DM 10.000m bana

Inför loppet:

Ja, har nyligen börjat komma igång med lite distans igen och börjat hitta trycket i steget. Brukar känna att jag inte har tryck i steget några gånger och behöver ta det lite lugnare för att återhämta mig. Annars tar jag mig bara fram med mitt långa löpsteg men inga spänstiga steg. Blir väldigt energislösande utan spänsten.
 
Just igår tyckte jag ändå att det kändes bra, fast jag låg på lugnt tempo ca 8km och ökade sista 2km. Jag är verkligen ingen banlöpare och tycker bana är sjukt trist att springa på, speciellt när det är långdistanslöpning.
Min favorit är definitivt terränglöpning med skön omgivning. Asfalt ligger högt uppe för att det går snabbt, men terräng är helt enkelt så underbart att springa i.
 
Målet med loppet idag blir pers, dvs under 34.18. Vädret är uppenbarligen på min sida eftersom det regnat hela dagen och jag har problem att springa i värme, så detta blir säkert bra. Hoppas formen sitter bra och att jag prickar rätt dagsform. En tid under 34.00 vore underbart, men jag har mina stunder. Antagligen jättebra lopp, eller medelmåttigt, ärligt talat gör jag sällan sjukt dåliga lopp.


Efter loppet:
Jag kan säga att jag varken är nöjd eller missnöjd med loppet, helt okej lopp ändå.
 
Jag kom ensam direkt från start som jag nästan anade, utifrån tidigare lopp så kan man alltid jämföra sig med sina närmaste konkurrenter, vilket i mitt fall var Leif Sjöström och Fredrik Nordström. Jag vet att Leif alltid öppnar hårdare än mig och att Fredrik alltid öppnar lugnare än mig. När startskottet gick, visade det sig att jag hade rätt, så jag kom direkt ensam då Leif hakade på Anders Eriksson och jag vill inte öppna så snabbt. Jag låg på 3:25* tempo i första kilometern och hade några meter fram till Anders och Leif. Det blåste lite så varje gång vi kom till upploppsrakan så fick vi motvind som kunde variera i styrka. Vissa gånger var det rejäl motvind och andra gånger kanske det inte kändes någon vind alls.
 
Andra kilometern avverkades på något sämre tid, jag hade då koll på Leifs position i förhållande till min. Han låg ungefär exakt 100m före mig. Några varv passerade och han låg fortfarande ca 100m före mig, sen när vi passerade någonstans runt 4km* så hade luckan växt rejält ända till ca 200m, kollade då klockan och nästa kilometerpassage låg jag på 3:35-tempo*. Svårt att hålla uppe tempot helt själv, speciellt för min del då jag saknar snabbhet eftersom jag byggt upp min löpning på helt fel sätt.

Australien!

Befinner mig för tillfället i Australien på ett 1-års Work and holiday visa och denna bloggen kommer fortsätta ligga i lä!
 
Men frukta ej, finns numera på denna bloggen tillsammans med André och senare Andreas, Enjoy!
 
AUSTRALIENBLOGG
 
 

3+4=7

Ganska nöjd med rubriken, komplicerat med matematik, speciellt när man läst matematik breddning (som motsvarar någon nivå över matematik 5/ matematik E) i gymnasiet.
 
Nåväl, som ni kanske vet så är inte bloggen så aktiv när det går dåligt med träningen för mig, så givetvis står ju siffrorna för något, nämligen antal kilometer jag sprungit de senaste två veckorna då jag på senaste tiden besvärats av knäproblem som jag inte riktigt vet vad det är. Jag har inte ont hela tiden utan det bara gör ont i vissa lägen och efter att jag sprungit... har i alla fall fått ett knäskydd hem från pappa, så jag kör styrka istället. Bara att bita i det sura äpplet och ta det lugnt. Bortsett från skador och sjukdom så har jag ändå haft ett helt okej år, så jag bjuder på denna bilden för att förgylla min blogg med ett gott minne i alla fall.
 
(OBS: jag är inte helt skadad utan jag kan springa, testade några snabba 200-ingar i våxnäshallen häromdagen och det kändes bra då, men lite känningar på kvällen. Dock så väljer jag att ta det lugnt då jag inte vill riskera något, styrka funkar fint också)
 
Color Me Rad, Göteborg

Dotteviksrundan

Den 20 September 2014
 
Trots tveksam form tog jag en sväng upp till Arvika den 20:e september för att springa Dotteviksrundan, har länge vetat av att tävlingen funnits men har alltid haft något annat i vägen och det har aldrig riktigt blivit av så kände att det var väl dags att testa på nu. Loppet är 8.4km och innehåller variation av asfalt, grus och terräng i kombination med utslagsgivande kupering.
 
Löpvädret vid dotteviksrundan var väldigt skönt och benen kändes ändå helt okej innan starten men jag räknade ändå inte med någon kanontid. När starten gick så var Mona snabbt framme i spets men strax därpå gick Sören om och drog iväg i ett väldans tempo som jag försökte hänga på. Sneglade på klockan efter några hundra meter och snittet låg på 3:05 och jag tänkte att jag kan hänga på i den mån det går (hade dock i åtanke klockan inte går att lita blint på och att det är någon sekund fördröjning på min klocka). Vid 1.5km så hade tempot avtagit något men jag tror fortfarande vi låg under 3:10 så jag släppte medvetet en liten lucka till Sören och L-O som gled iväg någon meter. Vi sprang sedan under en viadukt och tog en skarp vänster för att runda dammen i parken. Längs dammen hade dom ca 10m till godo på mig, men efter att vi passerat parken gick det lätt uppför och luckan minskade. När vi kom in i terrängen vid 3.5km gick L-O om Sören och jag kom ganska snabbt ikapp Sören, jag gick om och försökte lägga mig i ryggen på L-O. När jag väl hade ryggen så dröjde det inte länge innan jag beslöt mig för att även gå om L-O. Vi kom till en backe och jag märkte att jag var starkare än L-O uppför och utnyttjade backen för att få en lucka. Terrängen är min starkaste sida vanligtvis och därför valde jag att släppa en lucka på det lättlöpta för att trycka på i skogen.
 
När vi kom ut ur terrängpartiet vid 5km så är jag ganska säker på att jag hade någon meter till L-O, osäker på avståndet då jag aldrig tittade bakåt. Kommande kilometer var platt och lättlöpt på asfalt, jag hade inget tryck i steget utan tog mig framåt med mitt långa löpsteg eftersom benen inte svarade alls... det var tomhet... ingen styrka, ingen mjölksyra. Jag hörde hur L-O kom närmare och närmare och jag kunde inte göra någonting utan fortsatte i samma tempo längs hela raksträckan. Vid 6km låg L-O och jag tillsammans och båda hade samma sega känsla. Vi växlade några ord när vi sprang bortåt mot sista backen som var 30 höjdmeter på 350m. Även om jag saknar tryck i steget så kan jag alltid mata på bra uppför i backar och L-O hade tvärtom, att han var seg i backarna, så jag fick den avgörande luckan uppför och behöll som tur är avståndet hela utförslöpningen och hela vägen in i mål.
 
