Testat springa banan idag, känns som en fin "Anton-bana" och jag hoppas benen har full fart imorgon. Regnar det inatt blir det eventuellt terrängskor men annars kör jag på mina lätta joggingskor. Banan är rätt krävande vad jag fått höra och den innehåller inte många återhämtningsställen, utan det blir mest att fortsätta mölja på. Vilket är bra, jag kan typ bara mölja på. Går jag inte in i väggen imorgon så ska jag nog kunna få till ett riktigt bra lopp.

 

Jag är ovan denna distansen (6km, dvs 3 varv). det var ett bra tag sedan jag körde 5.000m testloppet så känner mig inte trygg med taktiker men det är bara att köra och göra sitt bästa, mer kan man inte begära! 

 

Hoppas för övrigt på en topp 10 placering och blir klart nöjd om jag lyckas. Föredrar längre distanser och banlöparna föredrar väl kortare distanser, så vi alla ogillar nog bansträckningen ;) 

 

För övrigt är jag på Scandic hotell nu med IF Göta Brajdarna och kopplar av, vi ska snart äta och jag behöver fylla på ordentligt idag.

 

 

Tävlingsdagen började med att jag vaknade på natten, 03:13, klarvaken och fundersam. Ingen vidare uppladdning med lite sömn, kan det varit kroppen som kände av man skulle ställa om sig till vintertid? ;)

hur som helst så beter sig min kropp lika konstigt som vanligt. Tänkte inte så mycket på det utan somnade om för att sedan vakna 06:55 igen. Skulle då gå upp och äta frukost ensam men till min förvåning så var André vaken så jag fick sällskap vid frukostbordet.

 

Efter frukost blev det en morgonpromenad och mitt tävlingssinne gick igång då jag spelade ett "reality" spel där man använder GPS i mobilen och tar över virtuella zoner. Jag tog över 3 stycken i Borlänge för att sedan några minuter senare förlora dom till en som var ute med cykel och tog över alla zonerna. Väl tillbaka på hotellet tänkte jag ta ett morgondopp i den uppvärmda poolen, men icke sa nicke. Poolen var tydligen stängd då så då blev det inget bad för min del på Scandic. Blev att gå upp på rummet och sedan packa väskorna inför färden till Falun och Lugnet.

 

På plats i Falun och när det strax var dags att dra igång med uppvärmningen hade inte riktigt maten lagt sig, vilket alltid oroade mig, speciellt när nerverna spelar en ett spratt också. Uppvärmningen kändes lätt och fin och backarna kändes inte som någonting när jag studsade uppåt, ville verkligen att denna känslan skulle bevaras till tävlingen. Jag hade inga speciella förhoppningar på stora tävlingar som SM då jag inbillar mig att jag endast är bra på tävlingar över 10km. Jo, jag kan ju säga att efter helgens lopp så ska jag nog inte riktigt räkna bort mig på de kortare distanserna ändå när det kommer till stora tävlingar.

 

30 sekunder kvar till start, jag är laddad, benen är laddade, snälla startskott, bara kom. 30 sekunder kan gå så extremt långsamt ibland. Startskottet, den eviga väntan. Det blev 10 sekunder kvar, planen var klar i mitt huvud. Högt, kontrollerat första varv och försöka anpassa sig någorlunda till omgivningen. Starten gick och det blev som vanligt en bra rusning i början, jag tassade upp fint första backen och försökte hålla igen så mycket det gick eftersom jag inte ville dra på mig mjölksyra på varv 1 av 3, jag kom perfekt i innerkurva och sen bar det utför. Jag tappade lite på dom där framför men en sån liten lucka var inget att oroa sig för på första varvet. Tog "hårnålskurvan" perfekt och kom ikapp dom igen innan den jobbigaste backen på hela banan. Hade även där innerspåret och matade på bra uppför, blev trängd precis innan svängen och fick sänka farten lite, ganska irriterande. En frustrerad Anton bestämde sig för att öka tempo när han kom upp på platten och jag gled ifrån dom som trängde mig. Vi kom senare fram till högsta punkten på banan (tror jag) som var strax före 1000m-passeringen. En 180°-sväng = stopp.. springa, passade mig perfekt eftersom jag är snabb att accelerera och komma upp i fart igen. Fick alltid småluckor vid tillfällen som uppför eller skarpa kurvtagningar, vilket det fanns gott om. Vi kom senare upp på en banvall där underlaget var lite sugande och precis i slutet av banvallen var det mycket upptramat och det var lera som bildats, första varvet sprang flera ytterkurva för att inte bli leriga. Van orienterare som jag är, kortaste vägen gäller, jag blir ju ändå blöt eller lerig sen. Det går inte att undvika om du vill ha ett optimalt lopp helt enkelt. Vi sprang nedför en stund och sen vände tillbaka för att komma in i "hästskon" som välkomnade oss med först en backe, sen nedför, skarp kurva, backe och sen nedför igen för att gå ut mot varvning/mål.

