Igår var det Tjurruset i Stockholm och jag kom TVÅA!

Bara för att göra det hela ännu bättre så kom André etta och vi tog en dubbel! Två götister startade i Tjurruset bland 2608 herrar och plockade platserna 1 och 2, hur mäktigt?!

Vi får dock inte glömma Andrés dubbelseger då han även vann Tjurruset i Karlstad 3 veckor tidigare, den gången blev jag precis utanför pallen på en sur 4:e plats, men nu fick jag revansch!!

 

Nog med glädjen, dags att ta ner mig på marken igen och berätta lite om dagen.

 

Stockholms Tjurrus gick i år på Tullinge flygplats/Rikstens Friluftsstad. Området var bekant för min del som sprungit orienteringstävlingen 10-mila där 2011 och även varit där i något mer orienteringssammanhang. Tyvärr kom jag inte ihåg så mycket av terrängen förutom flygfältet. Orienteringskartan jag hade hjälpte mig inte heller väcka några minnen men jag fick en överblick om hur kuperat det var i skogen.

 

Vi åkte hemifrån runt 07:30 och anlände till Tullinge en stund efter klockan 11, så vi rekade området och beslutade oss sedan att gå första kilometern och kolla hur banan var uppbyggd, dvs när vägen blir smalare vilket avgör hur hårt tempo man ska köra från start för att inte bli instängd.

Man startade på ett fält och sedan ungefär 100m bort så smalnade det av direkt till en mindre grusväg där det gick springa 2-3 man i bredd, efter grusvägen kom man fram till en åker som såg rätt löpvänlig ut då det var så torrt, hade det regnat på bra dagarna innan så hade det säkert varit ett jobbigt lerigt parti, men så var det ju inte.

Efter åkern gick man återigen ut på grusväg och det var transportsträcka fram till en backe och 1km-markeringen.

 Temperaturen låg på ca 10 grader, det var mulet och ganska blåsigt. 10 grader och mulet? Ingen snack om saken, det är linne och kortbyxor som gäller. Man springer sig rätt varm och i skogen är det oftast vindstilla. Överdragskläder på hela uppvärmningen, väntar tills det är några minuter kvar till start innan man slänger av sig byxor och jacka. 

 

Både jag och André väntade rätt länge innan vi ställde oss vid starten eftersom vi helt enkelt ska stå längst fram. Men allvarligt talat, jag känner mig inte direkt stor när jag står där längs fram, knappa 50kg  och alla andra är ett huvud längre. Det var trångt och man stod ihoptryckt redan 2 minuter innan starten gick, vilket är sjukt jobbigt, speciellt för lilla mig som har armbågar i ansiktet typ. 

När starten gick var det ju inte bättre, knuffar och trängsel bestod starten av. Redan efter ca 10 meter ramlade en strax framför mig, jag vek undan till höger och sprang ihop med en annan, vek sedan över till vänster och kom helt instängd, alla rusade på som att det var på liv och död. Efter första gräsplätten kom vi sedan in på en mindre grusväg, jag låg uppskattningvis runt 15:e plats, jag tänkte "vadfan, det här går ju inte", såg André som hade gått upp i spets och jag tryckte mig förbi på utsidan av grusvägen och plockade runt 10 placeringar för att sedan lägga mig precis bakom André i spets. Vi var 3 löpare som var tillsammans på första åkern med ett flertal hack i häl. Efter åkern kom vi ut på en väg igen där André ryckte ifrån några meter, när vi kom fram till första backen vid 1km kom vi ikapp André igen och vi var 4 löpare tillsammans, men endast en kort stund, för efter backen när det blev mer lättlöpt ryckte André ifrån igen för att sedan bli upphämtad av oss igen när vi kom till första blöta hindret som var en bäck. Andrés akilleshäl under loppet var lera, eftersom han hade snabb/lättviktskor på sig som inte hade något fäste alls. Jag som körde i mina Icebug-terrängskor, som jag vann på deras tävling (Icebug Winter Run) i vintras, fick betydligt bättre fäste och slapp slinta med fötterna och glida runt som André, tur för André att det endast var superhalt på det stället i början.

 

Efter bäcken kom vi ut till en sjö där vattnet var på en sådan höjd att det inte lönade sig att springa, så det blev mest som en promenad, det var inte jobbigt, det var ingen tävlingsglöd.... det var bara kallt och långtråkigt helt enkelt. När vi väl kom upp ur vattnet möttes vi av en kraftig stigning, en slalombacke (tror jag). Här gällde det att hålla huvudet kallt, jag vet att jag är stark uppför och valde att lägga mig relativt kontrollerat så jag inte skulle få kramp efter nedkylningen eller mjölksyra. I backen stod det mellan mig, André och Ärlalöparen Simon Hedlund, starkast uppför var Simon, han fick till och med en liten lucka. Men tävlingen avgörs ju inte där då vi endast sprungit ca 3km av de dryga 10km. När vi passerade krönet gick André förbi honom rätt snabbt, det dröjde lite längre tid för mig att gå om honom men tillslut gjorde även jag det. Nu kom vi till ett parti där det var väldigt lättlöpt och bara följa en fin bred väg. Vilket gynnar löpare, jag föredrar svårsprunget, obanat.. ja, helt enkelt förjävlig terräng efter som jag har god löperfarenhet i skog från orienteringen. 

