Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll där man kunnat tro att jag sprungit vilse på något långpass eller liknande, men så är inte fallet utan orsaken var mest att jag blev skadad efter Karlstad Stadslopp (14 Juni) där jag fick problem med hälsena och en mindre bristning i vaden. Problem med en vad leder till mindre löpträning och mindre löpträning leder i sin tur till en omotiverad Anton. Jag tog det relativt lugnt efter stadsloppet och ansträngde mig inte mycket alls, efter ca 1 vecka så började det kännas bättre och träning på cykel och crosstrainer börjades, inom kort var jag ute i skogen och sprang orientering i kontrollerad hastighet, vilket gav bättre kartläsning och inte lika många bommar. Med facit i hand så ska jag nog springa orientering när jag är skadad!

 

Min pappa jobbar som ortopedingenjör och är egenföretagare men jobbar tillsammans med folk på Klarälvskliniken vid Löfbergs Arena i Karlstad, tack vare pappas kunskaper och ett besök hos Bosse, en sjukgymnast som jobbar på Klarälvskliniken, så var jag i skick för att gå normalt efter en veckas uppehåll. Efter 1.5 vecka kan man säga att skadan var i stort sett läkt men jag fick ändå ta det väldigt kontrollerat då hälsenan fortfarande var öm. Distanspass och lite högre tempo i skogsterräng funkade bra i kombination med en massa excentriska tåhävningar.

 

Läget idag? Jo, jag klarar av att köra distanspass utan att känna av hälsenan, ibland när jag vaknar kan jag ha ont och dagen efter känns det ingenting och ibland släpper det efter ett distanspass. Jag har i nuläget ännu inte börjat med intervallträning utan tar det väldigt försiktigt och känner efter vad hälsenan klarar. Vad klarar då hälsenan av? Jo, eftersom jag sprang mitt första maraton i lördags så antar jag att den pallar rätt mycket nu. Vadå? sprang jag mitt första maraton bara sådär utan förvarning, förlåt mig, men jag hade ju inte börjat blogga än. Men om ni vill vara direktuppdaterade så hänvisar jag till Instagram där jag är aktiv när något nytt händer! Bara för enkelhetens skull så slänger jag in instagram här till höger och voila!
Och en uppdatering om maran finns nedanför detta inlägget!

 

Den 18e Juli hade jag ledigt från jobbet så jag startade jag bilen och begav mig uppåt i landet för att hälsa på Vilma och hennes familj i Edsbyn som jag inte träffat på 11 år. Lite snabb fakta: Som ni kanske vet så är jag och min syster adopterade från Vietnam, mina föräldrar åkte dit med en annan familj och hämtade min syster och Vilmas bror, Viktor. Tre år senare åkte dom till Vietnam än en gång för att denna gången hämta mig och Vilma. Nu när vi inte hade träffats på 11 år tänkte jag att det var väl dags att hälsa på, eftersom jag inte pluggar nu och hade ledigt från jobbet så var detta ett utmärkt tillfälle att besöka dom.

 

Eftersom detta är en träningsblogg så vill jag vill mest ha träningsrelaterade saker med på den, men vissa gånger får man ta undantag!

 

Jag hade verkligen jättetrevligt i Edsbyn även om jag kom dit i arbetstider då hela familjen var iväg och jobbade vissa tidpunkter på dygnet. Själv startade jag morgonen med morgonpass på 7-12km och en dag så bara kände jag mig tvungen att ta mig uppför den lockande slalombacken, sagt och gjort så avslutade jag distanspasset med slalombacken, en krävande backe som fick mig att stanna till 3 gånger. Hann att få mig sightseeing i Edsbyn och fick även besöka Vilmas kompis, Robin, som hade en sjukt fin stuga vid vattnet med volleybollplan, bastu och båt, vi stannade ett bra tag och det blev kvällsdopp, bastu, volleyboll och en trevlig brasa innan vi begav oss hemåt när natten kom.

 

 

Efter 3 dagar i Edsbyn bar det iväg till nästa destination som var Östersund för att hälsa på två träningstokiga tjejer som sprang tjurruset i stockholm samtidigt som mig. Jag blir alltid imponerad när jag ser yngre talanger runt min egen ålder som lyckas placera sig i toppen bland de äldre och när jag fick syn på deras bild på instagram, grattade jag dom och började följa dom båda för att följa deras framgång. Blev smått avundsjuk på deras träningsmiljö och hur underbar fjällvärlden såg ut och bestämde mig för att fråga om man fick komma dit på besök, lära känna dom och träna med dom när jag ändå var några mil upp i landet, tur som jag hade så blev svaret ja och jag la in Östersund på min resa. Jag brukar sällan ha problem att ta kontakt och prata med nya personer vilket jag tycker är en väldigt bra egenskap. Vågar man inte fråga kan man missa en massa saker!