 Resultat
 
 
 
 

Slutet gott, allting gott

I helgen körde jag Kil(s)terrängen vilket var min absolut sista tävling för säsongen vilket jag drar en lättans suck för. Med tanke på min form på sistone och att kroppen inte varit min bästa kompis längre så hade jag gärna velat avsluta tävlingssäsongen runt början av Juli då jag var påväg tillbaka från skadan, men någonstans långt inne i mitt tjurskalliga huvud intalade jag mig själv att jag skulle få en perfekt löpdag någon av de återstående tävlingarna och valde att genomföra samtliga tävlingar. Efter skadan fick jag en förkylning, den var ganska långvarig och den bestod mest av täppt näsa och rethosta.... rethosta som varade 2-3 veckor framöver. Trots rethosta valde jag att köra stafetten i Finspång, Kraftloppet. Jag hade inga intervallpass i benen inför denna tävlingen och jag skulle springa en 6.6km sträcka, vilket kräver snabbet. Jag är ändå rätt nöjd med det loppet då jag vann min sträcka och plockade in minuten på framförvarande lag och 17 sekunder på ledande lag, vilket ni kan läsa om här om ni missade inlägget: (var vad jag först skrev men kort därpå insåg att jag aldrig skrev ett blogginlägg om detta... shit happens)
 
Efter Kraftloppet åkte jag givetvis på en till sväng av rethosta vilket irriterande mig något enormt och jag sökte upp läkare efter två veckors rethosta. När det väl var dags för besök så hade ju givetvis hostan redan försvunnit... typiskt! Jag fick hålla mig hel ett bra tag och tränade på med ett pass per dag istället för de två passen per dag som jag brukade ha. Blev mindre mängd och mindre intervaller under denna perioden och jag körde enbart distanspass. Motivationen var inte direkt på topp men jag hade ändå Tjurruset x2 att se fram emot, Tjurruset som inte kräver lika mycket fart om det inte är alldeles för lättsprunget. Två dagar innan tjurruset körde jag och André, enligt en ettårig tradition, motionsorientering vilket klumigt nog resulterade i en (lätt?) stukad fot. Hade sjukt ont på kvällen och på morgonen efter kunde jag inte belasta foten så bra. Pappa som är ortopedingenjör och har bra koll på fötter tejpade foten och stabiliserade den lite. På morgonen innan tjurruset körde jag morgonjogg och det kändes helt okej, så jag sprang Tjurruset.
 
Trots alla dessa fortsatta motgångar så valde jag envist att slutföra säsongen. Stötte tyvärr aldrig på den där perfekta löpdagen utan Tjurruset x2 slutade med snedtramp och haltandes, Terräng-SM var lite sådär och Kilsterrängen var ett väldigt knepigt lopp då jag ena sekunden var jättetrött och nästa sekund hur pigg som helst, dessutom spökade kroppen med håll och ytterligare ett fint snedtramp. Jag kommer inom kort uppdatera mina senaste lopp här på bloggen för er som är intresserade av att läsa.
 
Om ni ursäktar mig så återgår jag till vinterdvala ett tag och försöker få ordning på kroppen med min nya sport, Curling.
 
 
 
 

Tjurruset 2014 x2

Tjurruset Karlstad, den 13e september 2014
 
Lördagen den 13:e september var det dags för årets upplaga av Tjurruset i Karlstad som är favorittävlingen under tävlingssäsongen. Jag har varit deltagare i Tjurruset sedan 2007, har tidigare sprungit Kalvruset några år, och ända sedan 2007 har jag klättrat med en positiv kurva i Tjurruset rent placeringsmässigt.
Platserna lyder: 104, 22, 20, 15, 11, 5 & 4 så i år var jag självklart extra sugen på att följa trenden och hamna bland topp 3 men detta året har inte riktigt gått som jag velat, därav frånvaron på bloggen som jag nämnt tidigare.
 
Återigen lite bakgrundsfakta. Efter stadsloppet fick jag en mindre muskelbristning, lite problem med hälsenan och tog helvila 1.5 vecka sen började med cykel och crosstrainer, kom strax därpå igång med lättare löpning igen då bristningen var bättre. När jag började komma upp i ordentlig mängd igen så åkte jag på sjukdom istället och fick ta det lugnare, hade rethosta i drygt en vecka vilket började bli sjukt irriterande och motivationen för löpning var inte direkt på topp när man alltid höll på att hosta ihjäl sig efter ett träningspass. Min hälsena spökade fortfarande lite då och då så körde mycket excentriska tåhävningar men vågade aldrig riktigt köra intervaller. 2 veckor innan Tjurruset börjades det med lite obanad terränglöpning för att vänja sig, första obanade passet slutade med att jag lyckades hitta en dold glipa under mossan vi sprang på och foten gled ner mellan glipan och slog i smalbenet i bergskanten, kunde först inte stödja helt på benet så det fick bli en kort paus innan jag kunde springa vidare. Dagen efter kunde jag inte stödja benet alls utan haltade mig runt. Det tog ungefär 2 vilodagar innan jag kom igång med träningen igen. Dagarna började rinna iväg och det återstod en vecka till Tjurruset, så jag kände mig tvungen att få minst ett intervallpass i benen och drog upp till Frykstahöjden i Kil på tisdagen. Intervallpasset var riktigt positivt och jag hade fart i benen vilket kändes betryggande inför lördagen. Onsdag var det distans och sen på torsdag skulle jag och André köra motionsorientering, precis som vi gjorde förra året innan Tjurruset. Hade tyvärr inte lika flytet med mig och missade alltför mycket, inte bara orienteringsmässigt utan reflexmässigt då jag trampade kraftigt snett och slog knät i en sten... fett klumpigt alltså. På fredagen kändes foten lite bättre än kvällen innan och det blev en sjukt lugn dag då jag ville försöka repa mig helt till tävlingen men har man trampat snett nyligen så är foten sjukt känslig mot minsta felaktiga isättning och jag hoppades på att en mirakelkur innan läggdags skulle göra susen.
 
Det blev lördag och klockan 07:00 klev jag upp och gav mig ut på en lätt jogg för att känna hur foten mådde, tanken var att jag skulle springa 1km och trycka på lite för att se om foten pallade tempot, det kändes så pass bra att jag körde 2km i typ 3:30-fart utan att foten värkte alltför mycket, det kändes lite i kurvorna men ingen värre smärta. Jag begav mig till tävlingsområdet några timmar senare för att agera hare på Kalvruset. Hade turen på min sida och klarade uppdraget utan att förvärra stukningen utan kände bara mindre smärtor så självklart skulle det bli en start på Tjurruset för min del, det tar ju emot något enormt att behöva lämna DNS på favorittävlingen, speciellt när det är på "hemmaplan".
 