 

Första varvet passerades och jag låg på delad 17:e plats, endast 11 sekunder efter ledaren, låg fint där jag ville ungefär och höll bra tempo. Tappade lite på några framför på det lättlöpta partiet men tog snabbt igen den luckan när vi kom till första uppförsbacken. Jag flöt även på bra utför och tappade ingenting på dom framför, började sakta men säkert plocka fler och fler platser och benen började sakta bli tyngre och tyngre. Jag höll mitt tempo och fick en energikick varje gång jag gled förbi någon. Andra varvet passerades och jag låg nu på en 11:e plats. Jag hade plockat 7 löpare detta varvet och fortsatte plocka på folk framför. Återigen uppför första backen, jag anslöt till 2 stycken, sen vid "hårnålskurvan" placerade jag mig innerst och satte i högerfoten med hög kraft i ett fotspår, fick kortast möjliga väg och tack vare det höga trycket och belastningen på högerbenet så fick jag med mig fart igenom den skarpa kurvan och smet förbi en av de framförvarande löparna. Fortsatte i samma stil, men när 1km återstod av loppet så började benen fyllas med rejäl mjölksyra. Fick väldigt tunga ben men mitt långa löpsteg tar mig fortfarande framåt i en bra hastighet, snabbare än mina konkurrenter. När 500m av loppet återstod hade jag en löpare ca 5 meter framför mig. Vi höll rätt identisk fart och jag kom inte ikapp honom hur mycket jag än ville. Men.... det återstår två backar, första backen precis när man kommer in i "hästskon" var vi fortfarande rätt jämna uppför, André skrek något i stil med: "Ge allt sista backen, bara maxa", jag plockade på honom i nedförslöpningen och kurvtagningen. Sista backen, nu gäller det. Var någon meter bakom honom när vi gick in i sista backen, jag tryckte på allt jag orkade uppför och PRECIS innan krönet smet jag förbi honom och hade riktigt god fart med mig över krönet. Att ha med fart över krönet ger alltid någon extra meter, så därför ska man alltid ge det sista över krönet. Jag hade en lucka i sista nedförslöpningen och behöll den hela upploppet.

Slängde mig på marken direkt och kippade efter andan. André kom fram och var riktigt nöjd med min prestation, sen kom dom andra i Göta-gruppen fram och grattade mig till ett bra lopp.

 

Jag kom i mål som 7:a på tiden 20:50, 1:15 efter vinnande Napoleon Solomon som alltid är outstanding och som tog en grym 2:a plats på 4000m på herrsidan. Riktigt bra hopp framåt med tanke på att jag kom 26:a förra året. Dock var förra året 4km, vilket verkligen gynnar banlöparna som är snabba.

Jag la upp mitt lopp helt perfekt och är supernöjd med topp 10-placeringen med tanke på att jag helst springer halvmaraton om jag får välja. 5-6km är en vanlig uppvärmningsdistans för mig innan mina 10km lopp. Jag är nöjd och kul att jag klarar prestera när det gäller. Jag plockade 3 placeringar i kurvtagningar och fler placeringar uppför. Om jag inte minns helt fel så sprang inte en enda löpare om mig på hela tävlingen (om man bortser från starten) utan jag avancerade klokt och smart. Roligare att plocka placeringar än att tappa!

 

Efter loppet så blev det nedjogg med André som värmde upp inför sitt lopp och sedan när André tävlade fick jag en ny joggingkompis i form av den unga orienteringstalangen Tove Alexandersson, vi joggade och pratade en stund innan jag var tvungen att springa bort mot varvningen och pusha på André.

 

Sammanfattningsvis, jag hade en riktigt bra helg och alltid kul att åka iväg på såna här grejer med likasinnade som också är intresserad av löpning. Hade med mig trevlig umgänge i form av Karlstadsgänget och träffade även gamla och nya vänner där uppe. Alla götister gjorde bra ifrån sig på den tungsprungna och krävande banan, sen avgör dagsformen hur loppet går.