Jag är i alla fall glad över att jag skickade meddelandet och fick träffa Sanna och Lina som guidade mig på fina turer i Östersund och Åre. Det var sjukt kul och jobbigt att springa uppför Åreskutan, men vi tog oss till toppen och sedan ner igen, med en paus för isbad på vägen ner. Dagen därpå var det dags att uppleva fjällvärlden och den var ju hur underbart som helst att springa där, sjukt vad fri man känner sig och utsikten från topparna.. går inte förklara vilken skön känsla det var att springa på fjället, dessutom ger det sjukt bra träning.

 

Slänger upp några bilder, men fler finns att se på deras blogg som ni hittar -> HÄR <-

 

När mina 3 dagar i Östersund/Åre var slut så bar det återigen till Edsbyn för att umgås med familjen Robertsson och gå på Persmässan där jag fick träffa folk jag träffade tidigare i veckan men även en massa nya människor. Vilken grymt rolig grej att ha reunion på och träffa gamla kompisar under en helg då många återvänder hem för att gå på mässan.

Helgen avslutades med party på mässan, bowling och självklart den lockande slalombacken en gång till, som var betydligt lättare att springa uppför efter Åreskutan, haha!

 

 

 

 

 

 

 Den 9 Augusti 2014

I lördags var jag i Kristinehamn för att göra min maraton debut, tanken var att få ett bra träningspass och även testa hur mycket min hälsena klarade av, eftersom det är en sådan lång sträcka och i terräng så hade jag i baktanke att hälsenan borde klara av en terrängmara så länge farten inte blev alltför hög.

Självklart var jag lite nervös eftersom jag aldrig tävlat en sån lång sträcka tidigare, men jag kunde ändå hålla nerverna i styr eftersom jag vet min egen kapacitet så bra. Uppvärmningen var definitivt inte den klassiska "45 minuter innan start" utan det var snarare 20 minuter innan start då jag räknade in de första 4-5km på asfalt/grus som uppvärmningsdel, det är ju ändå i skogen som jag är som bäst.

 

Det var första året för IronTrail så man hade inga tider eller liknande att gå på, så det var bara att köra sitt eget race helt enkelt. Loppet var ganska tufft då man startade på lägsta punkten och högsta punkten befann sig 27km inpå banan. Det var bara att hålla huvudet kallt och ha krafter kvar tills utförslöpningen och 30km-skylten kom. När starten gick var det ingenting som kunde stressa upp mig utan jag försökte enbart hitta mitt optimala löpsteg som var så energisnålt som möjligt. Kom in i ett tempo som var lite högre än joggingfart då de första lätta 7km på asfalt/grus avverkades med 4:30 i snitt. Folk som passerade mig på grusvägen för att få bra position innan skogslöpningen började, de passerade jag enkelt när vi kom in i terrängpartierna och jag höll farten helt okej. Det är sjukt att se temposkillnaden mellan mig och de andra när vi gick från grus till terräng då de andra inte kunde hålla samma tryck i skogen, jag verkligen flög fram, en av de bästa känslorna en löpare kan ha.

 

Vi sprang på små stigar, större grusvägar och i kuperad terräng där bra fotarbete krävdes för att hålla farten uppe, något som passade mig perfekt. När jag kom till 13km fick jag syn på en löpare en bit fram och knappade in steg för steg, passerade honom kort därpå och kom sedan till Älvbron, 14.5km, där banorna 23km och 42km delade på sig. Jag låg tvåa på långa banan och kände mig fortfarande riktigt pigg. Jag visste att vid ~18km kunde jag fylla på den lilla vattenflaskan jag sprang med i handen och valde att tömma ut det mesta över huvudet för att svalka mig lite. Kom till Niklasdamm, 18.5km, fyllde på vattenflaskan, plockade på mig lite dextrosol och fortsatte. Fick reda på att ettan, Hans Brolund, låg ca 7minuter före mig där, vilket definitivt inte stressade upp mig någonting utan jag fortsatte köra på mitt tempo. Uppför en tuff stigning och in på en grusväg som man följde en bit innan det vek av till en mindre stig. Jag hade nu passerat 21.1km (halvmaraton) på en tid som visade 1:38:28 (snitt 4:40), vilket är mer än 22 minuter långsammare än mitt personliga rekord på halvmaraton, så ja, man kan säga att jag tog det väldigt lugnt första halvan för att kunna öka när jag kommit upp till toppen.

