första gick bra, andra gick bra men när jag hoppade ner från sista höbalen ner på grusvägen måste jag vridit foten och fått en konstig landning för foten började återigen kännas av. Jag hade ganska koll på avslutningen av banan och när jag sneglade bakåt insåg jag att de förmodligen inte kommer ikapp mig om jag inte trampar snett igen. Jag tog det väldigt passivt i skogen och hade ingen vilja alls egentligen. Jag låg återigen på 4:e plats, långt framåt och långt bakåt. Hade jag sett skymten av 3:an hade det varit en annan sak och jag hade förmodligen vågat pressa mig lite mer med foten, men som sagt, noll motivation. Kom till några riktigt fina lerhål som vanligt längs med tjärnet och inne på brandstationen hade de hittat ett till lerigt dike, passerar diket rätt enkelt då jag i princip hoppade över hela men fastnade lite i landningen, upp mot upploppet och med god spänst tar mig över en hinderbock, några bildäck och en container innan jag kommer in på raksträckan mot mål.
4:a .... besviken men samtidigt så glad. Foten höll, jag tog mig i mål vilket i princip garanterade en seger i lagtävlingen då vi alla götister som var med i laget är bland de främsta, allt hängde på att ingen skulle bryta.
Jag säger såhär, även om min fot hade varit hel så hade jag inte haft någon chans att komma topp 3 i år. Vinnaren i år blev min vapendragare André som var inblandad i en spurtstrid med tvåan, Per. Trea blev Cimmie som hade tränat på sjukt bra och var riktigt stark i år. André vet jag är snäppet före i vanliga fall, men tjurruset är ändå speciellt för mig som är extra bra i terräng, speciellt extremterräng som Tjurruset är. Per visste jag var i god form. Vad gäller mig? Jag visste att min form inte varit på topp sen skadan och den sorgliga sanningen är att jag helt enkelt var för dåligt tränad för att utmana om topp 3. Bara att bita i det sura äpplet, bryta ihop och komma igen. Det finns fler Tjurrus att springa och jag skulle även köra Tjurruset i Stockholm 3 veckor senare, vilket redan varit nu och som jag kommer skriva om precis här nedanför!
Tjur Ruset Stockholm, den 4 oktober 2014
Lördagen den 4 oktober var det dags för Stockholms tjurrus som gick i Almnäs strax utanför Södertälje. Förra året tog jag och André en göta-dubbel då André vann och jag kom tvåa, så i år ville vi självklart försöka behålla götas färger i topp. Vi (jag, André och Andreas) hade planerat in en Stockholmsweekend och anlände till Stockholm, Kungens kurva för att vara mer specifik, på fredagkvällen. Vi checkade in, drog till Heron City, käkade lite mat och spelade några omgångar biljard. Väl tillbaka på hotellet så granskade vi banan eftersom de hade lagt ut en karta på banan som man kunde kika på (tur att jag kan läsa orienteringskartor och få en bättre överblick över backarna och de tungsprungna partierna). Efter en granskning av banan var det dags för sängs.
Klockan 13:40 gick starten så vi stack ut på en lättare joggingrunda på morgonen för att mjuka upp kroppen lite. Eftersom vi övernattade på hotell fick man ju en underbar hotellfrukost som jag tänkte att man äntligen kan njuta av för en gångs skull med tanke på att starten var så sent. Tyvärr tror jag att jag åt lite för mycket då inte maten riktigt hade lagt sig när jag stod på startlinjen, hehe.
Vi tog bilen ut till arenan i god tid för att hinna kolla på området och se när tjejerna sprang i det långa diket vi såg på kartan. Ja, du läste rätt... tjejerna startar nämligen först i Stockholm, så dom trampar upp skogen och lerhålen fint för oss herrar. Så till alla er som klagar på att vi i täten hemma i Karlstad inte får så jobbigt... vi får det ganska jobbigt i Stockholm istället! Det finns ju både för- och nackdelar med att springa efter några tusen löpare, dels så blir den obanade terrängen en finare stig men å andra sidan så blir dikena med lera jobbigare.
Innan start så blev André intervjuad av TV4 sport eftersom han vann förra året, han var väl med andra ord förhandsfavorit alltså. Efter intervjun så var det dags att värma upp så vi joggade bortåt lite och märkte att ängsytan man sprang på i början var väldigt ojämn och jag blev direkt oroad för min fot, dock hade jag inte haft några känningar innan men jag vet hur lätt det är att trampa snett om man redan gjort det en gång nära inpå.