När min form är god och jag får en riktigt "Anton-bana" då får jag även till riktigt bra lopp. Tjurruset i karlstad och i stockholm gav ju en 4:e resp 2:a plats, så blir terräng-SM i sådan terräng, då kanske jag till och med vinner ;)

 

Nu kommer lite bilder! Jag har fortfarande den där framåtlutande löpstilen, inte när jag kör vanliga 10km lopp, men i såna här sammanhang smyger den sig fram tydligen, det syns klart på vissa bilder.

Nog syns det även vilka bilder som är tagna med Moas proffskamera och vilka som är tagna med min skruttkamera :D

 

 

 

 

Innan dagens distanspass så kollade jag temperaturen utomhus som visade 10 grader, oavsett om det regnar, haglar, blåser, snöar så är det ju självklart kortbyxor som gäller för min del. 10 grader är ju ändå 10 grader!

Stack ut som vanligt och regnet öste ner, jag fick fler och fler idiotstämplar när folk tittade konstigt på mig när jag springer runt i kortbyxor och dom går och fryser i regnjackor.

Roligast på hela turen var nog ändå de två som passerade mig på cykel och jag fick höra något liknande som "Kortbyxor? fan vad kallt" haha, och det bästa var att jag tyckte det var "varmt" att springa i kortbyxor!

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, men logiskt tänkande. Jag springer, jag håller benen i rörelse, jag är varm. Varför tycker alla det är så sjukt galet att springa i kortbyxor när det är för kallt för att gå utomhus i kortbyxor? Det är rätt stor skillnad på att gå och springa vad gäller klädsel. Det är kallt, jag går ut och rör på benen, dom blir varma. Jag håller ju även relativt högt tempo när jag springer, så temperaturen är inte mitt största problem. Men den där idiotstämpeln blir jag nog aldrig av med!

 

Att springa i regn är sjukt underbart (förutsatt att man fått upp värmen) och det känns verkligen som att jag kan springa hur långt som helst utan att bli trött, det svalkar skönt och är betydligt trevligare än att springa i stekhet sol. Jag är alltid lite speciell när det kommer till väder eftersom jag sällan fryser. Visst, jag kanske tycker det är kallt någon enstaka gång, men inget farligt vilket är en skön egenskap tycker jag, förutom när det är för varmt. Värme är definitivt ett problem, så hösten är absolut min favoritårstid när det kommer till löpning.

 

Dagens pass i regnet var hur skönt som helst och jag kunde hålla ett högt tempo utan att bli trött, kändes så bra att jag till och med valde att göra en kontrollerad tempoökning mot slutet, högre tempo men fortfarande under kontrollerad andning och bevarande av de pigga benen.

 

 

Fick ett riktigt bra och kontrollerat distanspass igår när jag körde med Kils OK. Planen var att köra lugnt tempo i början och sedan göra bra fartökning ca 3km för att sedan gå ner i tempo igen. Vi öppnade på ca 4:45 och traskade på i behagligt tempo och jag tyckte det passade perfekt med mitt tänkta pass, dock blev planen lite saboterad när en gick upp och drog efter 1.5km och började göra en tempoökning redan där. När vi kom ner till 4km så snittade vi 4:30 totalt men var nere på 4:20 på den kilometern. Tja, som vanligt så hakade jag bara på och fortsatte springa, rätt så typiskt mig att anpassa mig så enkelt. Ingen egen vilja här inte ;)

 

När vi närmade oss 7km hade jag bestämt mig för att göra tempoökning till 10km, runt 9.9km passerade vi ett övergångsställe och efter det passade jag på att göra tempoökningen. Stack ifrån och försökte successivt öka tempo tills det kändes högt och kontrollerat. Benen kändes riktigt fräscha och egentligen var min tanke att jag skulle ligga på 3:45-3:50 men benen flöt på så jäkla bra så jag anpassade hastigheten efter hur pigga benen var.

 

3.1km efter tempoökningen saktade jag ner och hade snittat 3:35 på dessa dryga 3km, riktigt skönt att jag klarade av det utan att behöva trycka på ordentligt, jag tog ut löpsteget maximalt och bara malde på. Extra skönt att jag klarade av det så bra eftersom jag haft lite problem med ben/vader efter halvmaran jag sprang, men igår flöt allting på riktigt bra och även idag, känns riktigt bra och jag hoppas även att detta håller i sig veckan ut eftersom på Söndag är det dags för Terräng-SM.

 

Ja, vad gäller nu inför årets efterlängtade snabba halvmaraton? Å-stadsloppet är den plattaste halvmaran jag sprungit och också det loppet jag gjort mitt bästa resultat. Förra året persade jag med 4 minuter och kom in på 1:16:40, det räckte dock "bara" till en 20:e plats, då Örebro alltid lockar en hel drös med riktigt starka löpare.

