Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll där man kunnat tro att jag sprungit vilse på något långpass eller liknande, men så är inte fallet utan orsaken var mest att jag blev skadad efter Karlstad Stadslopp (14 Juni) där jag fick problem med hälsena och en mindre bristning i vaden. Problem med en vad leder till mindre löpträning och mindre löpträning leder i sin tur till en omotiverad Anton. Jag tog det relativt lugnt efter stadsloppet och ansträngde mig inte mycket alls, efter ca 1 vecka så började det kännas bättre och träning på cykel och crosstrainer börjades, inom kort var jag ute i skogen och sprang orientering i kontrollerad hastighet, vilket gav bättre kartläsning och inte lika många bommar. Med facit i hand så ska jag nog springa orientering när jag är skadad!

 

Min pappa jobbar som ortopedingenjör och är egenföretagare men jobbar tillsammans med folk på Klarälvskliniken vid Löfbergs Arena i Karlstad, tack vare pappas kunskaper och ett besök hos Bosse, en sjukgymnast som jobbar på Klarälvskliniken, så var jag i skick för att gå normalt efter en veckas uppehåll. Efter 1.5 vecka kan man säga att skadan var i stort sett läkt men jag fick ändå ta det väldigt kontrollerat då hälsenan fortfarande var öm. Distanspass och lite högre tempo i skogsterräng funkade bra i kombination med en massa excentriska tåhävningar.

 

Läget idag? Jo, jag klarar av att köra distanspass utan att känna av hälsenan, ibland när jag vaknar kan jag ha ont och dagen efter känns det ingenting och ibland släpper det efter ett distanspass. Jag har i nuläget ännu inte börjat med intervallträning utan tar det väldigt försiktigt och känner efter vad hälsenan klarar. Vad klarar då hälsenan av? Jo, eftersom jag sprang mitt första maraton i lördags så antar jag att den pallar rätt mycket nu. Vadå? sprang jag mitt första maraton bara sådär utan förvarning, förlåt mig, men jag hade ju inte börjat blogga än. Men om ni vill vara direktuppdaterade så hänvisar jag till Instagram där jag är aktiv när något nytt händer! Bara för enkelhetens skull så slänger jag in instagram här till höger och voila!
Och en uppdatering om maran finns nedanför detta inlägget!

 

Den 18e Juli hade jag ledigt från jobbet så jag startade jag bilen och begav mig uppåt i landet för att hälsa på Vilma och hennes familj i Edsbyn som jag inte träffat på 11 år. Lite snabb fakta: Som ni kanske vet så är jag och min syster adopterade från Vietnam, mina föräldrar åkte dit med en annan familj och hämtade min syster och Vilmas bror, Viktor. Tre år senare åkte dom till Vietnam än en gång för att denna gången hämta mig och Vilma. Nu när vi inte hade träffats på 11 år tänkte jag att det var väl dags att hälsa på, eftersom jag inte pluggar nu och hade ledigt från jobbet så var detta ett utmärkt tillfälle att besöka dom.

 

Eftersom detta är en träningsblogg så vill jag vill mest ha träningsrelaterade saker med på den, men vissa gånger får man ta undantag!

 

Jag hade verkligen jättetrevligt i Edsbyn även om jag kom dit i arbetstider då hela familjen var iväg och jobbade vissa tidpunkter på dygnet. Själv startade jag morgonen med morgonpass på 7-12km och en dag så bara kände jag mig tvungen att ta mig uppför den lockande slalombacken, sagt och gjort så avslutade jag distanspasset med slalombacken, en krävande backe som fick mig att stanna till 3 gånger. Hann att få mig sightseeing i Edsbyn och fick även besöka Vilmas kompis, Robin, som hade en sjukt fin stuga vid vattnet med volleybollplan, bastu och båt, vi stannade ett bra tag och det blev kvällsdopp, bastu, volleyboll och en trevlig brasa innan vi begav oss hemåt när natten kom.

 

 

Efter 3 dagar i Edsbyn bar det iväg till nästa destination som var Östersund för att hälsa på två träningstokiga tjejer som sprang tjurruset i stockholm samtidigt som mig. Jag blir alltid imponerad när jag ser yngre talanger runt min egen ålder som lyckas placera sig i toppen bland de äldre och när jag fick syn på deras bild på instagram, grattade jag dom och började följa dom båda för att följa deras framgång. Blev smått avundsjuk på deras träningsmiljö och hur underbar fjällvärlden såg ut och bestämde mig för att fråga om man fick komma dit på besök, lära känna dom och träna med dom när jag ändå var några mil upp i landet, tur som jag hade så blev svaret ja och jag la in Östersund på min resa. Jag brukar sällan ha problem att ta kontakt och prata med nya personer vilket jag tycker är en väldigt bra egenskap. Vågar man inte fråga kan man missa en massa saker!

Jag är i alla fall glad över att jag skickade meddelandet och fick träffa Sanna och Lina som guidade mig på fina turer i Östersund och Åre. Det var sjukt kul och jobbigt att springa uppför Åreskutan, men vi tog oss till toppen och sedan ner igen, med en paus för isbad på vägen ner. Dagen därpå var det dags att uppleva fjällvärlden och den var ju hur underbart som helst att springa där, sjukt vad fri man känner sig och utsikten från topparna.. går inte förklara vilken skön känsla det var att springa på fjället, dessutom ger det sjukt bra träning.

 

Slänger upp några bilder, men fler finns att se på deras blogg som ni hittar -> HÄR <-

 

När mina 3 dagar i Östersund/Åre var slut så bar det återigen till Edsbyn för att umgås med familjen Robertsson och gå på Persmässan där jag fick träffa folk jag träffade tidigare i veckan men även en massa nya människor. Vilken grymt rolig grej att ha reunion på och träffa gamla kompisar under en helg då många återvänder hem för att gå på mässan.

Helgen avslutades med party på mässan, bowling och självklart den lockande slalombacken en gång till, som var betydligt lättare att springa uppför efter Åreskutan, haha!