Vi hoppar fram till starten! Uppvärmning, känningar i fot, sega ben och bla bla bla!
Klockan slog 14:00 och det var dags för start, försvinner in i min bubbla och väntar på startskottet. PANG!
Rusningen drar igång och jag försöker lägga mig på en bra position långt fram i början av det lättlöpta, hamnar som 4:e man bakom Cimmie, Per och André. Det var en ganska hård öppning för min del men jag ville ligga med bra i starten eftersom det brukar smalna av när man kommer in i skogspartierna. Min fot besvärade mig ganska tidigt då vi gjorde en 180°-sväng och jag hade ganska bra fart igenom kurvan och fick vrida foten för mycket, tappade dock lite placeringar då jag höll jämn fart och låg runt 5-6 plats här.
Vid 2.3km kom vi in på ett svårsprunget parti med ojämn mark där jag självklart lyckas trampa snett tillräckligt mycket för att känna suget av att bryta, farten sänktes dock för löparna runtom mig och jag fortsatte. Vi kom ut på en väg och det var ganska lättlöpt, foten började kännas bättre och ingenting jag tänkte mer på när vi kom fram till hoppa/kryp-hinder som jag var fruktansvärt dålig på, jag brukar ha lätt för såna saker men icke sa nicke.
In i skogen igen och jag hade nu hamnat på en 7:e plats och tappade en liten lucka till framförvarande löpare men löpte snabbt igen den i terrängen där jag är som bäst... men olyckligtvis trampar jag snett på stenhällarna och slant efter igen då jag inte vågade riskera något genom att hålla för hög fart i skogen. Kom sedan ikapp dem igen på ett mossparti där jag inte oroade mig för foten p.g.a det mjuka underlaget. Efter att legat i släp flera kilometer tänkte jag att jag verkligen inte borde ligga här, inte med min kapacitet, så vid nästa lättlöpta parti ska jag trycka på och skaka loss dem. Vid 7 kilometer efter skjutbanan kom vi ut på en äng och jag ökade direkt tempot och de hakade på rätt bra, men 1km senare hade jag en lucka på ca 15-25m och fortsatte trycka på. Vi kom till varvningskorset där vi skulle hoppa upp på höbalar och över en container. Hoppet var ganska högt men med min fina spänst tog jag mig ganska enkelt upp problemet uppstod dock på nervägen då höjdenskillnaden mellan höbalarna var ganska stort, första gick bra, andra gick bra men när jag hoppade ner från sista höbalen ner på grusvägen måste jag vridit foten och fått en konstig landning för foten började återigen kännas av. Jag hade ganska koll på avslutningen av banan och när jag sneglade bakåt insåg jag att de förmodligen inte kommer ikapp mig om jag inte trampar snett igen. Jag tog det väldigt passivt i skogen och hade ingen vilja alls egentligen. Jag låg återigen på 4:e plats, långt framåt och långt bakåt. Hade jag sett skymten av 3:an hade det varit en annan sak och jag hade förmodligen vågat pressa mig lite mer med foten, men som sagt, noll motivation. Kom till några riktigt fina lerhål som vanligt längs med tjärnet och inne på brandstationen hade de hittat ett till lerigt dike, passerar diket rätt enkelt då jag i princip hoppade över hela men fastnade lite i landningen, upp mot upploppet och med god spänst tar mig över en hinderbock, några bildäck och en container innan jag kommer in på raksträckan mot mål.
 
4:a .... besviken men samtidigt så glad. Foten höll, jag tog mig i mål vilket i princip garanterade en seger i lagtävlingen då vi alla götister som var med i laget är bland de främsta, allt hängde på att ingen skulle bryta.
Jag säger såhär, även om min fot hade varit hel så hade jag inte haft någon chans att komma topp 3 i år. Vinnaren i år blev min vapendragare André som var inblandad i en spurtstrid med tvåan, Per. Trea blev Cimmie som hade tränat på sjukt bra och var riktigt stark i år. André vet jag är snäppet före i vanliga fall, men tjurruset är ändå speciellt för mig som är extra bra i terräng, speciellt extremterräng som Tjurruset är. Per visste jag var i god form. Vad gäller mig? Jag visste att min form inte varit på topp sen skadan och den sorgliga sanningen är att jag helt enkelt var för dåligt tränad för att utmana om topp 3. Bara att bita i det sura äpplet, bryta ihop och komma igen. Det finns fler Tjurrus att springa och jag skulle även köra Tjurruset i Stockholm 3 veckor senare, vilket redan varit nu och som jag kommer skriva om precis här nedanför!
 
 Resultat
 
 
 
 
 
 Tjur Ruset Stockholm, den 4 oktober 2014
 
Lördagen den 4 oktober var det dags för Stockholms tjurrus som gick i Almnäs strax utanför Södertälje. Förra året tog jag och André en göta-dubbel då André vann och jag kom tvåa, så i år ville vi självklart försöka behålla götas färger i topp. Vi (jag, André och Andreas) hade planerat in en Stockholmsweekend och anlände till Stockholm, Kungens kurva för att vara mer specifik, på fredagkvällen. Vi checkade in, drog till Heron City, käkade lite mat och spelade några omgångar biljard. Väl tillbaka på hotellet så granskade vi banan eftersom de hade lagt ut en karta på banan som man kunde kika på (tur att jag kan läsa orienteringskartor och få en bättre överblick över backarna och de tungsprungna partierna). Efter en granskning av banan var det dags för sängs.
 
Klockan 13:40 gick starten så vi stack ut på en lättare joggingrunda på morgonen för att mjuka upp kroppen lite. Eftersom vi övernattade på hotell fick man ju en underbar hotellfrukost som jag tänkte att man äntligen kan njuta av för en gångs skull med tanke på att starten var så sent. Tyvärr tror jag att jag åt lite för mycket då inte maten riktigt hade lagt sig när jag stod på startlinjen, hehe.
 
Vi tog bilen ut till arenan i god tid för att hinna kolla på området och se när tjejerna sprang i det långa diket vi såg på kartan. Ja, du läste rätt... tjejerna startar nämligen först i Stockholm, så dom trampar upp skogen och lerhålen fint för oss herrar. Så till alla er som klagar på att vi i täten hemma i Karlstad inte får så jobbigt... vi får det ganska jobbigt i Stockholm istället! Det finns ju både för- och nackdelar med att springa efter några tusen löpare, dels så blir den obanade terrängen en finare stig men å andra sidan så blir dikena med lera jobbigare.
Innan start så blev André intervjuad av TV4 sport eftersom han vann förra året, han var väl med andra ord förhandsfavorit alltså. Efter intervjun så var det dags att värma upp så vi joggade bortåt lite och märkte att ängsytan man sprang på i början var väldigt ojämn och jag blev direkt oroad för min fot, dock hade jag inte haft några känningar innan men jag vet hur lätt det är att trampa snett om man redan gjort det en gång nära inpå.
Uppvärmningen gick dock bra så jag var inte så oroad för foten då. Det närmade sig start och det var dags för lite stegringslopp, sagt och gjort så körde jag 3 stegringar och sedan joggade mot starten för att dra av mig överdragskläderna. Dumt nog testade jag att trycka på lite på ängsytan och trampade snett, drygt 4 minuter innan start och fick gå lite smått haltandes till startlinjen, perfekt. På startlinjen stod jag och typ snurrade på foten för att hålla den i rörelse och eventuellt mjuka upp lite.
 
