Trots tveksam form tog jag en sväng upp till Arvika den 20:e september för att springa Dotteviksrundan, har länge vetat av att tävlingen funnits men har alltid haft något annat i vägen och det har aldrig riktigt blivit av så kände att det var väl dags att testa på nu. Loppet är 8.4km och innehåller variation av asfalt, grus och terräng i kombination med utslagsgivande kupering.

 

Löpvädret vid dotteviksrundan var väldigt skönt och benen kändes ändå helt okej innan starten men jag räknade ändå inte med någon kanontid. När starten gick så var Mona snabbt framme i spets men strax därpå gick Sören om och drog iväg i ett väldans tempo som jag försökte hänga på. Sneglade på klockan efter några hundra meter och snittet låg på 3:05 och jag tänkte att jag kan hänga på i den mån det går (hade dock i åtanke klockan inte går att lita blint på och att det är någon sekund fördröjning på min klocka). Vid 1.5km så hade tempot avtagit något men jag tror fortfarande vi låg under 3:10 så jag släppte medvetet en liten lucka till Sören och L-O som gled iväg någon meter. Vi sprang sedan under en viadukt och tog en skarp vänster för att runda dammen i parken. Längs dammen hade dom ca 10m till godo på mig, men efter att vi passerat parken gick det lätt uppför och luckan minskade. När vi kom in i terrängen vid 3.5km gick L-O om Sören och jag kom ganska snabbt ikapp Sören, jag gick om och försökte lägga mig i ryggen på L-O. När jag väl hade ryggen så dröjde det inte länge innan jag beslöt mig för att även gå om L-O. Vi kom till en backe och jag märkte att jag var starkare än L-O uppför och utnyttjade backen för att få en lucka. Terrängen är min starkaste sida vanligtvis och därför valde jag att släppa en lucka på det lättlöpta för att trycka på i skogen.

 

När vi kom ut ur terrängpartiet vid 5km så är jag ganska säker på att jag hade någon meter till L-O, osäker på avståndet då jag aldrig tittade bakåt. Kommande kilometer var platt och lättlöpt på asfalt, jag hade inget tryck i steget utan tog mig framåt med mitt långa löpsteg eftersom benen inte svarade alls... det var tomhet... ingen styrka, ingen mjölksyra. Jag hörde hur L-O kom närmare och närmare och jag kunde inte göra någonting utan fortsatte i samma tempo längs hela raksträckan. Vid 6km låg L-O och jag tillsammans och båda hade samma sega känsla. Vi växlade några ord när vi sprang bortåt mot sista backen som var 30 höjdmeter på 350m. Även om jag saknar tryck i steget så kan jag alltid mata på bra uppför i backar och L-O hade tvärtom, att han var seg i backarna, så jag fick den avgörande luckan uppför och behöll som tur är avståndet hela utförslöpningen och hela vägen in i mål.