Vad kan jag nu prestera i år för något? Om man kollar tillbaka på mina senaste tävlingar så har jag persat rätt bra på alla och jag vet att jag är i en bra form och kan prestera riktigt bra om jag prickar rätt dag.

 

 

Förra året hade jag pers på 35:53 på 10km (3:35/km)

I år har jag gjort 34:18 på 10km (3:26/km)

 

 

Min svaga sida är att jag inte har snabbheten som krävs. Min starka sida är att jag kan ligga och mata på samma höga tempo riktigt långa sträckor. Slutsats? Jo, om jag lyckats sänka mig med 1 minut och 35 sekunder på 10km, vilket är 9 sekunder snabbare per kilometer (från 3:35 -> 3:26 tempo)

Springer jag 8 sekunder snabbare per kilometer på halvmaran (från 3:38 -> 3:30 tempo), då blir min sluttid 1:13:51. Jag vill alltså försöka förbättra mig med 2 minuter och 40 sekunder för att ta mig under 1:14:00. En omöjlighet? Nja, faktiskt inte... Faktum är att mitt självförtroende har stärkts när jag presterat så bra senaste året när jag haft så bra framgångar i bland annat Stadsloppet, Tjurruset x2, Lidingöloppet, Volvo Arvika Halvmaraton och Kraftprovet, alla tävlingar har varit mycket bättre tidsmässigt och placeringsmässigt vilket visar att jag går framåt.

 

Det är ju ingen idé att underskatta sig själv, så jag spänner bågen som vanligt. Klarar jag inte målet, shit happens, då väntar bara mer träning för att klara det nästa år.

Ett pers borde det definitivt bli förutsatt att jag inte får problem längs vägen. Sandra Eriksson kommer även delta på Lördag, hon kom 2:a i årets Lidingölopp och brukar även representera Finland i finnkampen på 3000m hinder och/eller 10.000m. Så där får jag verkligen se upp!

 

Edit: Efter förmiddagspasset idag (Fredag) så kändes benen helt okej, men ändå något som är lite segt. Vet inte riktigt vad det är, tror det kan vara vaderna som är sega i början. Tur att det släpper sen, men det gäller att jag får ordentlig uppvärmning imorgon.

Bra väder, runt 10 grader, sol och vindstilla.

Bra bana, inte många höjdmeter man behöver plocka.

Bra konkurrens, Örebro lockar många duktiga löpare.

Bra form, ja, det talar ju för sig själv.

Alla förutsättningar fanns för att springa riktigt snabbt, men det var endast upp till mig att fullborda det.

 

Uppvärmningen kändes helt okej, men precis som jag nämnde innan loppet (Edit-delen) så kände jag fortfarande av att det var något som inte stod helt rätt med vaderna. Dom var rätt tunga trots att jag enkelt kunde ta ut ett fint löpsteg. Detta var dock inget jag grubblade över länge utan när det är tävling brukar alla känningar och oroligheter försvinna så fort jag går in i min "tävlingsbubbla".

 

Jag pratade lite med Leif, Anders och Fredrik vad deras tidsmässiga mål var med loppet och tänkte om det gick att eventuellt få draghjälp eller liknande. Anders och jag siktade på ungefär samma tid, Anders hade ett pers på strax under 1:14 och satsade självklart på pers. Under 1:14 var ju även mitt mål, så jag tänkte att om det blir upplagt på ett sånt sätt att Anders och jag kommer bredvid varandra så kan jag försöka hänga på honom.

Anders tänkte öppna på 3:25-tempo (3:30 tempo motsvarar under 1:14 på halvmaraton), men jag brukar inte vara så fast vid klockan utan kör mest på känsla första kilometern och när man passerat den som sneglar jag på klockan och kollar vilket tempo jag hamnar på, annars så bromsar man sig ju i starten vilket kan vara klokt i vissa fall men jag vill inte köra helt på klocka, så jag kör alltid på känslan. Springer jag för snabbt första kilometern så brukar jag försöka hitta ett jämnt tempo därpå som inte kostar för mycket energi, springer jag för långsamt så försöker jag öka successivt, inga rusher.

Jag träffade även Anders Grahl, Enhörna, på startlinjen och om han hade en bra dag ville han under 1:10 då han hade 1:10:06 förra året. Jag fick även syn på Anders Kleist som var ganska tippad segrare, honom skulle jag definitivt inte ligga vid. Men visst, jag ska inte lägga all fokus på halvmaraton-löparna utan samtidigt som våran start, så startar även 10km som vi springer tillsammans med i ungefär 7km. Här finns det också löpare att springa tillsammans med men risken är att hela klungan du springer med viker av mot mål och du blir ensam på halvmaraton-banan.