(För er som vill hänga med på banan bit för bit kan följa med på kartan HÄR)
 
Starten gick och det var en helvild tjurrusning i början, jag fick ligga på ett högt tempo för att inte tappa för mycket positioner i starten innan man kom upp i terrängen 1 km senare. Foten kändes faktiskt helt okej men jag tror jag fegade lite för mycket med tanke på att det var så sjukt ojämn mark. När vi kom in i terrängen efter 1 km låg jag uppskattat på 8-9 plats men hade planer att försöka avancera i terrängen. Plockade två placeringar innan vi kom fram till en vattenpassage som dom skrek var 1.5m djup, vattnet var kallt och man ville bara upp så snabbt som möjligt. Väl uppe ur vattnet ville man få igång benen direkt och man fick några meter på sig att väcka benen innan man skulle uppför en backe. Efter en stunds löpning kom man återigen till en mindre vattenpassage där jag gick om ytterliggare en annan som var mycket långsammare än mig att accelerera upp efter att man varit nere i vattnet, jag brukar ha väldigt lätt för "start-stopp" löpning då jag är snabb på att komma upp i fart efter stoppet, därav tjusningen med tjurruset som innehåller ett par "start-stopp" hinder. Strax efter 3 km passeringen så kom man till en backe där jag verkligen kände att det inte var min dag. Benen kändes blytunga och i backar där jag brukar känna mig stark hade jag ingen ork alls. Han som var närmast bakom mig knappade in på mig men väl uppe på platten lät jag honom inte passera mig, jag ville ligga i spets i min lilla klunga på 5(?) personer. Mellan km 4 och 5 så var det obanad terräng där en sprang förbi mig, men jag passerade honom strax därpå så placeringsmässigt hände ingenting, jag låg vid det här laget 5:a.
 
Jag och André hade ju kollat på kartan kvällen innan så vi visste att mellan 5.5 km och 7 km var det väldigt lättlöpt där man gärna vill trycka på lite extra. Sagt och gjort så efter att varit i en mindre myr strax innan 5.5 km fick jag en liten lucka till närmaste löpare och tryckte på direkt när jag kom till det lättlöpta och med min vanliga tur senaste året så trampade jag självklart snett ytterligare en gång och blev tvungen att gå en kort stund precis när jag i botten av en kortare och brantare backe. Några sekunder hann gå och sedan blev jag omsprungen av Fredrik Ousbäck, som jag för övrigt slog på Tjurruset 2012 i Karlstad med 13 sekunder. Foten fick försöka läka en kort stund och en till kille gick om mig innan jag bestämde mig för att jag måste börja springa igen. Det blev definitivt inte det tempot jag ville men jag tog mig framåt i alla fall. Sakta men säkert närmade sig folk bakifrån och jag tänkte verkligen inte bli omsprungen av flera så jag tryckte på tillfälligt i den mål som foten höll men vissa steg gjorde ondare än andra. Så småningom kändes foten bättre igen och jag kunde trycka på igen, strax innan ett långt dikt fullt av lera hade killen som sprang om mig senast en lucka på ca 5 meter som jag plockade direkt när vi kom ner i diket då jag tog mig fram i leran rätt bra på kanterna. Jag hamnade i ryggen på honom hela vägen igenom diket eftersom det var sjukt svårt att ta sig förbi i mitten av diket där man kunde bli fastsittandes i leran ett tag innan man tog sig loss. I slutet av diket fick jag luckan och gick om honom, jag var betydligt löpstarkare och fick en lucka på honom direkt när vi nu hade passerat 8 km. Härifrån till mål var det några riktigt fina och jobbiga hinder på vägen.
 
Bilder på det fina diket:
 
 
 Direkt efter diket var man tillbaka på nästan samma äng som man startade på och det var sjukt ojämnt, med min fot vågade jag inte riskera något utan var väldigt noga med vart jag satte foten och belastade inte foten så mycket när jag landade utan la över vikten till andra foten. Kom förbi det partiet och in i skogen där det var rätt lättlöpt. Vi gjorde en liten ögla till en publikplats innan vi kom fram till ett till lerigt dike. Detta diket var lättare att springa i än det förra, men vissa gången sjönk man ner med foten och framstupa ner i leran, lite mysigt med lerinpackning. Efter diket var det lättlöpt en bit till innan man kom fram till 9 km passeringen och man fick springa inne i vassen en bra sträcka, jag fick även syn på Fredrik som passerade mig vid snedtrampet. Inne i vassen var det lättast att springa längs med vassen istället för den upptrampade gången som blivit efter damerna. Jag passerade många damer på den sträckan och fick gå ut i mitten några gånger, gick att löpa men rätt vad det var så föll man pladask. Jag kom dock närmare och närmare Fredrik för varje meter som gick men efter vassen kom vi fram till en bäverdam där vattnet gick till brösthöjd på mig. Det var väldigt svårt att plocka meter när båda har ungefär samma fart i vattnet. Jag sökte mig till kanten, mest p.g.a att det var så många damer i mitten, hittade en liten plattå som jag drog mig upp på och tog ett långt avstamp vidare i vattnet bara för att slippa gå i vattnet hela vägen. När jag kom upp ur vattnet på en mindre stig var det en hel drös med tjejer i led framför mig som jag lite fult fick knö mig förbi innan vi gick ner i sista delen av bäverdammen. Jag var ca 10m efter Fredrik när jag tog mig upp ur dammen och han sneglade bakåt. Om ni kikar på kartan så var jag ikapp honom vid tredje hindret vid hinderbanan som är de parallella linjerna vid slutet. Tog mig över hindrena snabbare än honom och låg precis i ryggen på honom när vi gjorde u-svängen, dock fanns det en vägg där med ett rep som man skulle runda, men han förstod inte det och rent impulsivt stannade han och tänkte börja klättra, då sprang jag rätt in i honom, vi båda bad om ursäkt, shit happens liksom, jag hade möjligtvis gjort samma fel om jag inte såg damerna springa runt. Vi startade från noll och sprang mot målet, Fredrik hade dock en växel kvar och fick en lucka direkt men jag kom ikapp honom bra över hindrena och det blev (typ) en spurtduell, tyvärr var upploppsrakan efter sista hindret lite för kort för att jag skulle hinna ikapp. Tiden i mål säger att Fredrik slog mig med 12 sekunder, men kollar man på målvideon som man kan se om man klickar på mitt namn i resultatlistan, så ser man att jag gick i mål strax efter honom.
 
Hur som helst så slutade jag på en 6:e plats i årets upplaga av Tjur Ruset i Stockholm, något besviken att jag inte kunde försvara min andraplats men med mina förutsättningar i år så gäller det samma som i Karlstad. Jag är helt enkelt inte i bättre form än såhär för tillfället. André kunde inte heller försvara sin seger utan fick nöja sig med en fjärdeplats. Noterbart är att jag körde med terrängdubb som vanligt och hade problem på den ojämna ängslöpningen direkt efter det leriga diket vid 8 km. André som hade lättviktskor med platt sula hade, som ni kanske förstår, betydligt svårare att få fäste vilket gjorde det svårt för honom sista kilometerna. Oavsett reslutat så var vi ändå rätt nöjda, bara att inse att dom andra var bättre än oss i år och vi får ta nya tag nästa gång.
 
