Igår genomförde jag Ultra Interval Challenge som är en utmaning skapad av Pace on Earth som innebär att man ska springa 10km var 3:e timme i 24 timmar, dvs totalt 80km på ett dygn. Detta är ett event som inte är fullt etablerat i hela världen men ambitionen är att varje intervall ska starta samtidigt oavsett vart i världen man är. Här i Sverige startade man första intervallen 00:00 natten mot lördag och sedan startar nästa intervall tre timmar senare, alltså 03:00 - 06:00 - 09:00 etc. Detta är en fysisk och psykisk utmaning som både sätter en persons fysiska och psykiska förmåga på spel. Med detta inlägg tänkte jag tjafsa lite för er som är intresserade, soooo here we go!

 

 

 

Deltog i ett ninja warrior-event på torsdagskvällen vilket bidrog till skön träningsvärk, perfekt prepp!

Skämt åsido. Fredagen spenderades med att köpa in överlevnadssnacks, snabb energi och mat för att fixa ihop matlådor som är enkelt att värma mellan intervallerna. Som ni kanske förstår så har man inte tid att laga mat mellan intervallerna utan man beräknar att löpningen tar 1h, då har man alltså 2h kvar tills nästa intervall startar. På denna tiden ska man alltså hinna varva ner, duscha, äta och sova. Inför en ny intervall tappar man även tid för att klä på sig och förbereda sig inför nästa intervall. Med detta vill jag få sagt att jag fick max 1h sömn mellan varje intervall. Rent fysiskt känner jag att min grundkondition är i god form, har varit väldigt noga med att bibehålla mina dubbelpass även om det många dagar innebär att jag måste gå upp 05:45 för morgonjogg innan skolan börjar. Rent psykiskt så kände jag mig mentalt laddad. Jag har genomfört denna utmaningen en gång tidigare tillsammans med min vapendragare André, då var förutsättningarna ganska dåliga. Vi gjorde det på vintern och på 03:00 intervallen så var det snöstorm. Denna gången var väder-aspekten betydligt bättre och jag skulle få sällskap på några intervaller, så det kändes bättre med den mentala biten. Strax innan första intervallen lugnade jag kroppen med lite placebo-effekt av kroppens lugnande hormon oxytocin. Om du inte kikat än, kolla in netflix-serien "Hundar", sjukt fin serie och jag själv mår bra i kroppen av att se den. Hundar är amazing och hjälper alla sorts människor med deras vardagliga problem. Jag vet att oxytocin förmodligen inte utsöndras när man tittar på djur, därav "placebo-effekten". Jag blir i alla fall lugn av att titta på söta djur!

 

 

 

Klockan slog midnatt och jag gav mig ut på den allra första intervallen. Målet var att inte gå under 4:30 så jag sprang hela tiden och kollade på klockan för att inte springa för snabbt. Jag har alltid en tendens att springa för snabbt då jag väldigt lätt kommer in i ett flyt med ett bra driv i benen. Har ofta svårt att sänka farten om jag kommer in i drivet så det var viktigt att verkligen begränsa mig ordentligt. Jag började ta hålltider vid olika platser för att kunna kontrollera att jag håller ett jämnt tempo vid varje intervall, så vid en speciell viadukt eller en skylt så klockade jag mig själv och det slutade med 2 hålltider, 13:30 och 30:05. Målet var att vara inom 10s vid dessa intervaller när jag sprang solo, för att ligga på 4:30-fart. Första intervallen kändes ruskigt lätt och den blev lite snabbare än beräknat, men benen och kroppen kändes bra så tidsaspekten var inte relevant. 

 

 

---

Senast jag genomförde ultraintervaller så var denna natt-intervallen den jobbigaste, dels för att vi startade intervallerna på dagen, vilket ledde till att den hamnade i mitten av passet. Vi hade alltså 50km i benen och skulle bege oss ut i natten i snöstorm. Denna gången var förutsättningarna betydligt bättre och jag passerade alla hållplatser inom rimliga tidsdifferenser. Jag tror kroppen kände av att det var nattetid för jag kände av den mentala biten, trots att det bara var intervall 2. Att hjärnan inte riktigt var med kan även ha berott på att jag fick ganska dålig sömn då jag var orolig för att försova mig under nattetid.