Innan start så blev André intervjuad av TV4 sport eftersom han vann förra året, han var väl med andra ord förhandsfavorit alltså. Efter intervjun så var det dags att värma upp så vi joggade bortåt lite och märkte att ängsytan man sprang på i början var väldigt ojämn och jag blev direkt oroad för min fot, dock hade jag inte haft några känningar innan men jag vet hur lätt det är att trampa snett om man redan gjort det en gång nära inpå.
Uppvärmningen gick dock bra så jag var inte så oroad för foten då. Det närmade sig start och det var dags för lite stegringslopp, sagt och gjort så körde jag 3 stegringar och sedan joggade mot starten för att dra av mig överdragskläderna. Dumt nog testade jag att trycka på lite på ängsytan och trampade snett, drygt 4 minuter innan start och fick gå lite smått haltandes till startlinjen, perfekt. På startlinjen stod jag och typ snurrade på foten för att hålla den i rörelse och eventuellt mjuka upp lite.
(För er som vill hänga med på banan bit för bit kan följa med på kartan HÄR)
Starten gick och det var en helvild tjurrusning i början, jag fick ligga på ett högt tempo för att inte tappa för mycket positioner i starten innan man kom upp i terrängen 1 km senare. Foten kändes faktiskt helt okej men jag tror jag fegade lite för mycket med tanke på att det var så sjukt ojämn mark. När vi kom in i terrängen efter 1 km låg jag uppskattat på 8-9 plats men hade planer att försöka avancera i terrängen. Plockade två placeringar innan vi kom fram till en vattenpassage som dom skrek var 1.5m djup, vattnet var kallt och man ville bara upp så snabbt som möjligt. Väl uppe ur vattnet ville man få igång benen direkt och man fick några meter på sig att väcka benen innan man skulle uppför en backe. Efter en stunds löpning kom man återigen till en mindre vattenpassage där jag gick om ytterliggare en annan som var mycket långsammare än mig att accelerera upp efter att man varit nere i vattnet, jag brukar ha väldigt lätt för "start-stopp" löpning då jag är snabb på att komma upp i fart efter stoppet, därav tjusningen med tjurruset som innehåller ett par "start-stopp" hinder. Strax efter 3 km passeringen så kom man till en backe där jag verkligen kände att det inte var min dag. Benen kändes blytunga och i backar där jag brukar känna mig stark hade jag ingen ork alls. Han som var närmast bakom mig knappade in på mig men väl uppe på platten lät jag honom inte passera mig, jag ville ligga i spets i min lilla klunga på 5(?) personer. Mellan km 4 och 5 så var det obanad terräng där en sprang förbi mig, men jag passerade honom strax därpå så placeringsmässigt hände ingenting, jag låg vid det här laget 5:a.
Jag och André hade ju kollat på kartan kvällen innan så vi visste att mellan 5.5 km och 7 km var det väldigt lättlöpt där man gärna vill trycka på lite extra. Sagt och gjort så efter att varit i en mindre myr strax innan 5.5 km fick jag en liten lucka till närmaste löpare och tryckte på direkt när jag kom till det lättlöpta och med min vanliga tur senaste året så trampade jag självklart snett ytterligare en gång och blev tvungen att gå en kort stund precis när jag i botten av en kortare och brantare backe. Några sekunder hann gå och sedan blev jag omsprungen av Fredrik Ousbäck, som jag för övrigt slog på Tjurruset 2012 i Karlstad med 13 sekunder. Foten fick försöka läka en kort stund och en till kille gick om mig innan jag bestämde mig för att jag måste börja springa igen. Det blev definitivt inte det tempot jag ville men jag tog mig framåt i alla fall. Sakta men säkert närmade sig folk bakifrån och jag tänkte verkligen inte bli omsprungen av flera så jag tryckte på tillfälligt i den mål som foten höll men vissa steg gjorde ondare än andra. Så småningom kändes foten bättre igen och jag kunde trycka på igen, strax innan ett långt dikt fullt av lera hade killen som sprang om mig senast en lucka på ca 5 meter som jag plockade direkt när vi kom ner i diket då jag tog mig fram i leran rätt bra på kanterna. Jag hamnade i ryggen på honom hela vägen igenom diket eftersom det var sjukt svårt att ta sig förbi i mitten av diket där man kunde bli fastsittandes i leran ett tag innan man tog sig loss. I slutet av diket fick jag luckan och gick om honom, jag var betydligt löpstarkare och fick en lucka på honom direkt när vi nu hade passerat 8 km. Härifrån till mål var det några riktigt fina och jobbiga hinder på vägen.