Resultat:
(Resultatlistor -> Klass: Tjur Ruset Herrar)
 
klicka på "Watch on Vimeo" för att få se en översikt av banan samt små klipp.

TjurRuset-banan-2014 from Marathon.se on Vimeo.

 
 Och här kommer lite fler bilder!
 
Foto: Tommie Linder
Foto: Tommie Linder
Foto: Tommie Linder
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Back on track!

Den 11 Augusti 2014
 
Hejsan, hoppsan fallerallera, när Anton bloggar ska varenda läsare vara glá!
 
Nu är jag tillbaka efter ett långt uppehåll där man kunnat tro att jag sprungit vilse på något långpass eller liknande, men så är inte fallet utan orsaken var mest att jag blev skadad efter Karlstad Stadslopp (14 Juni) där jag fick problem med hälsena och en mindre bristning i vaden. Problem med en vad leder till mindre löpträning och mindre löpträning leder i sin tur till en omotiverad Anton. Jag tog det relativt lugnt efter stadsloppet och ansträngde mig inte mycket alls, efter ca 1 vecka så började det kännas bättre och träning på cykel och crosstrainer börjades, inom kort var jag ute i skogen och sprang orientering i kontrollerad hastighet, vilket gav bättre kartläsning och inte lika många bommar. Med facit i hand så ska jag nog springa orientering när jag är skadad!
 
Min pappa jobbar som ortopedingenjör och är egenföretagare men jobbar tillsammans med folk på Klarälvskliniken vid Löfbergs Arena i Karlstad, tack vare pappas kunskaper och ett besök hos Bosse, en sjukgymnast som jobbar på Klarälvskliniken, så var jag i skick för att gå normalt efter en veckas uppehåll. Efter 1.5 vecka kan man säga att skadan var i stort sett läkt men jag fick ändå ta det väldigt kontrollerat då hälsenan fortfarande var öm. Distanspass och lite högre tempo i skogsterräng funkade bra i kombination med en massa excentriska tåhävningar.
 
Läget idag? Jo, jag klarar av att köra distanspass utan att känna av hälsenan, ibland när jag vaknar kan jag ha ont och dagen efter känns det ingenting och ibland släpper det efter ett distanspass. Jag har i nuläget ännu inte börjat med intervallträning utan tar det väldigt försiktigt och känner efter vad hälsenan klarar. Vad klarar då hälsenan av? Jo, eftersom jag sprang mitt första maraton i lördags så antar jag att den pallar rätt mycket nu. Vadå? sprang jag mitt första maraton bara sådär utan förvarning, förlåt mig, men jag hade ju inte börjat blogga än. Men om ni vill vara direktuppdaterade så hänvisar jag till Instagram där jag är aktiv när något nytt händer! Bara för enkelhetens skull så slänger jag in instagram här till höger och voila!
Och en uppdatering om maran finns nedanför detta inlägget!
 

Roadtrip - Edsbyn - Äventyr - Östersund/Åre
 
Den 18e Juli hade jag ledigt från jobbet så jag startade jag bilen och begav mig uppåt i landet för att hälsa på Vilma och hennes familj i Edsbyn som jag inte träffat på 11 år. Lite snabb fakta: Som ni kanske vet så är jag och min syster adopterade från Vietnam, mina föräldrar åkte dit med en annan familj och hämtade min syster och Vilmas bror, Viktor. Tre år senare åkte dom till Vietnam än en gång för att denna gången hämta mig och Vilma. Nu när vi inte hade träffats på 11 år tänkte jag att det var väl dags att hälsa på, eftersom jag inte pluggar nu och hade ledigt från jobbet så var detta ett utmärkt tillfälle att besöka dom.
 
Eftersom detta är en träningsblogg så vill jag vill mest ha träningsrelaterade saker med på den, men vissa gånger får man ta undantag!
 
Jag hade verkligen jättetrevligt i Edsbyn även om jag kom dit i arbetstider då hela familjen var iväg och jobbade vissa tidpunkter på dygnet. Själv startade jag morgonen med morgonpass på 7-12km och en dag så bara kände jag mig tvungen att ta mig uppför den lockande slalombacken, sagt och gjort så avslutade jag distanspasset med slalombacken, en krävande backe som fick mig att stanna till 3 gånger. Hann att få mig sightseeing i Edsbyn och fick även besöka Vilmas kompis, Robin, som hade en sjukt fin stuga vid vattnet med volleybollplan, bastu och båt, vi stannade ett bra tag och det blev kvällsdopp, bastu, volleyboll och en trevlig brasa innan vi begav oss hemåt när natten kom.
 
 
 
 
 
 
Efter 3 dagar i Edsbyn bar det iväg till nästa destination som var Östersund för att hälsa på två träningstokiga tjejer som sprang tjurruset i stockholm samtidigt som mig. Jag blir alltid imponerad när jag ser yngre talanger runt min egen ålder som lyckas placera sig i toppen bland de äldre och när jag fick syn på deras bild på instagram, grattade jag dom och började följa dom båda för att följa deras framgång. Blev smått avundsjuk på deras träningsmiljö och hur underbar fjällvärlden såg ut och bestämde mig för att fråga om man fick komma dit på besök, lära känna dom och träna med dom när jag ändå var några mil upp i landet, tur som jag hade så blev svaret ja och jag la in Östersund på min resa. Jag brukar sällan ha problem att ta kontakt och prata med nya personer vilket jag tycker är en väldigt bra egenskap. Vågar man inte fråga kan man missa en massa saker!
Jag är i alla fall glad över att jag skickade meddelandet och fick träffa Sanna och Lina som guidade mig på fina turer i Östersund och Åre. Det var sjukt kul och jobbigt att springa uppför Åreskutan, men vi tog oss till toppen och sedan ner igen, med en paus för isbad på vägen ner. Dagen därpå var det dags att uppleva fjällvärlden och den var ju hur underbart som helst att springa där, sjukt vad fri man känner sig och utsikten från topparna.. går inte förklara vilken skön känsla det var att springa på fjället, dessutom ger det sjukt bra träning.
 
Slänger upp några bilder, men fler finns att se på deras blogg som ni hittar -> HÄR <-
 
 
När mina 3 dagar i Östersund/Åre var slut så bar det återigen till Edsbyn för att umgås med familjen Robertsson och gå på Persmässan där jag fick träffa folk jag träffade tidigare i veckan men även en massa nya människor. Vilken grymt rolig grej att ha reunion på och träffa gamla kompisar under en helg då många återvänder hem för att gå på mässan.
Helgen avslutades med party på mässan, bowling och självklart den lockande slalombacken en gång till, som var betydligt lättare att springa uppför efter Åreskutan, haha!
 
 
On top of the world... eller Edsbyn, sak samma!
 
Avslutningsvis, stort tack till familjerna Robertsson och El Kott Helander för att jag fick bo hos er i några dagar. Hoppas det inte var alltför jobbigt att ha mig på besök! ;)
 
Resan norrut var ett roligt äventyr som jag verkligen uppskattade, men att resa långt kostar pengar och tid, så det gäller att njuta av varje sekund när man väl är borta. Återstår att se när man beger sig iväg på äventyr igen.
 