 

Starten gick och jag gick ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Fältet började spricka upp redan vid starten, en mörkhyad löpare från Eskilstuna gick upp i spets och drog ifrån redan efter några meter, strax därefter såg jag Kleist och tänkte direkt att löparen från Eskilstuna sprang 10km. Tätt efter Kleist så såg jag klubbkompisen Anders Eriksson och Enhörnas Anders Grahl tillsammans i en liten klunga. Jag låg en bit bak och hade Leif precis framför mig. Tryckte på lite och gick om Leif för att sedan försöka haka på klungan framför, efter en stund sa min klokare del av hjärnan "nej" och jag valde att slå av på farten lite. Vi passerade första kilometern på runt 3:15 (minns inte riktigt och klickar inte på varv-tider under tävling då jag vill se snitt-tiden under hela loppet som skulle ligga på 3:30 eller lägre). Anders som skulle ligga på 3:25 matade på där framme, men självklart, ligger man i en fin klunga så ska man inte vara bunden till klockan, vilket är en av anledningarna till att jag alltid kör på känsla. Hur som helst, vid 1km-passeringen så låg jag tillsammans med Leif, Johan Hellman från Strömstad och några till. Dom fortsatte köra på i samma höga tempo och jag valde frivilligt att släppa en lucka på ca 5 meter för att inte stressa upp mig och spränga mig redan efter första kilometern. Dom gled sakta men säkert ifrån mig men jag låg på ett högt kontrollerat tempo som sakta sakta ändrade sig från 3:15 i snitt mot mitt 3:30. För att klara detta målet jag satt upp måste jag hitta mitt höga tempo och bara ligga och mata på där utan att gå in i väggen. Strax vid 3km började jag känna av höger vaden som började strama till lite, det var inget löphindrande överhuvudtaget utan mest ett irriterande moment. Efter 6km kom en vätskekontroll där jag faktiskt gjorde en liten piruett eftersom jag tappade första muggen. Vätskan var på vänster sida, jag greppar med min högra hand och när jag tappade första så var jag precis bredvid nästa och fick snurra runt ett varv. Riktigt onödigt men behövande. Det stod mycket publik längs banan som hejade på oss när vi kom springades men roligast var när jag kom till bron strax efter 6km där jag hörde några skrika "Heja Anton", jag hann bara snegla men kände inte igen vilka det var som hejade på mig, men alltid kul när man får bra supporterstöd längs vägen. Vid mål visade det sig att det var Anders tjej och hennes kompisar som garanterat hejade på bäst vid bron.

 

Efter bron kom vi ut på en asfaltsväg där man kunde se relativt långt, jag såg att Leif hade gått ifrån Johan och dom andra som var i vår klunga i början hade gått ifrån både Leif och Johan. Johan har rätt långa ben och sprang med väldigt lätta och långa löpsteg, jag som tog lite kortare löpsteg med högre frekvens kom sakta men säkert ikapp honom rätt exakt vid 7km och gled förbi honom på asfaltsrakan innan vi kom in på en grusväg, då tog jag upp jakten på klubbkamraten Leif. De 3km som vi hade framför oss innan vi kom fram till 10km-skylten är nog de segaste partiet på hela banan. Detta partiet innehåller lite småknixiga 90-graders svängar och några mindre motlut och en träbro som är seg att springa uppför. Under detta partiet var underlaget grus och jag tror jag tjänade några meter på Leif tack vare underlaget. En sista backe och sedan var vi uppe vid 10km-skylten. Min beräknade tid skulle vara 35:00 om jag ville hålla 3:30 tempo. Under dessa 3km hade vaden sakta men säkert börjat samla på sig.. ja, svårt att förklara, men ungefär en sorts tung massa, benet kändes tyngre och inte alls lika fräscht vilket var sjukt jobbigt, fortfarande inte löphindrande men jag fick tyngre på högerbenet och fick en lite slängande teknik i löpningen då jag la mindre tryck på högerbenet.