Bilder på det fina diket:
Direkt efter diket var man tillbaka på nästan samma äng som man startade på och det var sjukt ojämnt, med min fot vågade jag inte riskera något utan var väldigt noga med vart jag satte foten och belastade inte foten så mycket när jag landade utan la över vikten till andra foten. Kom förbi det partiet och in i skogen där det var rätt lättlöpt. Vi gjorde en liten ögla till en publikplats innan vi kom fram till ett till lerigt dike. Detta diket var lättare att springa i än det förra, men vissa gången sjönk man ner med foten och framstupa ner i leran, lite mysigt med lerinpackning. Efter diket var det lättlöpt en bit till innan man kom fram till 9 km passeringen och man fick springa inne i vassen en bra sträcka, jag fick även syn på Fredrik som passerade mig vid snedtrampet. Inne i vassen var det lättast att springa längs med vassen istället för den upptrampade gången som blivit efter damerna. Jag passerade många damer på den sträckan och fick gå ut i mitten några gånger, gick att löpa men rätt vad det var så föll man pladask. Jag kom dock närmare och närmare Fredrik för varje meter som gick men efter vassen kom vi fram till en bäverdam där vattnet gick till brösthöjd på mig. Det var väldigt svårt att plocka meter när båda har ungefär samma fart i vattnet. Jag sökte mig till kanten, mest p.g.a att det var så många damer i mitten, hittade en liten plattå som jag drog mig upp på och tog ett långt avstamp vidare i vattnet bara för att slippa gå i vattnet hela vägen. När jag kom upp ur vattnet på en mindre stig var det en hel drös med tjejer i led framför mig som jag lite fult fick knö mig förbi innan vi gick ner i sista delen av bäverdammen. Jag var ca 10m efter Fredrik när jag tog mig upp ur dammen och han sneglade bakåt. Om ni kikar på kartan så var jag ikapp honom vid tredje hindret vid hinderbanan som är de parallella linjerna vid slutet. Tog mig över hindrena snabbare än honom och låg precis i ryggen på honom när vi gjorde u-svängen, dock fanns det en vägg där med ett rep som man skulle runda, men han förstod inte det och rent impulsivt stannade han och tänkte börja klättra, då sprang jag rätt in i honom, vi båda bad om ursäkt, shit happens liksom, jag hade möjligtvis gjort samma fel om jag inte såg damerna springa runt. Vi startade från noll och sprang mot målet, Fredrik hade dock en växel kvar och fick en lucka direkt men jag kom ikapp honom bra över hindrena och det blev (typ) en spurtduell, tyvärr var upploppsrakan efter sista hindret lite för kort för att jag skulle hinna ikapp. Tiden i mål säger att Fredrik slog mig med 12 sekunder, men kollar man på målvideon som man kan se om man klickar på mitt namn i resultatlistan, så ser man att jag gick i mål strax efter honom.
Hur som helst så slutade jag på en 6:e plats i årets upplaga av Tjur Ruset i Stockholm, något besviken att jag inte kunde försvara min andraplats men med mina förutsättningar i år så gäller det samma som i Karlstad. Jag är helt enkelt inte i bättre form än såhär för tillfället. André kunde inte heller försvara sin seger utan fick nöja sig med en fjärdeplats. Noterbart är att jag körde med terrängdubb som vanligt och hade problem på den ojämna ängslöpningen direkt efter det leriga diket vid 8 km. André som hade lättviktskor med platt sula hade, som ni kanske förstår, betydligt svårare att få fäste vilket gjorde det svårt för honom sista kilometerna. Oavsett reslutat så var vi ändå rätt nöjda, bara att inse att dom andra var bättre än oss i år och vi får ta nya tag nästa gång.
(Resultatlistor -> Klass: Tjur Ruset Herrar)
klicka på "Watch on Vimeo" för att få se en översikt av banan samt små klipp.