 
 
 
 
 
 

Sweden IronTrail Marathon

 Den 9 Augusti 2014
 
I lördags var jag i Kristinehamn för att göra min maraton debut, tanken var att få ett bra träningspass och även testa hur mycket min hälsena klarade av, eftersom det är en sådan lång sträcka och i terräng så hade jag i baktanke att hälsenan borde klara av en terrängmara så länge farten inte blev alltför hög.
Självklart var jag lite nervös eftersom jag aldrig tävlat en sån lång sträcka tidigare, men jag kunde ändå hålla nerverna i styr eftersom jag vet min egen kapacitet så bra. Uppvärmningen var definitivt inte den klassiska "45 minuter innan start" utan det var snarare 20 minuter innan start då jag räknade in de första 4-5km på asfalt/grus som uppvärmningsdel, det är ju ändå i skogen som jag är som bäst.
 
Det var första året för IronTrail så man hade inga tider eller liknande att gå på, så det var bara att köra sitt eget race helt enkelt. Loppet var ganska tufft då man startade på lägsta punkten och högsta punkten befann sig 27km inpå banan. Det var bara att hålla huvudet kallt och ha krafter kvar tills utförslöpningen och 30km-skylten kom. När starten gick var det ingenting som kunde stressa upp mig utan jag försökte enbart hitta mitt optimala löpsteg som var så energisnålt som möjligt. Kom in i ett tempo som var lite högre än joggingfart då de första lätta 7km på asfalt/grus avverkades med 4:30 i snitt. Folk som passerade mig på grusvägen för att få bra position innan skogslöpningen började, de passerade jag enkelt när vi kom in i terrängpartierna och jag höll farten helt okej. Det är sjukt att se temposkillnaden mellan mig och de andra när vi gick från grus till terräng då de andra inte kunde hålla samma tryck i skogen, jag verkligen flög fram, en av de bästa känslorna en löpare kan ha.
 
Vi sprang på små stigar, större grusvägar och i kuperad terräng där bra fotarbete krävdes för att hålla farten uppe, något som passade mig perfekt. När jag kom till 13km fick jag syn på en löpare en bit fram och knappade in steg för steg, passerade honom kort därpå och kom sedan till Älvbron, 14.5km, där banorna 23km och 42km delade på sig. Jag låg tvåa på långa banan och kände mig fortfarande riktigt pigg. Jag visste att vid ~18km kunde jag fylla på den lilla vattenflaskan jag sprang med i handen och valde att tömma ut det mesta över huvudet för att svalka mig lite. Kom till Niklasdamm, 18.5km, fyllde på vattenflaskan, plockade på mig lite dextrosol och fortsatte. Fick reda på att ettan, Hans Brolund, låg ca 7minuter före mig där, vilket definitivt inte stressade upp mig någonting utan jag fortsatte köra på mitt tempo. Uppför en tuff stigning och in på en grusväg som man följde en bit innan det vek av till en mindre stig. Jag hade nu passerat 21.1km (halvmaraton) på en tid som visade 1:38:28 (snitt 4:40), vilket är mer än 22 minuter långsammare än mitt personliga rekord på halvmaraton, så ja, man kan säga att jag tog det väldigt lugnt första halvan för att kunna öka när jag kommit upp till toppen.
 
Dessvärre går det inte alltid som man tänkt. vid 22km började jag känna av mjällthugg/håll på bröstets högra sida och ju längre jag sprang med det desto värre blev det. Flämtade runt i skogen och gjorde ifrån mig ynkliga "aah"-ljud för mig själv i 4-5minuter innan jag insåg att det inte gick längre utan blev tvungen att stanna. Motivationen sjönk rätt lågt men jag bestämde mig för att springa vidare och kolla om det släpper. Vilja som jag har så släpade jag mig till nästa vätskestation som var Sjöändan, 26km, där jag stannade och pratade med funktionärerna, fick tips om att jag kunde äta lite saltgurka så tog mig en bit och fyllde på med energidryck. Stod stilla ca 3-4 minuter om inte längre innan jag bestämde mig för att försöka ta mig vidare. Debuten såg ut att vara körd ner i skiten med ett misslyckande men jag låg ju faktiskt fortfarande tvåa. Jag tog mig fram genom intervaller, jag sprang på ända tills det värkte så mycket att jag inte kunde springa längre. Gick i några sekunder tills det lagt sig och sedan sprang på igen, så höll jag på resten av loppet kan jag säga. Kollade mig runt om närmsta löpare skulle passera mig någon gång och vid ca 31.5km började det höras ljud bakom. Jag såg löparen och bestämde mig för att försöka få igång tävlingsinstinkten men det funkade självklart inte. Han passerade mig där jag stod stilla på spången för att släppa förbi honom, artig som jag är.
 
Vid 32km, nästa vätskekontroll, stannade jag återigen i någon minut för att fylla på vätska, lugna ner värken och fundera på om man ska bryta eller inte. Sjukt mycket man hinner tänka på under ett sånt här långt lopp där det går dåligt dessutom... "ska jag bryta? jag har ju inte någon skada så varför ska jag bryta egentligen? jag vill ta mig igenom debuten i alla fall, om jag bryter nu, varför har jag då plågat mig i 10km redan? Aja.. jag får ta det som intervaller eller något". Seg som jag är så valde jag att fortsätta, jag hade ju ändå en 3e plats att försvara och det var ju "bara" 10km kvar. Tog mig iväg och tryckte i mig dextrosol lite då och då som vanligt men ingenting hjälpte liksom. Efter många om och men så tog jag mig till 37km där pappa stod och väntade, självklart insåg han väl direkt att något inte gick som det skulle, haha, funktionärerna hejade på mig och funderade varför jag var så missnöjd med prestationen hittills när jag ändå låg 3:a, men placering är inte allt, självklart vill man ju vara nöjd och få en bra tid. Orientering är ett superbra exempel där man kan vinna men ändå vara missnöjd för att man missat för mycket.
 
Ja, ni som inte vill läsa om detaljer vid min 3:e fas när det kommer till håll, kan ju hoppa över detta stycket!
5km kvar och jag körde på så gott det gick. Kom fram till 39.7km, alltså 2.5km kvar till mål, men inte längre än så, blev tvungen att stanna för att spy, trodde jag i alla fall. Fick kväljningar och jag kände hur spyan kom upp, men det stannade precis innan och jag fick spotta ut saliv istället, det kändes som att spyan bara lagt sig längre upp i strupen. Jag hatar att spy och det var väl förmodligen därför jag försökte hålla tillbaka det. Allt kanske hade blivit lättare om jag spytt runt 23km där jag började få problemet.