 

Jag klockade 10km på 35:12, alltså 12 sekunder för långsamt på 10km, en tid jag klart kunde nöja mig med, det är ju trots allt 4:e bästa tiden på 10km och perset förra året på 10km var 35:53 så slog jag det med råge trots att jag skulle springa mer än dubbla distansen. Helt klart nöjd med det beskedet men den känslan varade inte så länge. Jag kände mig mycket sliten och brukar oftast vilja känna mig stark när man kommit hälften av ett lopp, nu var jag trött men fortsatte kämpa på. Strax före 11km gick jag om Leif i ett tempo som var precis lagomt högt för att han inte skulle ta ryggen på mig och så jag slapp stressa upp mig. Vi passerade en bro och sedan in på en mindre grusväg igen, just gruspartierna var extra sköna för min vad som stramade mest när det var asfaltslöpning. Vi kom efter en stund tillbaka till bron där det var bäst publikstöd och det är sjukt mäktig känsla när man springer solo och får all stöd till en själv bara, strax efter bron kom 14km passeringen, nu återstod bara 7.1km men benen var riktigt möra och sega nu, speciellt högervaden som jag hade problem med. Jag tog ut löpsteget och bara flöt på, normalt sett brukar jag ha kontrollerat flås men det hade jag definitivt inte denna gången, fick slita med flåset och tog flera djupa andetag istället för mina kontrollerade. Riktigt jobbigt att vara så trött och sliten när man hade 7 kilometer kvar men det var bara och bita ihop. Publiken var riktigt bra och jag behövde allt stöd jag kunde få, jag låg fortfarande på 3:30-tid som jag ville, men jag fick inte fega och vika ner mig en kort stund för att återhämta mig utan det var verkligen fullt ös hela vägen. Jag sprang fortfarande solo utan några ryggar att gå på eller någon som jagar bakom, detta gjorde det väldigt svårt att pressa sig men jag tycker ändå jag klarade det bra. Tillbaka till bron och nu återstod dryga 3km kvar till mål. Jag var fortfarande helt ensam och låg på 3:30 fart som beräknat. Jag vet att 3:30 ger en fart någon sekund under 1:14, men ligger jag närmare 3:31 än 3:29 så kan det vara riktigt tajt med tiden, så jag ville helst försöka se att klockan slog om till 3:29.

 

Sista 3km, hemlängtan, sega ben, flåset på topp, tid att pressa sig mot helt ensam. Tufft läge men det är ändå "bara" 3km. Några 90-graders svängar sänkte tempot, men annars var det bara långa raksträckor och lite småknixar på slutet. Passerade 19km-skylten och sneglade på klockan.. 3:31-tempo, helvete tänkte jag.

Försökte klämma fram det sista i benen och när jag kom till 20km-markeringen så var jag riktigt tung i benen, nu återstod en lång raksträcka som man såg ända fram till målområdet på, raksträckan avslutades med en litet motlut där jag återigen fick riktigt tunga ben, precis som förra året, trots att det inte ens är värt att kalla backe eftersom höjdskillnaden är max 1 meter. Efter denna "backe" fick man ta ut steget och rulla på ner mot Tybblelundshallen för att sedan ta en 90-graders kurva höger, springa parallellt med hallen och sedan springa in i hallen på bortre kortsida. När man kom in i hallen återstod ungefär 175m och även där inne fick man stöta på en 90-graders sväng innan det 60m långa upploppet. Klockan hade jag gett upp då den stod över 1:14 när jag kom in i hallen. Nu återstod det bara att göra ett bra pers.

 

 Enligt resultatet så står jag som nummer 11 eftersom en löpare tydligen missade starten och fick en snabbare nettotid än mig, men i loppet blev han slagen av mig med 7 sekunder.

 

De goda nyheterna med loppet var:

✯ att 10km på 35:12 är min 4:e bästa tid

✯ att jag fick nytt pers

✯ att jag inte fick tjejdäng ;)

✯ att jag orkade hålla 3:30-tempo så länge

 

 

Videoklipp från loppet hittade jag nyss, 33:00 börjar största "backen", en av träbroarna.

 

 

 

 

Igår var det Tjurruset i Stockholm och jag kom TVÅA!

Bara för att göra det hela ännu bättre så kom André etta och vi tog en dubbel! Två götister startade i Tjurruset bland 2608 herrar och plockade platserna 1 och 2, hur mäktigt?!

Vi får dock inte glömma Andrés dubbelseger då han även vann Tjurruset i Karlstad 3 veckor tidigare, den gången blev jag precis utanför pallen på en sur 4:e plats, men nu fick jag revansch!!

 

Nog med glädjen, dags att ta ner mig på marken igen och berätta lite om dagen.