TjurRuset-banan-2014 from Marathon.se on Vimeo.
Och här kommer lite fler bilder!
Foto: Tommie Linder
Foto: Tommie Linder
Foto: Tommie Linder
Back on track!
Den 11 Augusti 2014
Hejsan, hoppsan fallerallera, när Anton bloggar ska varenda läsare vara glá!
Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll där man kunnat tro att jag sprungit vilse på något långpass eller liknande, men så är inte fallet utan orsaken var mest att jag blev skadad efter Karlstad Stadslopp (14 Juni) där jag fick problem med hälsena och en mindre bristning i vaden. Problem med en vad leder till mindre löpträning och mindre löpträning leder i sin tur till en omotiverad Anton. Jag tog det relativt lugnt efter stadsloppet och ansträngde mig inte mycket alls, efter ca 1 vecka så började det kännas bättre och träning på cykel och crosstrainer börjades, inom kort var jag ute i skogen och sprang orientering i kontrollerad hastighet, vilket gav bättre kartläsning och inte lika många bommar. Med facit i hand så ska jag nog springa orientering när jag är skadad!
Min pappa jobbar som ortopedingenjör och är egenföretagare men jobbar tillsammans med folk på Klarälvskliniken vid Löfbergs Arena i Karlstad, tack vare pappas kunskaper och ett besök hos Bosse, en sjukgymnast som jobbar på Klarälvskliniken, så var jag i skick för att gå normalt efter en veckas uppehåll. Efter 1.5 vecka kan man säga att skadan var i stort sett läkt men jag fick ändå ta det väldigt kontrollerat då hälsenan fortfarande var öm. Distanspass och lite högre tempo i skogsterräng funkade bra i kombination med en massa excentriska tåhävningar.
Läget idag? Jo, jag klarar av att köra distanspass utan att känna av hälsenan, ibland när jag vaknar kan jag ha ont och dagen efter känns det ingenting och ibland släpper det efter ett distanspass. Jag har i nuläget ännu inte börjat med intervallträning utan tar det väldigt försiktigt och känner efter vad hälsenan klarar. Vad klarar då hälsenan av? Jo, eftersom jag sprang mitt första maraton i lördags så antar jag att den pallar rätt mycket nu. Vadå? sprang jag mitt första maraton bara sådär utan förvarning, förlåt mig, men jag hade ju inte börjat blogga än. Men om ni vill vara direktuppdaterade så hänvisar jag till Instagram där jag är aktiv när något nytt händer! Bara för enkelhetens skull så slänger jag in instagram här till höger och voila!
Och en uppdatering om maran finns nedanför detta inlägget!
Och en uppdatering om maran finns nedanför detta inlägget!
Roadtrip - Edsbyn - Äventyr - Östersund/Åre
Den 18e Juli hade jag ledigt från jobbet så jag startade jag bilen och begav mig uppåt i landet för att hälsa på Vilma och hennes familj i Edsbyn som jag inte träffat på 11 år. Lite snabb fakta: Som ni kanske vet så är jag och min syster adopterade från Vietnam, mina föräldrar åkte dit med en annan familj och hämtade min syster och Vilmas bror, Viktor. Tre år senare åkte dom till Vietnam än en gång för att denna gången hämta mig och Vilma. Nu när vi inte hade träffats på 11 år tänkte jag att det var väl dags att hälsa på, eftersom jag inte pluggar nu och hade ledigt från jobbet så var detta ett utmärkt tillfälle att besöka dom.
Eftersom detta är en träningsblogg så vill jag vill mest ha träningsrelaterade saker med på den, men vissa gånger får man ta undantag!
Jag hade verkligen jättetrevligt i Edsbyn även om jag kom dit i arbetstider då hela familjen var iväg och jobbade vissa tidpunkter på dygnet. Själv startade jag morgonen med morgonpass på 7-12km och en dag så bara kände jag mig tvungen att ta mig uppför den lockande slalombacken, sagt och gjort så avslutade jag distanspasset med slalombacken, en krävande backe som fick mig att stanna till 3 gånger. Hann att få mig sightseeing i Edsbyn och fick även besöka Vilmas kompis, Robin, som hade en sjukt fin stuga vid vattnet med volleybollplan, bastu och båt, vi stannade ett bra tag och det blev kvällsdopp, bastu, volleyboll och en trevlig brasa innan vi begav oss hemåt när natten kom.