 

 

Var inställd på att detta skulle bli en av de jobbigare intervallerna. Kroppen kändes otroligt fräsch fortfarande och jag var taggad när jag skulle starta denna intervallen då jag visste att jag skulle få sällskap nästa intervall. Finns inte så mycket att tillägga denna intervallen egentligen. Drog på mig ett skobyte för att underlaget var bättre än förväntat.

 

 

Mörkret är äntligen över och solen valde att kika fram. Dålig sömn denna natten men jag hade bra energi och glatt humör då jag skulle möta upp min klasskompis Annie utanför StiL (universitetsgymmet). 

Hade bra flyt i steget och kroppen kändes pigg, flöt på bra första 2km innan Annie anslöt. Jag tror inte jag kan förklara hur mycket jag uppskattade sällskap på intervallpassen. Jag och Annie hade bra tempo och snackade hela rundan. Många brukar vara förskräckta att träna med mig men jag är extremt anpassningsbar och bryr mig egentligen inte om tempo. Att ha sällskap på löppass är guldvärt, passen går snabbare, kroppen får mer energi och man har bara en allmänt trevlig pratstund.

Annie var skitstark och vi höll ett jättebra och jämnt tempo. Hon hade bra med energi kvar när vi tog skilda vägar, så hon påvisade en kanonform! Tack för sällskapet Annie!

 

 

Denna intervall var motivationen också på topp. Solen lyste och det var i princip vindstilla. Denna intervallen fick jag sällskap av en äldrekursare, Anders, som läser termin 6 på fysioterapeutprogrammet. Anders är en duktig och rutinerad löpare och orienterare. Var väldigt uppmärksam på klockan så att det inte skulle gå allt för snabbt. Vi låg på ett högt och fint tempo och mina ben rullade på otroligt fint. Trots att jag hade 40km i benen så märkte jag inte av någon märkbar trötthet i benen. Precis som intervallen innan så försvann dessa 10km på ett kick. Tiden går otroligt snabbt när man springer och pratar med någon. Att få personer som ställer upp på intervallerna var otroligt viktigt för min utmaning. Tack så mycket för sällskapet Anders!

 

 

Denna intervallen var nog faktiskt en av de som jag såg fram emot mest. När man planerar ett löppass så tänker man på vissa individer, när jag klättrar tänker jag på andra individer (ibland samma personer, men ni förstår vad jag menar). Man kopplar vissa personer till sammanhang och när jag planerade mina ultraintervaller frågade jag specifikt mina löpintresserade kompisar om de ville haka på. Valde sedan att gå utanför just den tankegången och skrev därmed ett inlägg på facebook där jag ville nå ut till personer som vanligtvis kanske inte skulle köra ett pass med mig. Det var några som hörde av sig och kunde tänka sig ställa upp om jag inte hade sällskap, (tack så mycket för erbjudandet), men det slutade med att Oskar hängde på denna intervallen. Oskar är från Karlstad, precis som jag, och vi gick i samma klass i gymnasiet. Vi brukar fortfarande vara ett gäng som ses hemma i Karlstad under sommaren, så jag träffade Oskar i somras också. Här uppe i Luleå har vi inte haft någon kontakt dock, han pratade om att eventuellt ta upp studierna igen denna termin så det var svinkul att höra från Oskar att han var här uppe och ville hänga på en intervall. Vi hade otroligt mycket att prata om då vi inte träffats på ett tag och tiden bara flög fram. Vi höll ett jämnt och bra prattempo och mina ben kändes fortsatt bra och fick lite mer avslappnat läge då tempot var lägre än tidigare intervallen. Grymt rolig och trevlig intervall samt ett perfekt tillfälle att få träning i samband med att återkoppla med en kompis. Tack för sällskapet Oskar!