 

Stockholms Tjurrus gick i år på Tullinge flygplats/Rikstens Friluftsstad. Området var bekant för min del som sprungit orienteringstävlingen 10-mila där 2011 och även varit där i något mer orienteringssammanhang. Tyvärr kom jag inte ihåg så mycket av terrängen förutom flygfältet. Orienteringskartan jag hade hjälpte mig inte heller väcka några minnen men jag fick en överblick om hur kuperat det var i skogen.

 

Vi åkte hemifrån runt 07:30 och anlände till Tullinge en stund efter klockan 11, så vi rekade området och beslutade oss sedan att gå första kilometern och kolla hur banan var uppbyggd, dvs när vägen blir smalare vilket avgör hur hårt tempo man ska köra från start för att inte bli instängd.

Man startade på ett fält och sedan ungefär 100m bort så smalnade det av direkt till en mindre grusväg där det gick springa 2-3 man i bredd, efter grusvägen kom man fram till en åker som såg rätt löpvänlig ut då det var så torrt, hade det regnat på bra dagarna innan så hade det säkert varit ett jobbigt lerigt parti, men så var det ju inte.

Efter åkern gick man återigen ut på grusväg och det var transportsträcka fram till en backe och 1km-markeringen.

 Temperaturen låg på ca 10 grader, det var mulet och ganska blåsigt. 10 grader och mulet? Ingen snack om saken, det är linne och kortbyxor som gäller. Man springer sig rätt varm och i skogen är det oftast vindstilla. Överdragskläder på hela uppvärmningen, väntar tills det är några minuter kvar till start innan man slänger av sig byxor och jacka. 

 

Både jag och André väntade rätt länge innan vi ställde oss vid starten eftersom vi helt enkelt ska stå längst fram. Men allvarligt talat, jag känner mig inte direkt stor när jag står där längs fram, knappa 50kg  och alla andra är ett huvud längre. Det var trångt och man stod ihoptryckt redan 2 minuter innan starten gick, vilket är sjukt jobbigt, speciellt för lilla mig som har armbågar i ansiktet typ. 

När starten gick var det ju inte bättre, knuffar och trängsel bestod starten av. Redan efter ca 10 meter ramlade en strax framför mig, jag vek undan till höger och sprang ihop med en annan, vek sedan över till vänster och kom helt instängd, alla rusade på som att det var på liv och död. Efter första gräsplätten kom vi sedan in på en mindre grusväg, jag låg uppskattningvis runt 15:e plats, jag tänkte "vadfan, det här går ju inte", såg André som hade gått upp i spets och jag tryckte mig förbi på utsidan av grusvägen och plockade runt 10 placeringar för att sedan lägga mig precis bakom André i spets. Vi var 3 löpare som var tillsammans på första åkern med ett flertal hack i häl. Efter åkern kom vi ut på en väg igen där André ryckte ifrån några meter, när vi kom fram till första backen vid 1km kom vi ikapp André igen och vi var 4 löpare tillsammans, men endast en kort stund, för efter backen när det blev mer lättlöpt ryckte André ifrån igen för att sedan bli upphämtad av oss igen när vi kom till första blöta hindret som var en bäck. Andrés akilleshäl under loppet var lera, eftersom han hade snabb/lättviktskor på sig som inte hade något fäste alls. Jag som körde i mina Icebug-terrängskor, som jag vann på deras tävling (Icebug Winter Run) i vintras, fick betydligt bättre fäste och slapp slinta med fötterna och glida runt som André, tur för André att det endast var superhalt på det stället i början.

 

Efter bäcken kom vi ut till en sjö där vattnet var på en sådan höjd att det inte lönade sig att springa, så det blev mest som en promenad, det var inte jobbigt, det var ingen tävlingsglöd.... det var bara kallt och långtråkigt helt enkelt. När vi väl kom upp ur vattnet möttes vi av en kraftig stigning, en slalombacke (tror jag). Här gällde det att hålla huvudet kallt, jag vet att jag är stark uppför och valde att lägga mig relativt kontrollerat så jag inte skulle få kramp efter nedkylningen eller mjölksyra. I backen stod det mellan mig, André och Ärlalöparen Simon Hedlund, starkast uppför var Simon, han fick till och med en liten lucka. Men tävlingen avgörs ju inte där då vi endast sprungit ca 3km av de dryga 10km. När vi passerade krönet gick André förbi honom rätt snabbt, det dröjde lite längre tid för mig att gå om honom men tillslut gjorde även jag det. Nu kom vi till ett parti där det var väldigt lättlöpt och bara följa en fin bred väg. Vilket gynnar löpare, jag föredrar svårsprunget, obanat.. ja, helt enkelt förjävlig terräng efter som jag har god löperfarenhet i skog från orienteringen. 