Efter 3 dagar i Edsbyn bar det iväg till nästa destination som var Östersund för att hälsa på två träningstokiga tjejer som sprang tjurruset i stockholm samtidigt som mig. Jag blir alltid imponerad när jag ser yngre talanger runt min egen ålder som lyckas placera sig i toppen bland de äldre och när jag fick syn på deras bild på instagram, grattade jag dom och började följa dom båda för att följa deras framgång. Blev smått avundsjuk på deras träningsmiljö och hur underbar fjällvärlden såg ut och bestämde mig för att fråga om man fick komma dit på besök, lära känna dom och träna med dom när jag ändå var några mil upp i landet, tur som jag hade så blev svaret ja och jag la in Östersund på min resa. Jag brukar sällan ha problem att ta kontakt och prata med nya personer vilket jag tycker är en väldigt bra egenskap. Vågar man inte fråga kan man missa en massa saker!
Jag är i alla fall glad över att jag skickade meddelandet och fick träffa Sanna och Lina som guidade mig på fina turer i Östersund och Åre. Det var sjukt kul och jobbigt att springa uppför Åreskutan, men vi tog oss till toppen och sedan ner igen, med en paus för isbad på vägen ner. Dagen därpå var det dags att uppleva fjällvärlden och den var ju hur underbart som helst att springa där, sjukt vad fri man känner sig och utsikten från topparna.. går inte förklara vilken skön känsla det var att springa på fjället, dessutom ger det sjukt bra träning.
Slänger upp några bilder, men fler finns att se på deras blogg som ni hittar -> HÄR <-
När mina 3 dagar i Östersund/Åre var slut så bar det återigen till Edsbyn för att umgås med familjen Robertsson och gå på Persmässan där jag fick träffa folk jag träffade tidigare i veckan men även en massa nya människor. Vilken grymt rolig grej att ha reunion på och träffa gamla kompisar under en helg då många återvänder hem för att gå på mässan.
Helgen avslutades med party på mässan, bowling och självklart den lockande slalombacken en gång till, som var betydligt lättare att springa uppför efter Åreskutan, haha!
On top of the world... eller Edsbyn, sak samma!
Avslutningsvis, stort tack till familjerna Robertsson och El Kott Helander för att jag fick bo hos er i några dagar. Hoppas det inte var alltför jobbigt att ha mig på besök! ;)
Resan norrut var ett roligt äventyr som jag verkligen uppskattade, men att resa långt kostar pengar och tid, så det gäller att njuta av varje sekund när man väl är borta. Återstår att se när man beger sig iväg på äventyr igen.
Sweden IronTrail Marathon
Den 9 Augusti 2014
I lördags var jag i Kristinehamn för att göra min maraton debut, tanken var att få ett bra träningspass och även testa hur mycket min hälsena klarade av, eftersom det är en sådan lång sträcka och i terräng så hade jag i baktanke att hälsenan borde klara av en terrängmara så länge farten inte blev alltför hög.
Självklart var jag lite nervös eftersom jag aldrig tävlat en sån lång sträcka tidigare, men jag kunde ändå hålla nerverna i styr eftersom jag vet min egen kapacitet så bra. Uppvärmningen var definitivt inte den klassiska "45 minuter innan start" utan det var snarare 20 minuter innan start då jag räknade in de första 4-5km på asfalt/grus som uppvärmningsdel, det är ju ändå i skogen som jag är som bäst.
Det var första året för IronTrail så man hade inga tider eller liknande att gå på, så det var bara att köra sitt eget race helt enkelt. Loppet var ganska tufft då man startade på lägsta punkten och högsta punkten befann sig 27km inpå banan. Det var bara att hålla huvudet kallt och ha krafter kvar tills utförslöpningen och 30km-skylten kom. När starten gick var det ingenting som kunde stressa upp mig utan jag försökte enbart hitta mitt optimala löpsteg som var så energisnålt som möjligt. Kom in i ett tempo som var lite högre än joggingfart då de första lätta 7km på asfalt/grus avverkades med 4:30 i snitt. Folk som passerade mig på grusvägen för att få bra position innan skogslöpningen började, de passerade jag enkelt när vi kom in i terrängpartierna och jag höll farten helt okej. Det är sjukt att se temposkillnaden mellan mig och de andra när vi gick från grus till terräng då de andra inte kunde hålla samma tryck i skogen, jag verkligen flög fram, en av de bästa känslorna en löpare kan ha.