Nu när det var mycket lättlöpt visste jag att det skulle vara svårt att slå André som är mer löpstark än mig. 

Efter löpning på väg, löpning på mindre stig, löpning på åker och sedan löpning på väg igen, ett dike följt av en kraftig backe och sedan löpning på väg igen så kom vi äntligen in på kilometer 7. Vilket enligt banbeskrivningens kilometer för kilometer betyder: "Grymt jobbigt. Skogsstig, sandtag kraftigt kuperat, löst underlag. Mycket mjölksyra"

 

Ojojoj, det var en rejäl backe och riktigt jobbigt och psykiskt knäckande för vem som helst.....men inte så mycket för mig. Här hemma i Edsvalla har vi en snarlik backe i vårat grustag där jag kör 5-6 backintervaller någon gång lite då och då. Min backe är brantare och jobbigare, denna var dock lång och seg, plus att man är i tävlingsfart och inne på 7:e kilometern. Men jag tyckte jag matade uppför backen fint utan att dra på mig för mycket mjölksyra, vilket resulterade i att jag hyfsat snabbt kunde gå upp i tävlingsfart igen när jag passerat krönet på sandbacken. Det blev lite löpning bort till nästa lilla sandtag som jag tyckte var betydligt svårare, rent tekniskt, platt löpning på sand. Där slant jag flera gånger när jag skulle trycka till, tur att den inte var så lång. 

Någon backe, en viadukt, några dikes passeringar, en till backe och några hopp över träd senare, var det äntligen dags för det efterlängtade badet. Vi kom fram till Bäverdammen, jag hade sett när damerna klev i, då gick det till bröstet på dom och jag tänkte att det inte var så farligt. Utan att tveka tog jag ett avstamp och hoppade så långt jag kunde.... hahahaha, antagligen blev det djupare när damerna passerat eller så träffade jag djupaste punkten eftersom mitt huvud försvann under det äckliga vattnet. Osäker på siffran men mellan 400-700 åskådare jublade, hejade och skrattade när man försökte kravla sig förbi damerna som vi sprungit ikapp, tog några långa steg i det leriga vattnet för att sedan snubbla och återigen doppa huvudet eller för att stöta på grenar som låg under vattnet och blockerade en. Bjöd på några fina hopp och några "faceplants" i vattnet och efter slit kunde jag äntligen kravla mig upp på kanten och bege mig mot målet. 

Jag hörde att André gått i mål, inte så långt före mig. Jag visste att jag var tvåa och att ingen var tillräckligt nära mig, jag kunde bara göra en sak innan jag vek in mot upploppet och sista hindret, det var att få upp ett leende på läpparna och bara njuta. Efter att kommit på 4:e plats hemma i Karlstad när man var inblandad i en strid om 2-3-4 platsen så var en andra plats i Stockholm sjukt härligt. Kom fram till sista kryphindret, ställde mig upp, slängde händerna i luften, mådde hur jäkla bra som helst och möttes av André som tog emot mig med en bamsekram. Målen vi satt upp innan loppet, vi visste att det skulle bli tufft för André att vinna och att det skulle bli tufft att ta en dubbel, vi har dålig koll på stockholmslöparna, allt var väldigt osäkert men ändå inte omöjligt. Vi hade båda goda chanser att lyckas med en dubbel och det gjorde vi också. 

 

André fick sin dubbel, 2013 års vinnare av både Karlstads Tjurrus och Stockholms Tjurrus, vilket är jäkligt mäktigt! Jag fick ingen seger dock, men en 4:e respektive 2:a plats är jag sjukt nöjd med. Jag är bara 19 år, det ska inte vara lätt att vara den bäste, för att ta sig till toppen måste man kämpa och slita. Det är inte lätt, men det är inte heller omöjligt. Riktigt kul att jag har André framför mig faktiskt, vill jag slå honom måste jag helt enkelt ligga i med träningen och det är en riktigt bra motivationshöjare.

Riktigt kul när man ser resultatlistan också, de yngre löparna dominerade verkligen Lördagen. Kollar man topp 3 på dam och herrsidan så är alla födda 1991 eller senare, förutom damsegraren. Jag tycker alltid det är kul när yngre löpare deltar, men ännu roligare när de är med i toppen och slåss. För min del så är det ju ändå runt 30-års åldern jag ska vara som bäst.

 

 

(För att se målgångsvideo, klicka på namnet i resultatlistan)

 

 

Video från Marathon.se KLICKA HÄR