Nu när det var mycket lättlöpt visste jag att det skulle vara svårt att slå André som är mer löpstark än mig. 

Efter löpning på väg, löpning på mindre stig, löpning på åker och sedan löpning på väg igen, ett dike följt av en kraftig backe och sedan löpning på väg igen så kom vi äntligen in på kilometer 7. Vilket enligt banbeskrivningens kilometer för kilometer betyder: "Grymt jobbigt. Skogsstig, sandtag kraftigt kuperat, löst underlag. Mycket mjölksyra"

 

Ojojoj, det var en rejäl backe och riktigt jobbigt och psykiskt knäckande för vem som helst.....men inte så mycket för mig. Här hemma i Edsvalla har vi en snarlik backe i vårat grustag där jag kör 5-6 backintervaller någon gång lite då och då. Min backe är brantare och jobbigare, denna var dock lång och seg, plus att man är i tävlingsfart och inne på 7:e kilometern. Men jag tyckte jag matade uppför backen fint utan att dra på mig för mycket mjölksyra, vilket resulterade i att jag hyfsat snabbt kunde gå upp i tävlingsfart igen när jag passerat krönet på sandbacken. Det blev lite löpning bort till nästa lilla sandtag som jag tyckte var betydligt svårare, rent tekniskt, platt löpning på sand. Där slant jag flera gånger när jag skulle trycka till, tur att den inte var så lång. 

Någon backe, en viadukt, några dikes passeringar, en till backe och några hopp över träd senare, var det äntligen dags för det efterlängtade badet. Vi kom fram till Bäverdammen, jag hade sett när damerna klev i, då gick det till bröstet på dom och jag tänkte att det inte var så farligt. Utan att tveka tog jag ett avstamp och hoppade så långt jag kunde.... hahahaha, antagligen blev det djupare när damerna passerat eller så träffade jag djupaste punkten eftersom mitt huvud försvann under det äckliga vattnet. Osäker på siffran men mellan 400-700 åskådare jublade, hejade och skrattade när man försökte kravla sig förbi damerna som vi sprungit ikapp, tog några långa steg i det leriga vattnet för att sedan snubbla och återigen doppa huvudet eller för att stöta på grenar som låg under vattnet och blockerade en. Bjöd på några fina hopp och några "faceplants" i vattnet och efter slit kunde jag äntligen kravla mig upp på kanten och bege mig mot målet. 

Jag hörde att André gått i mål, inte så långt före mig. Jag visste att jag var tvåa och att ingen var tillräckligt nära mig, jag kunde bara göra en sak innan jag vek in mot upploppet och sista hindret, det var att få upp ett leende på läpparna och bara njuta. Efter att kommit på 4:e plats hemma i Karlstad när man var inblandad i en strid om 2-3-4 platsen så var en andra plats i Stockholm sjukt härligt. Kom fram till sista kryphindret, ställde mig upp, slängde händerna i luften, mådde hur jäkla bra som helst och möttes av André som tog emot mig med en bamsekram. Målen vi satt upp innan loppet, vi visste att det skulle bli tufft för André att vinna och att det skulle bli tufft att ta en dubbel, vi har dålig koll på stockholmslöparna, allt var väldigt osäkert men ändå inte omöjligt. Vi hade båda goda chanser att lyckas med en dubbel och det gjorde vi också. 

 

André fick sin dubbel, 2013 års vinnare av både Karlstads Tjurrus och Stockholms Tjurrus, vilket är jäkligt mäktigt! Jag fick ingen seger dock, men en 4:e respektive 2:a plats är jag sjukt nöjd med. Jag är bara 19 år, det ska inte vara lätt att vara den bäste, för att ta sig till toppen måste man kämpa och slita. Det är inte lätt, men det är inte heller omöjligt. Riktigt kul att jag har André framför mig faktiskt, vill jag slå honom måste jag helt enkelt ligga i med träningen och det är en riktigt bra motivationshöjare.

Riktigt kul när man ser resultatlistan också, de yngre löparna dominerade verkligen Lördagen. Kollar man topp 3 på dam och herrsidan så är alla födda 1991 eller senare, förutom damsegraren. Jag tycker alltid det är kul när yngre löpare deltar, men ännu roligare när de är med i toppen och slåss. För min del så är det ju ändå runt 30-års åldern jag ska vara som bäst.

 

 

(För att se målgångsvideo, klicka på namnet i resultatlistan)

 

 

Video från Marathon.se KLICKA HÄR