Vi sprang på små stigar, större grusvägar och i kuperad terräng där bra fotarbete krävdes för att hålla farten uppe, något som passade mig perfekt. När jag kom till 13km fick jag syn på en löpare en bit fram och knappade in steg för steg, passerade honom kort därpå och kom sedan till Älvbron, 14.5km, där banorna 23km och 42km delade på sig. Jag låg tvåa på långa banan och kände mig fortfarande riktigt pigg. Jag visste att vid ~18km kunde jag fylla på den lilla vattenflaskan jag sprang med i handen och valde att tömma ut det mesta över huvudet för att svalka mig lite. Kom till Niklasdamm, 18.5km, fyllde på vattenflaskan, plockade på mig lite dextrosol och fortsatte. Fick reda på att ettan, Hans Brolund, låg ca 7minuter före mig där, vilket definitivt inte stressade upp mig någonting utan jag fortsatte köra på mitt tempo. Uppför en tuff stigning och in på en grusväg som man följde en bit innan det vek av till en mindre stig. Jag hade nu passerat 21.1km (halvmaraton) på en tid som visade 1:38:28 (snitt 4:40), vilket är mer än 22 minuter långsammare än mitt personliga rekord på halvmaraton, så ja, man kan säga att jag tog det väldigt lugnt första halvan för att kunna öka när jag kommit upp till toppen.
Dessvärre går det inte alltid som man tänkt. vid 22km började jag känna av mjällthugg/håll på bröstets högra sida och ju längre jag sprang med det desto värre blev det. Flämtade runt i skogen och gjorde ifrån mig ynkliga "aah"-ljud för mig själv i 4-5minuter innan jag insåg att det inte gick längre utan blev tvungen att stanna. Motivationen sjönk rätt lågt men jag bestämde mig för att springa vidare och kolla om det släpper. Vilja som jag har så släpade jag mig till nästa vätskestation som var Sjöändan, 26km, där jag stannade och pratade med funktionärerna, fick tips om att jag kunde äta lite saltgurka så tog mig en bit och fyllde på med energidryck. Stod stilla ca 3-4 minuter om inte längre innan jag bestämde mig för att försöka ta mig vidare. Debuten såg ut att vara körd ner i skiten med ett misslyckande men jag låg ju faktiskt fortfarande tvåa. Jag tog mig fram genom intervaller, jag sprang på ända tills det värkte så mycket att jag inte kunde springa längre. Gick i några sekunder tills det lagt sig och sedan sprang på igen, så höll jag på resten av loppet kan jag säga. Kollade mig runt om närmsta löpare skulle passera mig någon gång och vid ca 31.5km började det höras ljud bakom. Jag såg löparen och bestämde mig för att försöka få igång tävlingsinstinkten men det funkade självklart inte. Han passerade mig där jag stod stilla på spången för att släppa förbi honom, artig som jag är.
Vid 32km, nästa vätskekontroll, stannade jag återigen i någon minut för att fylla på vätska, lugna ner värken och fundera på om man ska bryta eller inte. Sjukt mycket man hinner tänka på under ett sånt här långt lopp där det går dåligt dessutom... "ska jag bryta? jag har ju inte någon skada så varför ska jag bryta egentligen? jag vill ta mig igenom debuten i alla fall, om jag bryter nu, varför har jag då plågat mig i 10km redan? Aja.. jag får ta det som intervaller eller något". Seg som jag är så valde jag att fortsätta, jag hade ju ändå en 3e plats att försvara och det var ju "bara" 10km kvar. Tog mig iväg och tryckte i mig dextrosol lite då och då som vanligt men ingenting hjälpte liksom. Efter många om och men så tog jag mig till 37km där pappa stod och väntade, självklart insåg han väl direkt att något inte gick som det skulle, haha, funktionärerna hejade på mig och funderade varför jag var så missnöjd med prestationen hittills när jag ändå låg 3:a, men placering är inte allt, självklart vill man ju vara nöjd och få en bra tid. Orientering är ett superbra exempel där man kan vinna men ändå vara missnöjd för att man missat för mycket.