 

Dessvärre går det inte alltid som man tänkt. vid 22km började jag känna av mjällthugg/håll på bröstets högra sida och ju längre jag sprang med det desto värre blev det. Flämtade runt i skogen och gjorde ifrån mig ynkliga "aah"-ljud för mig själv i 4-5minuter innan jag insåg att det inte gick längre utan blev tvungen att stanna. Motivationen sjönk rätt lågt men jag bestämde mig för att springa vidare och kolla om det släpper. Vilja som jag har så släpade jag mig till nästa vätskestation som var Sjöändan, 26km, där jag stannade och pratade med funktionärerna, fick tips om att jag kunde äta lite saltgurka så tog mig en bit och fyllde på med energidryck. Stod stilla ca 3-4 minuter om inte längre innan jag bestämde mig för att försöka ta mig vidare. Debuten såg ut att vara körd ner i skiten med ett misslyckande men jag låg ju faktiskt fortfarande tvåa. Jag tog mig fram genom intervaller, jag sprang på ända tills det värkte så mycket att jag inte kunde springa längre. Gick i några sekunder tills det lagt sig och sedan sprang på igen, så höll jag på resten av loppet kan jag säga. Kollade mig runt om närmsta löpare skulle passera mig någon gång och vid ca 31.5km började det höras ljud bakom. Jag såg löparen och bestämde mig för att försöka få igång tävlingsinstinkten men det funkade självklart inte. Han passerade mig där jag stod stilla på spången för att släppa förbi honom, artig som jag är.

 

Vid 32km, nästa vätskekontroll, stannade jag återigen i någon minut för att fylla på vätska, lugna ner värken och fundera på om man ska bryta eller inte. Sjukt mycket man hinner tänka på under ett sånt här långt lopp där det går dåligt dessutom... "ska jag bryta? jag har ju inte någon skada så varför ska jag bryta egentligen? jag vill ta mig igenom debuten i alla fall, om jag bryter nu, varför har jag då plågat mig i 10km redan? Aja.. jag får ta det som intervaller eller något". Seg som jag är så valde jag att fortsätta, jag hade ju ändå en 3e plats att försvara och det var ju "bara" 10km kvar. Tog mig iväg och tryckte i mig dextrosol lite då och då som vanligt men ingenting hjälpte liksom. Efter många om och men så tog jag mig till 37km där pappa stod och väntade, självklart insåg han väl direkt att något inte gick som det skulle, haha, funktionärerna hejade på mig och funderade varför jag var så missnöjd med prestationen hittills när jag ändå låg 3:a, men placering är inte allt, självklart vill man ju vara nöjd och få en bra tid. Orientering är ett superbra exempel där man kan vinna men ändå vara missnöjd för att man missat för mycket.

 

Trycket vid bröstet lättade och jag kunde faktiskt springa på helt okej men det kändes som att spyan kunde komma upp vilken sekund som helst när jag nu var inne på stadens gator. Håll löpstegen hela gatan mot mål och tog mig in på upploppet med ett relativt lätt löpsteg ändå och klockan stannade på 3.53.16. Sista halvan snittade jag 6:30, vilket är ca 2 minuter långsammare/km vilket resulterar i en tidsförlust på ~40 minuter. SJUKT MISSNÖJD, det var ju andra halvan som skulle vara min starka del. Hur som helst, finns inget att göra åt det, är inte kroppen med så är den inte. Jag grattade Hans till segern och även Tommy till andraplatsen, satte mig ner, tog några glas med cola. Jag måste ändå säga att med all rätt så hade jag fräschast ben när vi skulle gå och hämta priserna, bara ett tecken på att jag inte kunnat ta ut mig ordentligt. Blir så sjukt sur och irriterad när man har så mycket mer att ge men det inte går att göra något åt det.

 

Lämnade i alla fall Kristinehamn med en 3:e plats och mitt första maraton, tur att inte tiden blev så bra, då kan jag med största sannolikhet förbättra den till nästa gång!

 

Här slänger jag in en bild som visar min hastighet,

det syns rätt tydligt vart jag gick! :)

Och nu slänger jag in lite foton från tävlingen