Trycket vid bröstet lättade och jag kunde faktiskt springa på helt okej men det kändes som att spyan kunde komma upp vilken sekund som helst när jag nu var inne på stadens gator. Håll löpstegen hela gatan mot mål och tog mig in på upploppet med ett relativt lätt löpsteg ändå och klockan stannade på 3.53.16. Sista halvan snittade jag 6:30, vilket är ca 2 minuter långsammare/km vilket resulterar i en tidsförlust på ~40 minuter. SJUKT MISSNÖJD, det var ju andra halvan som skulle vara min starka del. Hur som helst, finns inget att göra åt det, är inte kroppen med så är den inte. Jag grattade Hans till segern och även Tommy till andraplatsen, satte mig ner, tog några glas med cola. Jag måste ändå säga att med all rätt så hade jag fräschast ben när vi skulle gå och hämta priserna, bara ett tecken på att jag inte kunnat ta ut mig ordentligt. Blir så sjukt sur och irriterad när man har så mycket mer att ge men det inte går att göra något åt det.
 
Lämnade i alla fall Kristinehamn med en 3:e plats och mitt första maraton, tur att inte tiden blev så bra, då kan jag med största sannolikhet förbättra den till nästa gång!
 
RESULTAT:
 
Här slänger jag in en bild som visar min hastighet,
det syns rätt tydligt vart jag gick! :)
 
Och nu slänger jag in lite foton från tävlingen

Vinnaren: Hans Brolund
 
Tvåan: Tommy Sundberg
 
Foton tagna av Anders Almhed
 

V.23

Den 2 Juni - 8 Juni 2014
 

Måndag:
FM: Vila
EM: Distans, 10.7km

Tisdag:
FM:
EM: Tävling, DM 5000m bana

Onsdag:
FM: Vila
EM: Vila

Torsdag:
FM: Vila
EM: Distans, 7.2km

Fredag:
FM: Tävling, Karolinerjoggen 14km
EM: Tävling, Karolinerjoggen 14km

Lördag:
FM: Vila
EM: Vila

Söndag:
FM: Distans, 4.1km

Totalt:
 
Kommentar: 4 tävlingar på 8 dagar, tufft liv, trötta ben och ett gnälligt inlägg kommer snart med sammanfattning.

Lag-SM

Den 29 Maj 2014
 

Lag-SM kvalet är i Västerås i år och jag kommer återigen springa 3000m hinder, en problematisk sträcka för min del som inte springer så många 3000m lopp under årets gång, för att inte tala om hinderbockarna som är knappa 1m höga som man ska ta sig över.
 
Förra året gjorde jag en helt okej hinder-premiär, jag har skapligt bra hinderteknik som förmodligen kommer från mina häcklopp under tidigare år som friidrottare och tävlande för Kils AIK. (När jag väl började träna med Kils OK klassade jag mig inte direkt som friidrottare längre, utan mer som enbart löpare). Nu till detta årets hinderlopp har jag skaffat mig ett par egna "spikskor-som-banlöpare-bör-ha" och hunnit träna några fina pass med dom. I år möter jag bra motstånd men hoppas kunna prestera hyggligt ändå då jag inte är någon renodlad hinderlöpare. Har kört två hinderpass som känts bra med tekniken, har enbart problem med att bli bekväm med spikskorna och landningarna som börjat belasta vänstra hälsenan och vaden lite. Har endast känningar vid hopp, så distanspassen rullar på fint och hoppas att hälsena, vad och kropp håller imorgon då jag ska avverka 28 hinder och 7 vattengravar.
 
Var på besök hos sponsorn Lugnets Massage och fick knåda ur benen lite inför morgondagen som ser ut att bli lite problematiskt med två aktuella löpare på fyra löpsträckor!
 
 

V.22

Den 26 Maj - 1 Juni 2014
 

Måndag:
FM: Distans, 8.2km
EM: Intervaller, 6x200m + Hinderträning 2x1000m
(200m gick alla på 30s, 1000m med 10 hinder 3.05 resp 3.18 (med spikskor resp utan spiksor)
Totalt: 12.2km

Tisdag:
FM: Vila
EM: Distans, 12.9km

Onsdag:
FM: Vila
EM: Distans, 10km

Torsdag:
FM: Tävling, Lag-SM, 3000m Hinder
EM: Tävling, Lag-SM, 3000m Hinder

Fredag:
FM: Vila
EM: Distans, 6.2km

Lördag:
FM: Tävling, Set sail trailrun, 11km
EM: Tävling, Set sail trailrun, 11km

Söndag:
FM: Vila

Totalt:
 
Kommentar:

V.21

Den 19 Maj - 25 Maj 2014
 

Måndag:
FM: Distans, 7.5km
EM: Distans, 10.7km

Tisdag:
FM: Distans, 6.2km
EM: Intervaller, terräng, 70x20x18st (intervall 1-16, snitt 3:17, intervall 17, 3:11 och intervall 18, 3:03
Totalt EM: 11.2km

Onsdag:
FM: Vila
EM: Tävling, Maratonstafett, 2x2.3km (inlägg kommer snart)

Torsdag:
FM: Distans, 4km
EM: Distans, 15.4km

Fredag:
FM: Distans, 7km
EM: Vila

Lördag:
FM: Vila
EM: Hinderträning + Distans, totalt: 14km

Söndag:
FM: Vila

Totalt:
 
Kommentar:

V.20

Den 12 Maj - 18 Maj 2014
 

Måndag:
FM: Distans, 5km
EM: Vila

Tisdag:
FM: Distans, 5km
EM: Intervaller, 7x3min Totalt: 10,4km

Onsdag:
FM: Distans, 6km
EM: Vila

Torsdag:
FM: Distans, 6.1km
EM: Distans, 13.9km

Fredag:
FM: Distans, 5km
EM: Vila

Lördag:
FM: Tävling, Göteborgsvarvet, 21.1km
EM: Tävling, Göteborgsvarvet, 21.1km
Totalt: 25km

Söndag:
FM: Distans, 3km

Totalt:
 
Kommentar:

Göteborgsvarvet 2014

Viktig bakgrundsfakta:
 
Jag har inte riktigt känt att formen varit där än, har haft ett flertal sega pass och där benen inte svarat riktigt som jag vill, möjlig orsak allergi. Ingen toppform alltså och detta är en av anledningarna till att jag valde att köra ett ultrapass på 74km med André förra lördagen. Min tanke med göteborgsvarvet var att få ett fint träningspass och bara försöka slå fiolårets tid på 1:24:46, värt att notera är att förra årets upplaga var sjukt varmt och jag blev mer och mer omotiverad ju längre in på banan jag kom.
 

 
I år hade jag som sagt inga förväntningar alls utan ville bara genomföra loppet med en bra känsla och givetvis slå förra årets tid. Precis som förra året så kom vi dit ungefär en timme innan start, vilket blev lite stressigt då jag fick ut nummerlappen 15 minuter senare och ombyte ytterligare 5 minuter. Jag fick ihop snåla 2.5km till uppvärmning resten av tiden fick gå till toalettbesök och stretching. Väl vid startområdet fick jag syn på flera bekanta ansikten, Conny Wass, Elias Björnson, Sara Holmgren, Frida Michold och Marcus Ruus, alltid skönt att prata med någon man känner lite innan start och önska lycka till.
 