 

 

Nu började verkligen det mentala ta ut sin rätt. Den bristande sömnen och mörkret som återvände ger en otrolig psykisk påverkan på kroppen, även eventuell brist på energi/näring och så tidigare löpmängd spelar såklart också in. Målet med denna intervallen var att försöka fortsätta rulla på i ett tempo där benen känns fortsatt bra och muskelpåverkan är minimal. Jag ville samtidigt försöka ligga kvar under 4:30 tempo så jag kunde utgå från mina hålltider. Jag tror att ni som följde min instastory förstod just denna påfrestningen på kroppen rent fysisk och mentalt och jag började få massvis med motivationspeppande meddelandet. Dessa meddelanden var SJUKT uppskattade för att bibehålla fokus och motivationen. Lyckades komma in i mitt vanliga tempo och hade otroligt bra driv samt kontrollerad andning. 

 

Fick faktiskt ingen sömn alls till denna intervallen, tror adrenalin-halten i kroppen var hög och jag var bara taggad på att få det överstökat. Låg och slöt ögonen i 40min och bara lyssnade på musik, tillräcklig vila för att återhämta sig lite. När larmet på mobilen gick av för sista gången hade jag fått 16 pepp-meddelanden på instagram som lyste upp mitt humör. STORT TACK!! Tänk att ett litet meddelande kan göra så otroligt mycket för en person.

 

Inför sista intervallen hade jag inställningen "Släpp tidsspärren på 4:30, kör på högt men kontrollerat utan att dra på dig mjölksyra/trötthet i benen. Målet med detta upplägget är inte tempo utan det är att genomföra 80km. Maxar du kommer du riskera att skada dig". Sagt och gjort så sket jag i att titta på klockan hela intervallen (förutom sista 50m som ni kan ha sett i min instastory, haha). Fick en ganska sjuk MEN kontrollerad tempoökning till sista intervallen. Benen var inte trötta och som jag skämtade om i min instastory så kände jag inte av någon muskeltrötthet eller mjölksyra alls. Kändes nästan som att någon har tagit bort mina benmuskler och jag springer på skelettet. Kände varken trötthet, styrka, spänst, tyngd eller lättnad. Otroligt skön känsla må jag säga. Bara springa och flyta på.

 

 

 

 

Som en fysioterapeutstudent som läser mycket om människokroppen blir jag bara mer och mer fascinerad hur vår kropp klarar av allt vi utsätter den för. Hur kroppen klarar av all belastning vi ger den, hur snabbt den återhämtar sig och alla tusentals mekanismer som tillåter oss att ens kunna röra på oss. Denna utmaningen var för min del mitt sätt att testa vad jag är kapabel till, rent fysisk och psykiskt. Det är ju absolut inte det roligaste jag kan hitta på men jag älskar utmaningar, att testa på nya saker och tänja på mina gränser. Gränser är något man själv sätter upp för sig själv. I början av mina studier gick jag en bågskyttekurs, jag trodde aldrig att det var möjligt att pricka alla 3 pilar "bullseye" från 10m men träning ger färdighet och ge dig tusan på att jag klarade det. Jag började med klättring och fick se andra personer greppa de mest otänkbara greppen men ändå lyckas hänga kvar. Nu är jag helt plötsligt en av dem också. Vi alla har satt upp våra olika gränser, oavsett vad det gäller, och jag är en sådan som gillar att tänja på dem, oavsett vad.

 

Det jobbigaste med denna utmaningen är att sömn och matintag blir lidande, man har enormt lite tid på sig att varva ner och jag fick känslan att jag "måste" äta en viss mängd mat och "måste" sova ett X antal minuter. Denna känslan bidrar till mer stress vilket gör att tiden att varva ner tog mycket längre tid. Vaknade kallsvettig några intervaller vilket jag tror berodde på oro och stress. Inte mycket djup sömn där alltså. Hur som helst, 80km avverkades inom 24h, idag mår kroppen förvånansvärt bra och jag har fyllt på med energi, näring och vätska hela dagen samtidigt som jag kollat enormt mycket serier.

 

Jag avslutar detta inlägg med att tacka alla som följt min "resa" och peppat mig, kul även att du läst allt jag skrivit om du tagit dig hit ned! Jag skriver mest detta för att själv kunna återgå och kika på detta passet om jag skulle få för mig att göra det igen.