Ja, ni som inte vill läsa om detaljer vid min 3:e fas när det kommer till håll, kan ju hoppa över detta stycket!
5km kvar och jag körde på så gott det gick. Kom fram till 39.7km, alltså 2.5km kvar till mål, men inte längre än så, blev tvungen att stanna för att spy, trodde jag i alla fall. Fick kväljningar och jag kände hur spyan kom upp, men det stannade precis innan och jag fick spotta ut saliv istället, det kändes som att spyan bara lagt sig längre upp i strupen. Jag hatar att spy och det var väl förmodligen därför jag försökte hålla tillbaka det. Allt kanske hade blivit lättare om jag spytt runt 23km där jag började få problemet.
Trycket vid bröstet lättade och jag kunde faktiskt springa på helt okej men det kändes som att spyan kunde komma upp vilken sekund som helst när jag nu var inne på stadens gator. Håll löpstegen hela gatan mot mål och tog mig in på upploppet med ett relativt lätt löpsteg ändå och klockan stannade på 3.53.16. Sista halvan snittade jag 6:30, vilket är ca 2 minuter långsammare/km vilket resulterar i en tidsförlust på ~40 minuter. SJUKT MISSNÖJD, det var ju andra halvan som skulle vara min starka del. Hur som helst, finns inget att göra åt det, är inte kroppen med så är den inte. Jag grattade Hans till segern och även Tommy till andraplatsen, satte mig ner, tog några glas med cola. Jag måste ändå säga att med all rätt så hade jag fräschast ben när vi skulle gå och hämta priserna, bara ett tecken på att jag inte kunnat ta ut mig ordentligt. Blir så sjukt sur och irriterad när man har så mycket mer att ge men det inte går att göra något åt det.
Lämnade i alla fall Kristinehamn med en 3:e plats och mitt första maraton, tur att inte tiden blev så bra, då kan jag med största sannolikhet förbättra den till nästa gång!
Här slänger jag in en bild som visar min hastighet,
det syns rätt tydligt vart jag gick! :)
Och nu slänger jag in lite foton från tävlingen
Vinnaren: Hans Brolund
Tvåan: Tommy Sundberg
Foton tagna av Anders Almhed
V.23
Den 2 Juni - 8 Juni 2014
Måndag:
FM: Vila
EM: Distans, 10.7km
Tisdag:
FM:
EM: Tävling, DM 5000m bana
Onsdag:
FM: Vila
EM: Vila
Torsdag:
FM: Vila
EM: Distans, 7.2km
Fredag:
FM: Tävling, Karolinerjoggen 14km
EM: Tävling, Karolinerjoggen 14km
Lördag:
FM: Vila
EM: Vila
Söndag:
FM: Distans, 4.1km
Totalt:
Lag-SM
Den 29 Maj 2014
Lag-SM kvalet är i Västerås i år och jag kommer återigen springa 3000m hinder, en problematisk sträcka för min del som inte springer så många 3000m lopp under årets gång, för att inte tala om hinderbockarna som är knappa 1m höga som man ska ta sig över.
Förra året gjorde jag en helt okej hinder-premiär, jag har skapligt bra hinderteknik som förmodligen kommer från mina häcklopp under tidigare år som friidrottare och tävlande för Kils AIK. (När jag väl började träna med Kils OK klassade jag mig inte direkt som friidrottare längre, utan mer som enbart löpare). Nu till detta årets hinderlopp har jag skaffat mig ett par egna "spikskor-som-banlöpare-bör-ha" och hunnit träna några fina pass med dom. I år möter jag bra motstånd men hoppas kunna prestera hyggligt ändå då jag inte är någon renodlad hinderlöpare. Har kört två hinderpass som känts bra med tekniken, har enbart problem med att bli bekväm med spikskorna och landningarna som börjat belasta vänstra hälsenan och vaden lite. Har endast känningar vid hopp, så distanspassen rullar på fint och hoppas att hälsena, vad och kropp håller imorgon då jag ska avverka 28 hinder och 7 vattengravar.
Var på besök hos sponsorn Lugnets Massage och fick knåda ur benen lite inför morgondagen som ser ut att bli lite problematiskt med två aktuella löpare på fyra löpsträckor!