Jag startade i startgrupp 1, vilket är andra ledet eftersom eliten startar en bit framför. När starten gick så var början problematisk för mig som gärna vill få ut mitt löpsteg ordentligt vilket är hopplöst när det är så mycket folk runtom en. Man får sakta in, springa åt sidan, öka farten och försöka hitta luckor. Min plan med årets lopp eftersom jag "inte var i toppform" var att gå ut i ett behagligt tempo och skita i hur mina konkurrenter låg till. Jag såg Marcus en bit fram men valde att ligga kvar i min fart, efter ca 1km dök Per Alsterdal upp bredvid mig, snabbt reagerat låg jag fastklistrad i Pers rygg. Redan efter ungefär 500m släppte jag Pers rygg då jag hellre ville ligga i mitt tempo, (Tips för halvmaraton, det avgörs definitivt inte efter 1.5km). Efter en liten stund kom vi fram till 5km och den första sega bron, nämligen Älvsborgsbron, (här låg jag på 87e plats i Herrklassen).
 
Om man jämför med förra året så blåste det definitivt mindre i år men ändå tillräckligt för att jag ville söka mig efter ryggar att lägga mig bakom. Bron avklarades utan några större problem och jag gick sedan in i min bubbla igen och försökte hålla god rytm och ett bra löpsteg. Hisingesidan var det inte heller lika blåsigt som förra året utan det gick att hålla god fart. Jag blev omsprungen av några men ingenting jag brydde mig något särskilt om. Det enda jag tänkte på var "Förra året var jag helt slut här och bryt-tankarna började komma. Nu känns det faktiskt bra, men jag har 14km kvar att springa, så fortsätt kontrollerat". Vid 10km hade jag 35:45 och benen kändes fortfarande ruskigt lätta (här låg jag på 70e plats), efter 10km markeringen började jag se folk tappa fart och jag sprang om fler och fler, det är sånt man får energikick av och publiken längs vägen, helt underbart!
 
Jag lyckades hålla god fart men härifrån, 10km, till mål sprang jag i stort sett solo hela vägen vilket är sjukt omotiverande. Jag hade disponerat loppet på ett riktigt bra sätt, öppnade lugnt och höll nästan jämnt tempo hela vägen. Det var flera framför som blev trötta och fick sakta ner och jag som kom bakifrån hade högre tempo och kom sakta men säkert ikapp och förbi. Vi närmade oss Götaälvbron och jag upptäckte att jag låg i ett ingenmansland. Jag fick springa HELA bron själv, ingen som stressade bakifrån och en lite för lång lucka framåt, uppskattningsvis 50m framför. Det enda som tog mig framåt var vilja, tjurskallen kom fram och jag fortsatte uppför i ett gott tempo. Jag började knappa in på dom som var framför men luckan var för stor för att plocka uppför. Väl uppe på toppen kunde jag ta ut löpsteget bra när det bar utför och jag började rulla ikapp klungan framför. När jag kom till botten av bron, 15km (här låg jag på 62a plats) la jag märke till Marcus som var kanske 50 meter framför och jakten började.
 
Vi kom till avenyn och precis på samma ställe som jag sprang om Marcus förra året fick jag återigen passera honom på samma gata, denna gången hade båda god fart istället för att vara nära kollaps. Marcus hade öppnat betydligt hårdare än mig så jag kände på mig att jag hade mer krafter kvar än honom, Marcus är inte den som ger sig i första taget, inte i andra taget för den delen heller ;) Det kändes bra när jag gick om honom och jag lyckades hålla bra fart uppför avenyn. Greppade vatten och en tvättsvamp vid Götaplatsen och bara fortsatte i mitt tempo. Det är något speciellt med Göteborgsvarvet, det är verkligen folk överallt och man får krafter från ingenstans och det känns som att man aldrig blir trött, tack för publikstödet till "kolla den lilla killen" "skriv ner 821-killen" "Heja Göta" "Heja Anton", allt stöd var guldvärt!
 
Slutet närmade sig, sista kilometern, senast jag var här så plockade Marcus 23 sekunder på mig, i år hade jag koll på exakt hur det såg ut, hur långt det var kvar och kunde därmed lägga mina sista krafter vid rätt ställen. Sista 1.1km avverkades på 3:48, vilket är ett snitt på 3:29, helt okej avslutning med andra ord trots att det var en mindre uppförsbacke sista biten.
 
I mål kom jag på en 55:e plats på Herrsidan och en 63:e plats totalt (ja jag fick tjejdäng, dock inte tjejdäng av en svensk deltagare utan en från Nederländerna och fem från Etiopien)
Sluttiden blev 1:16:16, vilket är EXAKT 8 minuter och 30 sekunder snabbare än fiolårets tid.
 

Jag är riktigt nöjd med loppet och jag är tydligen i en bra form även om jag inte känner av det på träningarna. Det är något speciellt med mig som gör att jag nästan alltid kan prestera på tävling. "Sjuk hela veckan innan tävling? Nämen då slår vi till med pers" har jag varit med några gånger.

Göteborgsvarvet blev en positiv överraskning och fiolårets placering 174 blev rent ut sagt överkört av årets 55:e plats! Riktigt bra kört av flera jag nämnde tidigare också.
 
Sara sprang in som 15:e i damklassen på 1:24:04 (Har varit sjuk och skadad, riktigt fin comeback)
Elias sprang in som 24:a och 6:e bästa svensk på 1:10:22 (Riktigt imponerande tid på den banan)
Per sprang in som 37:a på 1:14:04 (Lagt ner elitsatsandet men är definitivt elitmotionär i god form)
Frida sprang in som 42:a i damklassen på 1:29:19 (Född -95 satsat på löpning i typ 1år)
Jag sprang in som 55:e på 1:16:16 (Japp, springer för långt och snabbt, har "en skruv lös" här med)
Conny sprang in som 64:a på 1:17:07 (Conny har bättre 10km tid än mig, men ändå relativt jämna)
Marcus sprang in som 65:a på 1:17:13 (Född -94, landslagsskidåkare, vi är alltid jämna)
Sören sprang in som 81:a på 1:17:45 (Sjukt bra tid för en Veteran Världsmästare på 800m)
 
Jag har en stor skara bekanta som presterade riktigt bra även om de inte står med här, vi har en drös från Sisu-bussen som sprang bra och som persade, sen har vi Jossan och Fridas vän Julia som klarade under 2h!
 
Det var ett fint väder och även om jag gick i mål 14:16 och inte kunde gå till bussen förrän fram mot 18:00 så hade jag en bra dag med trevligt sällskap!
 
Resultat:
 
 
 
 

V.19

Den 5 Maj - 11 Maj 2014
 

Måndag:
FM: Vila
EM: Vila

Tisdag:
FM: Distans, 4km
EM: Distans, 9km

Onsdag:
FM: Vila
EM: Distans, 16.5km + Styrka

Torsdag:
FM: Distans, 5km
EM: Distans, 15.3km

Fredag:
FM: Distans, 5km
EM: Vila

Lördag:
FM/EM: Distans, 73.8km (Alla friska karlstad kontroller)

Söndag:
FM: Vila

Totalt:
 
Kommentar:

Om

Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Anton Nilsson

välkommen till min träningsblogg, jag är en 20-årig långdistansare tävlande för IF Göta Karlstad, enjoy!

RSS 2.0